Sömnlösa Nätter

Ny belysning i köket

Jag har kommit över den största besvikelsen över den bittra sordin i hockeyn och är nu på fötterna igen. Tennisarmbågen har läkt och jag har så smått börjat träna igen. Det är ett gäng på jobbet som börjat spela padel och det verkar vara otroligt roligt; åtminstone om man ska tro snacket i fikarummet. Tyvärr så involverar denna sport i allra högsta grad ett racket och det verkar klokast att vänta någon månad innan jag hoppar på det tåget. Risken är väl att jag är totalt sämst och att jag inte vill spela det igen. Mitt humör brukar, sa han med stor självinsikt, ha en förmåga att ställa till det då det kommer till sport i allmänhet och gällande racketsporter i synnerhet. Jag har alltid passat bäst inom lagsporter där man – på många sätt – kan bli peppad, ge beröm själv och hjälpas åt.

Är man ensam, med ett racket (eller en golfklubba; jag har även testat på golf med uselt resultat) så är man utlämnad åt sig själv och dääämonerna, som Bergman skulle sagt. Jag blir arg, jag blir tokig på mig själv och plötsligt så kan jag knappt spela. Det som talar för padel är att man tydligen spelar två och två. Jag ska definitivt testa då armbågen är helt läkt!

Sedan senast så har det hänt lite med huset. Vi har tagit in offerter för taket och haft några takläggare på besök för kontroller. Den gemensamma uppfattningen verkar vara att taket håller över vintern och därför så har vi beslutat att lägga projektet på is till våren. Det gör att vi hinner – förhoppningsvis – spara ihop lite pengar också. Vintern var det… Var kom den här snön ifrån egentligen? Hösten uteblev. Den kom, den såg och den förlorade. Kung Bore står som segrare och – faktiskt – inte mig emot. Vintern är trevlig, det blir ljusare och det finns lite mer att göra än under den alltjämt överskattade hösten.

I förrgår så satte vi den sista touchen på köket och detta genom att sätta spotlights i taket. Jag har hållit på att höja taket och satt panel under den senaste veckan. Spotlightsen fick dock en elektriker sätta och koppla in. Jag har läst lite för många skräckhistorier för att våga chansa med elektricitet (olagligt i många fall dessutom, det ska vi inte glömma) och gällande spotlights så verkar det vara vanligt att vi hemmasnickrare sätter sådana i exempelvis en träregel och där det till slut blir sådan överhettning att det börjar brinna.

Usch, jag kan inte tänka mig något värre. Att stå och förklara för familjen att en brand berodde på att jag var för snål för att anlita en elektriker. Hemska tanke. Mycket kan jag göra själv, men el – det rör jag, helt enkelt inte. Bra blev det; ljuset i köket är perfekt. Vi har spotlights i taket  som allmänbelysning, vi har spotlights över diskbänk/arbetsbänk för arbetsbelysning. Över köksön har vi två svarta industrilampor för ytterligare ljus vid exempelvis hackning av grönsaker och som en sista knorr så har Maria satt ut lite mysbelysning här och var. Perfekt och enligt inredningens ABC (åtminstone enligt Marias sätt att se på saken).

Sa vi inte något om hackning och leder inte det till något? Jo, det är naturligtvis dags för Hasses recept. Denna gång håller vi det vegetariskt.

 

Halloumi Stroganoff ala Hasse

Du behöver: två förpackningar halloumi. En gul lök. En burk krossade tomater. En vitlök. Några champinjoner. Tomatpuré. Salt och peppar. Ris.

  • Hacka halloumin in små tärningar och stek dessa i en lite olja på låg värme.
  • Låt dem bli gyllenbruna (det tar lite tid) och lägg allt på hushållspapper så att fettet rinner av.
  • Fräs på lök, vitlök, champinjoner i lite olja i en stekpanna.
  • Häll över burken med krossade tomater och tillsätt en sked med tomatpuré.
  • Låt allt stå och puttra en stund på låg värme. Under tiden kan du koka ris och hacka en god sallad.
  • Då röran är krämig och riset är färdigkokt så lägger du halloumin över tomatröran och rör om.
  • Servera och njut!
LÄS VIDARE »
Brädspel

Röjning på vinden och en nostalgisk resa

Jag fick något slags ryck i förrgår kväll. Jag och Maria hamnade i en liten dispyt kring ordningen i hallen. Eller snarare bristen på ordning i densamma. Vi har trots allt gjort så fint där med fototapeten och allt annat – men ändå så tog det inte mer än några veckor innan ordningen (oordningen alltså) var återställd. Skor slängda i hörnen, en mössa här, en vante där – Marias sjuhundra rockar hängande över varje krok, hennes kängor stående på varje millimeter av skohyllan. Lukas och Hanna är i sammanhanget nästintill oskyldiga; jag retar/retade mig mest på Maria och hennes förmåga att ta upp allt utrymme. Något som jag, synnerligen diplomatiskt, poängterade. Hennes svar var inte fullt lika diplomatiskt då hon snabbt räknade upp de saker som yours truly ägde och som även de låg i hallen.

  • Träningsskor
  • Kängor
  • Löparskor
  • Ett stycke innebandyklubba
  • En träningsväska
  • En handduk hängande på tork över elementet
  • En keps
  • En mössa
  • Ett par bruna skinnhandskar
  • Samtliga fyra par sommarskor.

 Oj. Hon kommer definitivt inte att få någon FN-tjänst, det vågar jag nästan lova. Men hon fick fram en poäng och i bakspåret (jag stretade naturligtvis emot lite och vägrade erkänna att någon av de saker märkta Hasse inte var där av speciella anledningar) av denna så gick jag upp på vinden för att hämta en kartong att packa ner de överflödiga sakerna i. En rejäl rensning, helt enkelt. Viktigt att poängtera innan jag fortsätter: även Marias grejer gick samma öde till mötes – det var alltså inte bara mina saker som plockades bort; en uppenbar seger för diplomatin.

Väl på vinden så började jag av någon oklar anledning att rota i andra kartonger; jag var väl fortfarande lite upprörd och behövde ha någonting att göra, antar jag. Det ville sig dock inte bättre än att jag hittade barnens gamla leksaker i en kartong. Böcker, barnspel, nallar, tåg, bilar – allt! En hel barndom paketerad i en brun kartong. Så vemodigt på något sätt; men ändå otroligt roligt. Jag satt däruppe på vinden och bara mindes.

Jag kom ihåg Lukas försök till fusk i Jakten på den Försvunna Diamanten, jag mindes Hanna som alltid ville höra samma saga (och som kunde varenda litet ord), jag kom plötsligt ihåg hur mycket vi byggde med Lego och hur roligt vi hade med bilbanor. Jag vet inte, men jag satt säkerligen i 45 minuter innan Maria ropade på mig. Hon trodde väl att jag satt där på vinden och grät över den uppenbara prestigeförlusten som låg i att kartongen jag bar upp hade fler av mina saker än hennes. Men; till slut kom även hon upp och då hon såg vad jag höll på med så blev även hon drabbad av samma nostalgiska rus som jag. Vi satt där och skrattade, återberättade och levde oss in i historierna.

  • Minns du när…
  • Kommer du ihåg…
  • Den här då – kommer du inte ihåg…

Och så vidare. Vi tog helt enkelt en resa nedför Memory Lane och det var så himla trevligt. Någon gång ska vi överraska Lukas och Hanna med en spelkväll där deras favoriter betas av en efter en. Spelkvällar för övrigt, vad hände med dem? Förut spelade vi jämt spel, nu sitter alla vid varsin skärm av något slag och stirrar. Tråkigt, där får vi verkligen rycka upp oss. Och kan man ens få tag i spel som den Försvunna Diamanten längre? Kanske hos http://www.storochliten.se/ – det var ju en favoritaffär en gång i tiden. Får ta och kolla upp det någon gång.

Vi fortsätter resan längs Minnenas Allé och detta genom receptet på den maträtt som Hanna älskade som barn: Hasses Pannkaka.

Du behöver: 2 ½  dl vetemjöl. ½  tsk salt. 6 dl mjölk. 3 ägg. 3 msk smör. Ett paket bacon.

  • Stek bacon krispigt och låt det rinna av på lite hushållspapper
  • Blanda mjöl och salt i en bunke. Vispa i hälften av mjölken så att det blir en slät smet; addera därefter resten av mjölken och vispa i äggen.
  • Använd en mugg och skopa i smeten i en stekpanna – komplett med en klick smör.
  • Stek pannkakorna frasiga. Tips. Håll kopp på bubblorna; när det börjar bubbla upp i mitten så är det dags att vända.
  • Servera tillsammans med sylt och lite bacon (för underbar sälta, och kanske mer för de vuxna barnen – läs: Hasse).
  • Bon Appetit!
LÄS VIDARE »

Tillbaka till gymmet!

gymbild

Ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av tennisarmbåge nyligen? Jag hade flera olika teorier om orsaken till smärtan. Mest trodde jag det berodde på allt renoverande och monotona rörelser, och det visade sig stämma ganska bra när jag efter ett tips från min gamle hockeypolare David gick till naprapaten. Doktor Knak (eller Sofia som hon egentligen heter) behövde bara titta på mig en liten stund för att kunna konstatera vad som behövdes: lite behandling – och mycket vila.

Han böjde och bände lite på mig och körde på med någon sorts märkliga elstötar och efter några behandlingar kändes det betydligt bättre. Visst ilar det till lite grann i armen ibland, men det är så otroligt mycket bättre än bara för några veckor sedan. Tack Sofia för det.

Men ett problem kommer sällan ensamt, som det brukar heta. Doktor Knak beordrade mig att vila, och även om jag ser mig själv som en ganska aktiv person så är jag inte den som skulle ifrågasätta en sådan auktoritet som Sofia. Med andra ord har det blivit en hel del glass, chips och tittande på gamla Seinfeld-avsnitt och nya Netflix-dokumentärer. Jag fick exempelvis till sist tid att se den omtalade Making a Murderer. Jag tror att Steven Avery är skyldigt, det verkar vara för bra för att vara sant att han inte skulle ha utfört mordet. Därmed är det ju uppenbart att kusinen Brendan är oskyldig, sorgligt att se hur poliser och åklagare mer eller mindre tvingade ett erkännande ur den stackars killen!

Ja, ni märker att jag engagerade mig i den här historien, jag såg alla avsnitten på några dagar, barnen kom knappt nära tv:n i flera dagar. De sitter ju förresten mest vid sina Ipads ändå, undrar om de ens vet vad en tv är?
Skämt åsido, allt detta stirrande på streamad tv kombinerat med en del ”nyttigheter” har gjort att jag har gått upp i vikt. Ingen total katastrof, men några pannor extra handlar det om. Sluta äta gott tänker jag inte göra, det är otänkbart, men det är nog dags för ett besök på gymmet igen. Tror inte tennisarmbågen tillåter någon innebandy ännu, hur som helst tror jag inte att jag skulle kunna titta doktor

Knak i ögonen om jag kom tillbaka med en ny tennisarmbåge. Löpband, crosstrainern och lite ben och rygg lär det bli, ialla fall till en början.

Gymmet alltså. Känns kul, det fanns en tid då träningen var det viktigaste i livet, men på senare året har gymkortet mest legat oanvänt i plånboken. Men nu är det dags, jag vill ju inte komma upp i 0,1 ton på vågen, som min polare Jocke så träffande brukar säga.
Ska man orka träna på gym så måste man äta ordentligt.

Här är  Hasses legendariska fläskkotletter med gräddsås.
Så här gör du:
• Skala potatisen och koka den i saltat vatten. Pressad potatis är ett bra tips till den här kotletten!
• Salladen består av lite tunt skivade tomater med sockerärtor över. Piffa med olja, vinäger, salt och peppar.
• Skär fläskkotletten i skivor. Gnid in kotletterna med lite hackad vitlök. Krydda på båda sidorna med salt och peppar. Hetta upp olja eller smör i pannan och stek kotletterna lagom på båda sidor. Slå på köttfond och grädde och koka ihop allt i några minuter.
• Servera med potatis och sallad: Mums!

LÄS VIDARE »