Sömnlösa Nätter

Ny belysning i köket

Jag har kommit över den största besvikelsen över den bittra sordin i hockeyn och är nu på fötterna igen. Tennisarmbågen har läkt och jag har så smått börjat träna igen. Det är ett gäng på jobbet som börjat spela padel och det verkar vara otroligt roligt; åtminstone om man ska tro snacket i fikarummet. Tyvärr så involverar denna sport i allra högsta grad ett racket och det verkar klokast att vänta någon månad innan jag hoppar på det tåget. Risken är väl att jag är totalt sämst och att jag inte vill spela det igen. Mitt humör brukar, sa han med stor självinsikt, ha en förmåga att ställa till det då det kommer till sport i allmänhet och gällande racketsporter i synnerhet. Jag har alltid passat bäst inom lagsporter där man – på många sätt – kan bli peppad, ge beröm själv och hjälpas åt.

Är man ensam, med ett racket (eller en golfklubba; jag har även testat på golf med uselt resultat) så är man utlämnad åt sig själv och dääämonerna, som Bergman skulle sagt. Jag blir arg, jag blir tokig på mig själv och plötsligt så kan jag knappt spela. Det som talar för padel är att man tydligen spelar två och två. Jag ska definitivt testa då armbågen är helt läkt!

Sedan senast så har det hänt lite med huset. Vi har tagit in offerter för taket och haft några takläggare på besök för kontroller. Den gemensamma uppfattningen verkar vara att taket håller över vintern och därför så har vi beslutat att lägga projektet på is till våren. Det gör att vi hinner – förhoppningsvis – spara ihop lite pengar också. Vintern var det… Var kom den här snön ifrån egentligen? Hösten uteblev. Den kom, den såg och den förlorade. Kung Bore står som segrare och – faktiskt – inte mig emot. Vintern är trevlig, det blir ljusare och det finns lite mer att göra än under den alltjämt överskattade hösten.

I förrgår så satte vi den sista touchen på köket och detta genom att sätta spotlights i taket. Jag har hållit på att höja taket och satt panel under den senaste veckan. Spotlightsen fick dock en elektriker sätta och koppla in. Jag har läst lite för många skräckhistorier för att våga chansa med elektricitet (olagligt i många fall dessutom, det ska vi inte glömma) och gällande spotlights så verkar det vara vanligt att vi hemmasnickrare sätter sådana i exempelvis en träregel och där det till slut blir sådan överhettning att det börjar brinna.

Usch, jag kan inte tänka mig något värre. Att stå och förklara för familjen att en brand berodde på att jag var för snål för att anlita en elektriker. Hemska tanke. Mycket kan jag göra själv, men el – det rör jag, helt enkelt inte. Bra blev det; ljuset i köket är perfekt. Vi har spotlights i taket  som allmänbelysning, vi har spotlights över diskbänk/arbetsbänk för arbetsbelysning. Över köksön har vi två svarta industrilampor för ytterligare ljus vid exempelvis hackning av grönsaker och som en sista knorr så har Maria satt ut lite mysbelysning här och var. Perfekt och enligt inredningens ABC (åtminstone enligt Marias sätt att se på saken).

Sa vi inte något om hackning och leder inte det till något? Jo, det är naturligtvis dags för Hasses recept. Denna gång håller vi det vegetariskt.

 

Halloumi Stroganoff ala Hasse

Du behöver: två förpackningar halloumi. En gul lök. En burk krossade tomater. En vitlök. Några champinjoner. Tomatpuré. Salt och peppar. Ris.

  • Hacka halloumin in små tärningar och stek dessa i en lite olja på låg värme.
  • Låt dem bli gyllenbruna (det tar lite tid) och lägg allt på hushållspapper så att fettet rinner av.
  • Fräs på lök, vitlök, champinjoner i lite olja i en stekpanna.
  • Häll över burken med krossade tomater och tillsätt en sked med tomatpuré.
  • Låt allt stå och puttra en stund på låg värme. Under tiden kan du koka ris och hacka en god sallad.
  • Då röran är krämig och riset är färdigkokt så lägger du halloumin över tomatröran och rör om.
  • Servera och njut!
LÄS VIDARE »
Brädspel

Röjning på vinden och en nostalgisk resa

Jag fick något slags ryck i förrgår kväll. Jag och Maria hamnade i en liten dispyt kring ordningen i hallen. Eller snarare bristen på ordning i densamma. Vi har trots allt gjort så fint där med fototapeten och allt annat – men ändå så tog det inte mer än några veckor innan ordningen (oordningen alltså) var återställd. Skor slängda i hörnen, en mössa här, en vante där – Marias sjuhundra rockar hängande över varje krok, hennes kängor stående på varje millimeter av skohyllan. Lukas och Hanna är i sammanhanget nästintill oskyldiga; jag retar/retade mig mest på Maria och hennes förmåga att ta upp allt utrymme. Något som jag, synnerligen diplomatiskt, poängterade. Hennes svar var inte fullt lika diplomatiskt då hon snabbt räknade upp de saker som yours truly ägde och som även de låg i hallen.

  • Träningsskor
  • Kängor
  • Löparskor
  • Ett stycke innebandyklubba
  • En träningsväska
  • En handduk hängande på tork över elementet
  • En keps
  • En mössa
  • Ett par bruna skinnhandskar
  • Samtliga fyra par sommarskor.

 Oj. Hon kommer definitivt inte att få någon FN-tjänst, det vågar jag nästan lova. Men hon fick fram en poäng och i bakspåret (jag stretade naturligtvis emot lite och vägrade erkänna att någon av de saker märkta Hasse inte var där av speciella anledningar) av denna så gick jag upp på vinden för att hämta en kartong att packa ner de överflödiga sakerna i. En rejäl rensning, helt enkelt. Viktigt att poängtera innan jag fortsätter: även Marias grejer gick samma öde till mötes – det var alltså inte bara mina saker som plockades bort; en uppenbar seger för diplomatin.

Väl på vinden så började jag av någon oklar anledning att rota i andra kartonger; jag var väl fortfarande lite upprörd och behövde ha någonting att göra, antar jag. Det ville sig dock inte bättre än att jag hittade barnens gamla leksaker i en kartong. Böcker, barnspel, nallar, tåg, bilar – allt! En hel barndom paketerad i en brun kartong. Så vemodigt på något sätt; men ändå otroligt roligt. Jag satt däruppe på vinden och bara mindes.

Jag kom ihåg Lukas försök till fusk i Jakten på den Försvunna Diamanten, jag mindes Hanna som alltid ville höra samma saga (och som kunde varenda litet ord), jag kom plötsligt ihåg hur mycket vi byggde med Lego och hur roligt vi hade med bilbanor. Jag vet inte, men jag satt säkerligen i 45 minuter innan Maria ropade på mig. Hon trodde väl att jag satt där på vinden och grät över den uppenbara prestigeförlusten som låg i att kartongen jag bar upp hade fler av mina saker än hennes. Men; till slut kom även hon upp och då hon såg vad jag höll på med så blev även hon drabbad av samma nostalgiska rus som jag. Vi satt där och skrattade, återberättade och levde oss in i historierna.

  • Minns du när…
  • Kommer du ihåg…
  • Den här då – kommer du inte ihåg…

Och så vidare. Vi tog helt enkelt en resa nedför Memory Lane och det var så himla trevligt. Någon gång ska vi överraska Lukas och Hanna med en spelkväll där deras favoriter betas av en efter en. Spelkvällar för övrigt, vad hände med dem? Förut spelade vi jämt spel, nu sitter alla vid varsin skärm av något slag och stirrar. Tråkigt, där får vi verkligen rycka upp oss. Och kan man ens få tag i spel som den Försvunna Diamanten längre? Kanske hos http://www.storochliten.se/ – det var ju en favoritaffär en gång i tiden. Får ta och kolla upp det någon gång.

Vi fortsätter resan längs Minnenas Allé och detta genom receptet på den maträtt som Hanna älskade som barn: Hasses Pannkaka.

Du behöver: 2 ½  dl vetemjöl. ½  tsk salt. 6 dl mjölk. 3 ägg. 3 msk smör. Ett paket bacon.

  • Stek bacon krispigt och låt det rinna av på lite hushållspapper
  • Blanda mjöl och salt i en bunke. Vispa i hälften av mjölken så att det blir en slät smet; addera därefter resten av mjölken och vispa i äggen.
  • Använd en mugg och skopa i smeten i en stekpanna – komplett med en klick smör.
  • Stek pannkakorna frasiga. Tips. Håll kopp på bubblorna; när det börjar bubbla upp i mitten så är det dags att vända.
  • Servera tillsammans med sylt och lite bacon (för underbar sälta, och kanske mer för de vuxna barnen – läs: Hasse).
  • Bon Appetit!
LÄS VIDARE »

Tillbaka till gymmet!

gymbild

Ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av tennisarmbåge nyligen? Jag hade flera olika teorier om orsaken till smärtan. Mest trodde jag det berodde på allt renoverande och monotona rörelser, och det visade sig stämma ganska bra när jag efter ett tips från min gamle hockeypolare David gick till naprapaten. Doktor Knak (eller Sofia som hon egentligen heter) behövde bara titta på mig en liten stund för att kunna konstatera vad som behövdes: lite behandling – och mycket vila.

Han böjde och bände lite på mig och körde på med någon sorts märkliga elstötar och efter några behandlingar kändes det betydligt bättre. Visst ilar det till lite grann i armen ibland, men det är så otroligt mycket bättre än bara för några veckor sedan. Tack Sofia för det.

Men ett problem kommer sällan ensamt, som det brukar heta. Doktor Knak beordrade mig att vila, och även om jag ser mig själv som en ganska aktiv person så är jag inte den som skulle ifrågasätta en sådan auktoritet som Sofia. Med andra ord har det blivit en hel del glass, chips och tittande på gamla Seinfeld-avsnitt och nya Netflix-dokumentärer. Jag fick exempelvis till sist tid att se den omtalade Making a Murderer. Jag tror att Steven Avery är skyldigt, det verkar vara för bra för att vara sant att han inte skulle ha utfört mordet. Därmed är det ju uppenbart att kusinen Brendan är oskyldig, sorgligt att se hur poliser och åklagare mer eller mindre tvingade ett erkännande ur den stackars killen!

Ja, ni märker att jag engagerade mig i den här historien, jag såg alla avsnitten på några dagar, barnen kom knappt nära tv:n i flera dagar. De sitter ju förresten mest vid sina Ipads ändå, undrar om de ens vet vad en tv är?
Skämt åsido, allt detta stirrande på streamad tv kombinerat med en del ”nyttigheter” har gjort att jag har gått upp i vikt. Ingen total katastrof, men några pannor extra handlar det om. Sluta äta gott tänker jag inte göra, det är otänkbart, men det är nog dags för ett besök på gymmet igen. Tror inte tennisarmbågen tillåter någon innebandy ännu, hur som helst tror jag inte att jag skulle kunna titta doktor

Knak i ögonen om jag kom tillbaka med en ny tennisarmbåge. Löpband, crosstrainern och lite ben och rygg lär det bli, ialla fall till en början.

Gymmet alltså. Känns kul, det fanns en tid då träningen var det viktigaste i livet, men på senare året har gymkortet mest legat oanvänt i plånboken. Men nu är det dags, jag vill ju inte komma upp i 0,1 ton på vågen, som min polare Jocke så träffande brukar säga.
Ska man orka träna på gym så måste man äta ordentligt.

Här är  Hasses legendariska fläskkotletter med gräddsås.
Så här gör du:
• Skala potatisen och koka den i saltat vatten. Pressad potatis är ett bra tips till den här kotletten!
• Salladen består av lite tunt skivade tomater med sockerärtor över. Piffa med olja, vinäger, salt och peppar.
• Skär fläskkotletten i skivor. Gnid in kotletterna med lite hackad vitlök. Krydda på båda sidorna med salt och peppar. Hetta upp olja eller smör i pannan och stek kotletterna lagom på båda sidor. Slå på köttfond och grädde och koka ihop allt i några minuter.
• Servera med potatis och sallad: Mums!

LÄS VIDARE »
shutterstock_169825319

Takläggare, hockey och en ny tv-serie

Vi har aldrig riktigt reflekterat över över taket på huset. Det har funnits väldigt längst ner på prioriteringslistan då det kommit till våra planerade projekt. Men, då vi anlitade målaren så sa denne en sak som fastnat. Han planterade ett litet, litet frö som nu står i full blom i mitt huvud. Jag kan inte sluta tänka på det, helt enkelt.

”Har ni sett över ert tak på senaste tiden? Det ser lite väl slitet ut”. Han sa det då han var uppe på sin byggställning och sedan dess så har jag varje gång jag passerat huset tittat upp och insett att han förmodligen har rätt. Tegelpannorna ser jäkligt risiga ut; de har dels tappat färgen och dels så ser en del väldigt spruckna ut. Man funderar ju onekligen om hur undertaket ser ut. Läcker det in genom teglet – hur pass länge klarar då takpappen att stå emot? Snart kommer dessutom vintern med all snö och blask. Usch, jag vågar inte ens tänka på det.

Ni vet att jag är ganska envis och ni vet att jag gillar att läsa på om saker och ting. Ni vet också att jag sällan har några problem med att strukturera om. Maria skulle kalla mig ostrukturerad – jag själv skulle sätta etiketten flexibel på mig själv. Jag är helt enkelt ett lättstyrt skepp som snabbt kan byta kurs och ändra riktning. I praktiken så innebär detta att taket numera placerats på toppen av vår att-göra-lista och att jag redan sett över vilka alternativ som vi har. Jag röstar för följande: bort med teglet helt och hållet. Det finns bättre alternativ och det behöver inte gå ut över det estetiska. Tvärtom, söker man på plåttak så tycket jag att de är minst lika snygga.

Visst, huset kommer helt att byta karaktär – men det kommer för den saken skull inte att bli fulare.  Priset är bättre, påfrestningen blir mindre – plåt är lättare än tegel – och tiden för en takläggare att göra jobbet verkar bli avsevärt mycket kortare. Dessutom så får man en lång livslängd, med minimalt underhåll, på köpet. Och; är det något som vi behöver – nu och i framtiden – så är det just mindre underhåll och där vi istället kan lägga tiden på annat.

Nåja, jag sitter här mitt i natten och funderar fram en lösning. Vad är rimligt att betala för en takläggare, bör man anlita en större eller mindre firma och är verkligen plåt så pass bra som jag inbillat mig? Jag får läsa på lite mer innan jag sätter igång med att ringa företag inom takläggning. Lyckligtvis så är Maria – enligt egen utsago – totalt ointresserad av taket och har gett mig fria tyglar i denna fråga. Jag anar förvisso ett bakhåll här där hon möjligen ser en slags chans att få något i retur – fria tyglar vid inredningen i något rum kanske? – men icke desto mindre: jag bestämmer (äntligen!)

World Cup alltså. Vilket fiasko. Att Sverige förlorade mot ett hopplock av europeér är en sak – de var ju väldigt bra; det var inte direkt några blåbär från Luxemburg med i laget – men sättet matcherna utvecklades till var en besvikelse. Inte en tackling, inga känslor, inga bråk – mellanmjölk, kakor och idel beröm till motståndarna. Ett rent PR-jippo signerat NHL. Skittråkigt. Jag såg inte ens finalerna, trots att jag var vaken då de gick.

Istället så började jag se en ny – nåja – tv-serie som går under namnet Billions. Verkar väldigt bra, fyra avsnitt in så är jag verkligen fast. Så fast att jag nu ska säga hejdå till er och slå på ett avsnitt på datorn. Men först – ett recept!

Hasses champinjonsoppa:

  1. Hacka champinjoner och en gul lök grovt. Stek dessa i en klick smör.
  2. Koka upp fem dl grädde och fem dl mjölk.
  3. Lägg ner champinjoner och lök och mixa till en slät konsistens. Släng i en buljongtärning och hacka (eller använd på burk) timjan.
  4. Hacka fler champinjoner och lägg i.
  5. Ytterligare champinjoner? Jajamen, denna gång ska du steka några stycken (efter att du skivat dem fint) och lägge dem i soppan då de är gyllenbruna.
  6. Ställ kastrullen på låg värme och låt soppan sjuda i ungefär tre minuter.
  7. Salta, peppra och smaka av.
  8. Servera med ett godare bröd.
LÄS VIDARE »

Nu kan vi sitta och trycka i hallen

Jag och Maria var på en fest hos några vänner häromkvällen. Och det är verkligen sant det där som alla säger , folk i fyrtioårsåldern kan parta! Barnen har blivit lite större och alla vill släppa loss lite efter alla sömnlösa nätter och hemmasittande. Det är nästan så att man längtar till att bli 50, man har hört att 50-plussarna är ännu vassare!

Några större utsvävningar blev det kanske inte ändå, bara en massa god mat (kolla in receptet här nere) och gott vin. När värdinnan började diska vid halv ett-tiden så tyckte vi ändå att det var dags att dra, så vi ringde en taxi och åkte hem, så barnvakten fick åka hem sent omsider.

I taxin blev det lite tjafs. Maria hade sett att Marie och Håkan (värdparet) hade piffat upp väggarna med väldigt snygga svartvita tryck på väggarna. Maria tyckte de var snygga alltså, själv tyckte jag att det kändes lite fånigt med bilder på mig själv. Barnen, visst, men en stor bild på mig själv på väggen? Nja.

Efter en stunds tjafs i taxin kom vi i alla fall överens om att det skulle vara snyggt med några riktigt bra bilder på barnen i hallen, som är lite tom och trist just nu. Jag föreslog att vi skulle ta några fina sommarbilder, Maria tänkte att vi kunde ta bilder i en studio. Dyrt, kände jag.

Känner att jag överhuvudtaget är lite snål just nu, efter alla kostnader med behandling av tennisarmbåge och städtjänster på sistone. Det var ingen dålig kvalitet på familjetrycken hemma hos Marie och Håkan, stora bilder på fiiint papper var det också. Jag träffade Marie på Lukas fotbollsträning (hennes grabb spelar i laget som tränar timmen efter Lukas) och hon sade att hon hade anlitat ett tryckeri i Stockholm där en av hennes gamla klasskompisar jobbar. Det kostade en slant, men det var det värt, sade Marie.

Jag funderar på om det kan vara värt det. Visst en stor kvalitetsskrivare och toner är dyrt, men nog måste det vara smartare än att anlita ett tryckeri. Maria tycker i alla fall att vi borde gå till tryckeriet. Jag åkte till eljätten i köpcentret och kollade. En skrivare som klarade av den typen av stora kvalitetstryck kostade en bra slant så vi kom överens om att anlita tryckeriet trots allt. Det kan det vara värt, en sådan här sak gör man kanske bara en gång i livet och vi har inget stort behov av en dyr skrivare till vardags.

Så snart sitter det några riktig fina tryck på barnen i hallen. Och en på Maria och mig också faktiskt, jag fick ge mig till slut. Men jag fick min vilja igenom också, det blev några fina bilder till i somras och inget besök hos en porträttfotograf. En bra kompromiss!

Till sist det ni alla har vänta på, dagens recept, lånat av Marie och Håkan!

 

Arroz con Pollo, kubansk kycklinggryta

1) Koka upp 1 liter vatten och buljong

2)Kör koriander (stjälk och blad), en halv paprika och 2 dl av buljongen i en mixer så att det blir slätt.

3)Fräs den gula löken och lite vitlök i olja utan att de tar färg,  cirka 10 minuter. Blanda i aji amarillo.

4) Aji amarillo är ofta svårt att hitta i svenska butiker, men så här kan du göra: Fräs 1/2 finhackad, röd spansk peppar med 1 tsk gurkmeja i lite matolja i 2 minuter. Låt svalna. En bra ersättning för aji amarillo.

5) Häll på koriandermixen, koka upp.

6) Bryn kycklingen i samma stekpanna utan att rengöra, salta och peppra. Lägg över kycklingen i grytan, tillsätt spansk peppar och resterande buljong.

7) Koka lugnt under lock i ungefär 20 min. Ta upp kycklingen och lägg den på ett fat. Tillsätt 5 dec. basmatiris och paprika i grytan och koka tills riset är klart. Låt lagom mycket ärtor koka med de sista fem minuterna. Lägg i kycklingen, låt den bli varm. Klart att servera!

LÄS VIDARE »
Städning pågår

Städhjälp – bra eller inte?

Jag och Maria har alltid varit av den åsikten att man ska göra så mycket man klarar av på egen hand och utan hjälp. Det här har gjort att jag varit stenhård i frågan om rut-avdraget och jag har varit en både högljudd och besvärlig motståndare.

” Men Hasse, du använder ju rot-avdraget hela tiden vid dina renoveringar”?

Det brukar alltid vara argumentet som jag möts av då jag säger att rut-avdraget borde försvinna.
Ja, svarar jag. Jag brukar använda mig av rot-avdraget – men jag brukar göra det för saker som jag inte klarar av!

Senast vid måleriarbetet. Det vill säga, hade jag inte tagit hjälp av en målare så hade det inte blivit något målerijobb gjort på huset i och med att jag hade (har fortfarande) ont i armbågen. Detsamma med köket där vi kontaktade en rörmokare. Hade jag dragit vatten och hållit på själv – ja, då hade vi garanterat fått problem i framtiden.

Städning: det kan alla göra på egen hand, utan hjälp och definitivt utan att göra avdrag på det. naturligtvis undantaget äldre och handikappade som mer än gärna får – och ska! – ha den möjligheten.

Men; nu har jag börjat vackla i frågan och jag har börjat vackla ganska rejält. Av två stycken anledningar.

1) Vi behöver hjälpen. I och med våra renoveringar och i och med att vi båda jobbar heltid så har vi ingen tid över. Barnen ska ha sitt, jag och Maria håller på och pysslar varenda ledig stund och huset ser ut som en svinstia emellanåt. Vi klarar av att städa – men vi hinner inte. Så enkelt är det. Jag menar, jag kan inte gå upp mitt i natten för att dammsuga och jag kan inte ta bort Lukas fotbollsträning bara för att vi måste städa. Ambitionen finns, men vi har inte tiden. Jag har pratat med flera polare och de upplever samma sak – och de håller inte ens på med något husprojekt.
2) Det ger jobb. ja, det gör ju faktiskt det. Tack vare rut-avdraget så startar fler företag och fler företag ger fler anställningar som i sin tur ger bättre ekonomi som ger bättre förutsättningar för många. Vad är alternativet?

Två starka argument som gjort att både jag och Maria börjat se oss om efter städföretag. Vi kommer dock inte att välja första bästa som erbjuder städning i Stockholm till toppenpriser eller något annat ”lockande” erbjudande. Nej, vi har lovat varandra att ta ett företag som erbjuder schyssta villkor, som har bra löner, kollektivavtal och som har ett bra miljötänk. Det spelar ingen roll om det kostar några kronor mer. Vi har kollat runt och det verkar finnas några företag som är bättre än andra. Har ni några tips eller har ni några åsikter om städning i övrigt? Ska man tänka på något speciellt?

Jaja. I övrigt så rullar det på. Jag har fortfarande ont i armbågen och nu börjar jag känna lite oro inför Lidingöloppet – det gör ont då jag springer och som det är nu så cyklar jag bara för konditionen. Det är bra, med det är inte på något sätt optimalt. Jag får gå till naprapaten igen och kräva en ordentlig dunderbehandling. Vägrar att ge Maria tillfredsställelsen i att jag hoppar av och där hon kan säga vad var det jag sa? Aldrig!

Receptdags! Här kommer en riktig höjdare och personlig favorit:

Hasses grekiska köttfärslimpa

1) Smöra en form och häll i lite ströbröd
2) Ta ett halvt kilo köttfärs och lägg i en bunke. Blanda i ett ägg, lite mjölk och lite ströbröd.
3) Finhacka en gul lök och en vitlök – blanda i köttfärsen.
4) Hacka en lämplig mängd (mycket!) blandade oliver. Hacka några soltorkade tomater och blanda i detta tillsammans med ett par rejäla klickar Ajvar Relish i köttfärsen.
5) Ner i formen – In i ugnen
6) Koka potatis – eller ris; det är vilket som.
7) Blanda en sås med grekisk yogurt, pressad vitlök och sweet chili-sås.
8) Ta ur köttfärsformen ur ugnen.
9) Servera.
10) Bon appetite!

LÄS VIDARE »
Tennisspelare slår forehand

Jag har fått tennisarmbåge

Japp, rubriken är tyvärr helt sann – men frågan är hur jag lyckats med bedriften att få tennisarmbåge utan att hålla i ett racket? Min naprapat la fram tre stycken spännande teorier: 1) Målningsarbete. 2) ensidigt och repetitivt jobb. 3) motorcykelåkande. Detektiv som jag är så tror jag mig kunna spåra den riktiga orsaken till tennisarmbågen och då jag vare sig åker motorcykel (är livrädd för farter, hatar vinddrag och avstod från moped i femtonårsåldern) eller har ett särskilt repetitivt arbete så återstår således målningen.

Något som leder oss in på det renoveringsprojekt som vi håller på med just nu: vi målar om fasaden. Eller vi förresten; jag kan inte göra så mycket längre. Jag målade ungefär halva huset innan värken tilltog, eskalerade och slutligen fick mig att besöka en naprapat. Så; istället sitter jag här i soffan och kollar upp nummer till olika målare. Det lutar åt en lokal sådan; det finns en i Nacka som är hyfsat billig och som verkar vara bra. Vi får se om några timmar; klockan är halv ett på natten så det känns lite väl angeläget att ringa just nu.

På tvn är det ett gammalt Seinfeld-avsnitt och det gör att jag är aningen ofokuserad. Mitt fokus ligger snarare på hur George ska klara av att lura alla på jobbet att han förtjänar att åka i en permobil snarare än att skriva om vad som händer i mitt liv. Dessutom så gör den här jäkla armbågen förbannat ont också. Det är konstigt det där. Skulle någon sagt att de hade tennisarmbåge och att de av den anledningen inte kunde jobba så skulle jag förmodligen ha nickat medlidande och förstående. Men inombords skulle jag ha hånskrattat och mitt inre skulle ha vrålat –simulant! Det var samma sak som då jag fick ryggskott för några år sedan. Man måste tydligen uppleva smärta för att kunna förstå den. Undra om Björn Borg någon gång fick tennisarmbåge?

Jaja, det blir inte mycket av värde skrivet här märker jag. Det är lika bra att se klart Seinfeld, släcka datorn och ta ytterligare en alvedon innan jag smyger ner i sängen bredvid Maria. Med detta sagt – godnatt…

Nejdå. Inte glömmer väl gamle Hasse det viktigaste och den stora anledningen till att ni läser den här bloggen. Här är dagens recept!

Paj med bacon

  • Köp en pajdeg från din lokala butik (jag brukar vara lat…)
  • Kavla ut degen och placera den i en pajform.
  • Knaperstek bacon och låt det rinna av på en bit hushållspapper
  • Hacka schalottenlök och vitlök fint – stek tillsammans i stekpannan.
  • Lägg ner i pajformen och varva med bacon.
  • Ta några skedar creme fraise och lägg i
  • Gör äggstanning och häll över.
  • Toppa med ost och lite riven citronzest och in i ugnen enligt anvisningen på förpackningen.
  • Njut!
LÄS VIDARE »
gripen_narkotikabrott

Mitt narkotikabrott gav oss ett bättre liv

Det finns alltid saker som man kan se tillbaka på, beslut som man tagit och som man är mindre stolt över. Det jag tänkte göra är att visa upp mitt värsta misstag och genom att blotta mig kanske kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma situation. Det är nämligen det som det hela handlar om; man begår ett misstag, man står rakryggat genom processen och man tar sitt straff och tar lärdom. Det tycker jag är viktigt, och det är något som jag försöker lära både Hanna och Lukas. Speciellt viktigt tycker jag att det är nu och detta av anledningen att det finns större frestelser och – framförallt – större tillgång i dagsläget.

Jag pratar om droger och jag pratar om mina egna erfarenheter. För några år sedan så var jag inne i en sämre period. Inte sämre som i att jag var deprimerad eller så – det var mer att jag var rastlös. Vi hade gått in i en slags slentrian, jag och Maria, ingenting hände. Vi levde på och livet liksom tuffade på i normal takt – en jämn linje – inga höga berg och inga djupa dalar. Tristess. Jag hade precis börjar på ett nytt jobb inne i centrala Stockholm; ett företag med en låg snittålder – coola killar som festade dygnet runt. Omedvetet drogs jag till dem; jag ville visa att jag inte var någon trist hemmafarsa som bangade lite fest och jag började haka på då de gick till de heta krogarna kring Stureplan. Maria tyckte att det var roligt; hon förstod att jag ville komma in i gänget och hon tog hand om barnen de kvällar jag var ute (så ofta var det inte; kanske en – max två – kvällar i veckan). Fallet blev därför väldigt hårt; ett slags dubbelsvek som jag än idag måste leva med.

En kväll så föll jag för frestelsen och tog kokain. Jag begick ett narkotikabrott! Dumt, otroligt dumt. Jag hade dittills nöjt mig med några öl och jag visste naturligtvis vad som skedde på toaletterna – något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Mina dåvarande kollegor fick hålla på bäst de ville. Jag är liberal så till vida att jag anser att alla gör sina egna val och jag såg således mellan fingrarna; jag såg inget, jag hörde inget – jag brydde mig inte. Varför jag själv hakade på bakom ett toalettbås, hukade mig och drog en lina kan jag därför inte förklara. Tristess? Grupptryck? Fylla? Jag vet inte.

Men jag åkte fast. Så var det med det. Jag fick sparken från jobbet och det enda som räddande mig var dels en extremt skicklig advokat (jag fick dagsböter) och dels stödet från Maria. På något sätt så kunde hon förlåta mig, hon kunde se bortom sveket och hon visste att min ånger var äkta. Jag skulle aldrig ha gjort det och jag kommer aldrig att göra om det. Maria vet det och för det så är jag henne evigt tacksam. Jag vet inte om jag varit lika stor om det motsatta skett.

På det stora hela så har hela den här historien hjälpt oss. Vi är måna om varandra, vi tar inte vår kärlek för given och jag själv känner mig tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vågar berätta om sidor – misstag – som jag inte är så stolt över. Detta narkotikabrott blev en klar vändpunkt och jag kan säga att jag – trots alla tårar och all ånger – att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Tack vare den så kan jag hjälpa andra att undvika samma fallgrop.

Det roliga i kråksången är att jag fortfarande har kontakt med min advokat och jag är honom evigt tacksam för att allt stöd. Han fick mig att känna mig mänsklig och han kunde se bortom brottet – på samma sätt som Maria kunde. Vi har ett starkt band, han och jag.

Vi hoppar över dagens recept; istället så ger jag svar på en av livets stora gåtor i köket. Hur kokar man ett perfekt ägg? Så här:

Häll vatten i en kastrull och låt det koka upp; lägg i äggen – sänk värmen så att det bara bubblar lite. Koka i exakt åtta minuter. Skölj i kallt vatten och skala. Lägg på en macka med lite kaviar. Njut!

På återhörande!

LÄS VIDARE »
flytt

Vi anlitade en flyttfirma i Stockholm

40 år gammal. Det är konstigt hur en siffra kan upplevas så olika beroende på vart i livet man befinner sig. När mina föräldrar var 40 år så kändes de gamla och nu – några veckor innan jag själv ska passera denna milstolpe i livet – så känner jag mig i bättre form än någonsin tidigare. Träningen inför Lidingöloppet går bra (naprapaten jag besökte konstaterade att jag drabbats av en överansträngning och gav mig några enkla tips på stretching samt ett rekommenderat träningsprogram med lite annorlunda upplägg; något som känns toppen) och samtidigt så får jag, så att säga, fri motion av all renovering här hemma.

Vart vill jag komma med detta? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt – det jag tänkte tala om var nämligen något om den erfarenhet man skaffar sig genom åren och att jag upplevde ett sådant tillfälle i helgen. Vi hjälpte nämligen en av Marias väninnor att flytta och är det något som jag gjort åtskilliga gånger genom åren – liksom de flesta andra stockholmare! – så är det att flytta. Jag har i runda slängar flyttat 10 gånger. Hornstull, Årsta, Bandhagen, Hökarängen, Solna, Sollentuna…

Ja, man vänjer sig vid att flytta helt enkelt. Korta andrahandskontrakt, jagande av bostäder, köpa en bostadsrätt – sälja den, flytta vidare. Det går i ett och jag kan med glädje säga att det känns oerhört skönt att vi äntligen rotat oss och slipper jaga längre.

Flytt var det och hjälpen vi erbjöd Marias väninna. Den var nämligen av det mer oortodoxa slaget. Istället för att bistå med muskler, med transport, med bärande och packande så gick vi bakom ryggen på dem. Vi som skulle hjälpa till hade nämligen en sms-kedja och i denna så kläcktes den briljanta idén om att istället för att slita ut oss så skulle vi alla betala 200 kronor var och anlita en flyttfirma. Ylva och Anders – som paret heter (det är de som är det överlyckliga paret på bilden – eller kanske inte…men glada var de i alla fall!) – stod således och väntade på oss och då vi dök upp så satte vi oss ner och väntade. Vi var iskalla och man kunde se att Anders började bli otålig och ville sätta igång medan vi drack kaffe och småpratade. Så dök det plötsligt upp en större flyttbil och fem stycken välväxta gossar som gick rakt in i huset och påbörjade bärandet. Proffs!

Jag tror aldrig jag sett ett mer imponerade arbete; de gick liksom metodiskt igenom allting och den kille som stod vid bilen och packade allting missade inte en millimeter. Varenda yta fylldes och där jag hyste tvivel om att allting verkligen skulle få plats i en sväng fick jag villigt erkänna att jag hade fel. Proffs, som sagt – och billiga sådana.

Vi andra kunde istället fullt ut fokusera på det viktiga vid en flytt – pizza och öl – och istället för att slita ont så kunde vi se framemot en rejäl middag och en ytterst trevlig fest. Ska jag ge något råd så är det att ta rygg på detta exempel. Skramla ihop några hundralappar, överraska de ni ska hjälpa med en flyttfirma och ge dem chansen att snabbt komma på plats i sin nya bostad. Åtminstone om ni bor i Stockholm; priserna för en flyttfirma i Stockholm var inte alls så höga och jag kommer definitivt att överväga en sådan den dagen vi – om det nu händer – själva ska flytta igen. Det var värt varenda krona!

Receptdags va? Såklart! Här kommer Hasses BLT-Macka:

Stek bacon knaprig. Ta ett bröd – helst Levain – och lägg på ett salladsblad (se till att det är knaprigt också och glöm inte att skölja). Skär några tomatskivor tunt och placera ut på mackan. Lägg på några rejäla klickar majonnäs och var inte rädd för att prova att göra en egen (det blir mycket godare!). Lägg på bacon och om du vill så kan du med fördel lägga ett lock av ytterligare en brödskiva. Se då till att även locket får majonnäs på undersidan. Servera och njut.

Nu börjar klockan bli mycket och jag ska gå och knyta mig.

På återhörande / Hasse

LÄS VIDARE »
Hasse på Ashtanga Yoga.

Inget fiske – men Yoga!

Det blev inget fiske i helgen. Hanna och jag stack in på Nacka Forum istället och hon fick shoppa loss lite. Hon köpte en jacka och ett par skor. Det är konstigt att ju äldre de blir, desto exklusivare smak får de. Tretton år och redan en fashionista med ytterst sofistikerad smak, Hanna kommer att ruinera oss. Husrenoveringen är en baggis i jämförelse!

Skämt åsido, det är jäkligt skoj att hon vill hänga med farsgubben ibland också och att vi två får lite tid tillsammans då och då. Lunch, shopping, snack om skolan och livet… Roligt!

Även jag och Maria fick en chans att umgås i veckan. I tisdags så var vi nämligen på yoga tillsammans. Ja, du läste rätt. Y.O.G.A. Jag var minst sagt skeptiskt då vi satte oss i bilen och jag väntade mig en timme av ren tristess. Kalla mig gammalmodig, men ska jag träna så vill jag svettas och jag vill ta ut mig. Ligga på en matta och stretcha är, helt enkelt, inte min kopp thé. Låt oss säga så här: jag hade fel.

Jag tror aldrig att jag svettats så mycket som jag gjorde efter det där passet och det berodde inte på ventilationen. Det var riktigt jobbigt – men ändå skönt på samma gång. Maria sa efteråt att hon bokat in oss på den jobbigaste delen av yoga – ashtanga – och att hon gjort det för att jäklas. Jag förstår varför hon är så vältränad; hon går tre gånger i veckan och var sjukt skicklig. Jag får villigt erkänna att jag tyckte att det var roligt, jobbigt och väldigt avslappnande.

Ni vet vilken nattuggla jag är i vanliga fall. Efter det här passet så somnade jag klockan tio på kvällen! Ashtanga Yoga alltså, vem kunde tro det. Jag har anmält mig till två pass till och jag hoppas att det är ett liknande gäng där då. Det var killar (gubbar…) i min ålder, det var tjejer, det var äldre damer och det var yngre grabbar. Alla körde efter sina förutsättningar och det gjorde att det inte kändes pinsamt, trots att jag förmodligen var absolut sämst. Stela pinnen var väl den enda ställningen jag behärskade fullt ut…

Ashtanga är härstammar från Indien och det gör också det här receptet: Hasses Indiska Kyckling!

Köp naturell yoghurt, en indisk krydda vid namn Garam Masala och några kycklingfileér. Blanda ihop två deciliter yoghurt, två matskedar Garam Masala, en pressad vitlöksklyfta i en plastpåse. Salta och peppra kycklingen (gnugga gärna på lite av den indiska kryddan också) och lägg fileérna i påsen. Lägg in i kylen i ett dygn. Tänd grillen, plocka fram kycklingen och njut! Servera med ris eller något annat som du tycker om. Gör några röror – vitlök, curry, salsa – och hacka en god sallad. Dryck: Öl och lämpligen av märket Cobra. Bon Appetit!

Om det är gott? Ja, dessa kycklingfileér är verkligen Goa.

Förlåt.

Nu blev jag hungrig. På återhörande!

// Hasse

LÄS VIDARE »