Sömnlösa Nätter

Familjen

Dags för fest och hyra smoking

Ibland är det bara skönt att slänga allt som man funderar på, i en särskild hög för sig och bara leva i nuet. Den här sommaren vill jag verkligen det. Familjen (frugan) har velat att jag skulle vara mer ”närvarande” i sommar. Jag som inte visste att jag var ”frånvarande”. Jag är ju bara mig själv, liksom. Nåja. Sagt och gjort. Jag ska har varit så ”närvarande” det bara går, sett till att frugan får den uppmärksamhet som hon önskat sig (det var väl det hon menade med närvarande).

Händer en massa trevligheter i sommar

Det är en hel del som vi har sett fram emot som familj i sommar. Min lillebror har gift sig, det blev släktträffar, familjemiddagar (frugans familj) och semester i ett skönt Sverige. Det har varit lite för torrt för min smak, men i övrigt har jag verkligen inget att klaga på. Varför åka utomlands när det är så fint som det är i Sverige just nu?

Ska kläs oss till tårna på bröllop

Inför brorsans bröllop hade jag faktiskt valt att hyra en ny smoking. Man måste ju klä upp sig. Om inte annat hade jag fått morsans stränga blick på mig och hennes ogillande. Hon är noga med sådant, morsan. Det gäller att hålla sig på god fot med henne, vi anlitar ju henne som vår barnvakt, allt emellanåt. Barnen älskar sin farmor (men det får vi inte kalla henne).

Fisket får vänta till nästa sommar

Jag har en hel del kompisar som håller på, eller ska skilja sig. Man inser att allt verkligen inte är för evigt. Själv har jag insett att det är knepigt; detta med att leva i ett förhållande och man får vara glad om det håller. Verkar ju svårt att hålla ihop.

Grabbarna i gänget klagar på än det ena och än det andra. Tjejerna vill ha mer hjälp hemma, grabbarna vill ha mer frihet. Man får vara glad så länge en lever, och inte har en arg fru som mest klagar på en. Det blir så trassligt för barnen om en ska skilja sig, tycker jag.

Så, att åka iväg med grabbarn och fiska, får väl vänta ett tag. Antar att frugan inte är särskilt pigg på att jag åker iväg några dagar. Om jag inte åker i år, kommer jag i alla fall att kunna åka nästa år. Så resonerar jag och frugan. Barnen blir också större med tiden och då är det plötsligt mycket lättare med dem.

LÄS VIDARE »

Så gör jag när jag vill få pengarna växa

Det är ju numera länge sedan som hela pensionssystemet gjordes om. Det ”nya” pensionssystemet beslutades av riksdagen 1994, och 1998, och det trädde i kraft 1999. Märkligt nog var det få som protesterade. Det känns som vi alla blev lurade på vår pension. Kanske för att det blev så krångligt att det var svårt för den enskilda att riktigt förstå de krångliga reglerna. Dessutom inträffade det innan IT-bubblan sprack. Det var under en tid när övertron på marknadens tillväxt var stark. Kanske de lyckades förpacka omgörningen av pensionen på ett så attraktivt sätt att ingen riktigt insåg hur illa det skulle bli.

 Vi har alla blivit lurade på pensionen

Lite förenklat uttryckt vet vi exakt vad vi ska betala för vår egen pension, men vi har ingen aning om vad vi får för det som vi betalar in för den egna pensionen. Om vi fortsätter på den enkla förklaringen innebär pensionen att det är tryggt för alla som har en arbetsgivare som har anslutit till kollektivavtalen med inbetalningar till tjänstepensionerna. För alla dem är pensionen en trygghet och innebär att de kan förlita sig relativt tryggt på en framtida pension. Förlorare är de som arbetar deltid, eller som arbetar för små företag och som inte har kollektivavtal, eller betalar in pension för sina medarbetare. De senaste åren har visat att många kvinnor som själva har valt att arbeta deltid och som har tagit hand om barn och den egna familjen har svårast att få en pension som de kan klara sig på när det är dags att gå i pension.

Dags att spara eller få pengarna växa

Detta innebär att var och en bör tänka på sin egen pension och förbereda sig för att man (i princip) blir utan pension. Det är numera upp till var och en att ta ansvar för sin egen pension. Farbror staten tar inte längre hand om oss när vi blir för gamla för arbetslivet. Så vad ska man själv göra för att säkra en någorlunda bra pension? Det viktigaste är att spara till sin egen pension. Har man pengar över bör man investera klokt. Att investera i en bra kapitalförvaltning är bland det absolut bästa man kan göra. Här rekommenderar jag denna kapitalförvaltning. Läs på och börja investera eller spara!

LÄS VIDARE »

Var och varannan på landet kör bil i tonåren

Uppväxt som man jag har varit på landet, tänkte man sällan på att storstadsborna måste ta körlektioner för att lära sig köra bil. Som grabb, eller tös och hade en pappa som körde traktor dagligen och man var ute och hjälpte gubben ute på åkern, eller med djuren och lärde man sig snabbt som ögat att köra hö, lära sig ratta en traktor eller lastbil så snart man bara nådde ner till pedalerna på chaufförsplats.

Själv var jag bara ett kid när jag körde bil första gången

Själv var jag väl 6(?) när jag rattade bilen första gången. Det var inte långt och ingen egentligen bilkörning, men att sitta bakom en ratt och trycka på rätta pedaler och se att bilen rörde sig, var ingen konst. Jag kom att tänka på det när jag hörde om grannens grabb som missade uppkörningen. Nervositeten och för lite vana att köra bilen gjorde väl sitt till för att göra en massa misstag på uppkörningen.  Det kan inte vara lätt.

Ungdomarna i storstäderna lär sig inget praktiskt, de kan programmera appar och kan köra dataspel som bara den, men ratta en bil, gaffla hö eller köra en traktor kan de inte. Det är synd. Med körkort kommer friheten att ta sig ut vart som helst, till Treriksröset om man nu skulle ha lust med det. Det finns ju så mycket att se bara i Sverige om man är tillräckligt nyfiken.

Finns intensiv-utbildningar i bilkörning

Hörde om en trafikskola som ger 5-dagars och 10-dagars intensiv körutbildning. Men då gäller det att de som går den har kört några övningskörningar med någon van förare och redan kan det mesta. En hel del går en månads intensivutbuildning, även då gäller att man är ganska van att ratta bilar för att klara en uppkörning och inte misslyckas som grannens grabb. Bor man i Stockholm och ska köra upp här är det ganska tufft för den som är ovan att köra i trafik.

Då är det lättare att kanske ta sitt körkort på någon annan ort i Sverige, om man nu har den möjligheten. Det är färre trafik, sällan mer än en eller två kurvor som man ska kunna köra på om man väljer en landsort där man tar sitt körkort. Läraren tar det lugnt och kan förklara hur eleven ska köra. Med färre i trafiken blir eleven inte så stressad och lära sig i lugn och ro att köra bil.

Sedan är det bara att ge sig ut i Stockholmstrafiken

Har man väl bilkörningen sedan, är det lättare att kunna köra i mer intensiv trafik, för kan man själva handlaget för att köra bilen, och vet hur pedalerna fungerar och fått in kombinationen med huvud, händer och fötter, är det lättare att möta trafiken till exempel i en rondell, och med de aggressiva bilförare som man ofta kan möta i Stockholm. Bäst är att ta ut den som ska lära sig köra bil i rondellerna på Bergslagsvägen i Bromma. De rondellerna längs hela den vägen ut till Hässelby i västra Stockholm är inte att leka med. Värst är rondellen vid Brommaplan. Vill man ge sin elev en riktig chock ska man ta ut henne eller honom till den rondellen. Den är ett riktigt förartest!

LÄS VIDARE »

Våra vänner bråkar om barnen

Våren är äntligen här just som man börjat tröttna på den eviga vintern. Det har inte varit så roligt att höra John Snow påminna en om att ”winter is coming” i evighetsserien i Game of Thrones. Winter is gone, får vi hoppas för den här gången. Det känns som att vi alla har varit rätt så nedfrusna de senaste veckorna och behöver tina upp. Och man inser att det är så dags nu att planera semestern på allvar. Det är ju så populärt med ”hemester”; semester hemma; hemma + semester = hemester. Så  vi funderar i år på att resa runt i Sverige och ta en tur längs östkusten, ner till Kalmar och Öland, sedan ner till Österlen, Malmö, Halmstad, Göteborg, Orust och Tjörn och sedan via Linköping och tillbaka till Stockholm.

Det är dags att satsa på familjen och barnen

Ungarna verkar inte bry sig om vi åker utomlands eller inte, och jag känner mer och mer att jag inte vill flyga bara för några veckors semester. Det får vara färdigt med att flyga på ett tag nu. Det är dags att vara med familjen och göra bra saker med dem. Vi har vänner som skiljer sig och har fortsatt bråka om barnen. Först bråkade de när de var sambor, om vem som skulle ta hand om barnen. De ville att den andra skulle ta större ansvar. De stackars barnen kommer verkligen i kläm.

Båda vill ha barnen boende hos sig och ingen vill ge sig

Efter skilsmässan bråkar de i stället om vem som ska ha barnen. Nu är det omvänd historia, då båda vill ha barnen och bo med dem. Vad jag har förstått spelar det inte så stor roll vem av dem som barnen bor med. Huvudsaken att föräldrarna slutar bråka så att barnen inte hamnar i kläm. Det är huvudsaken. Och föräldrarna bråkar om umgängesrätten. Men i min mening är det barnen som har umgängesrätt. Inte föräldrarna. Det är så det låter när de bråkar. Nu har de dragit in advokat och allt. När de pratar om umgängesrätten, låter det som om det är föräldrarna som har umgängesrätt – inte barnen. Och så vitt jag vet är det ingen som frågar barnen hur de vill ha det. Jisses vilket bråk. Stackars barn.

De borde rådfråga en riktig advokat

Föräldrarna borde ta sitt förnuft till fånga och rådgöra med en advokat som kan vägleda dem och få dem att sluta bråka med varandra. Kanske en advokat som kan umgängesrätt kan få dem att sluta bråka, och börja ta ett vuxenansvar för barnens skull. Är det inte viktigare att de har en bra relation till barnen, även om de inte träffar dem på några år, eller låter dem bo var barnens själva vill? Kan någon förklara det för mig? Man önskar att vissa föräldrar kunde lugna ner sig och inte vara så fientliga mot varandra bara för att de inte är gifta eller sambor längre.

LÄS VIDARE »

Vad vet man om vad som händer i en familj?

Vi har vänner som bråkar om barnen. Föräldrarna som förut var nästan som bästa vänner har så gott som blivit fiender till varandra sedan de bestämde sig för att skiljas. Vi som var familjens vänner visste inte att de hade så stora problem i familjen. Men vad vet man om vad som pågår hos en familj. Något som vi har lärt oss i det som händer med våra vänner är att man som utomstående inte vet någonting alls.

Det händer ju då och då; att familjetragedier händer och att man får läsa om dödsfall i familjen. En mamma eller pappa har tagit livet av sig själv, eller hela eller flera i familjen (till exempel barnen) och grannar och vänner säger att ”det kunde vi inte tro om den familjen”, eller att de står helt handfallna inför den och den som var ”så trevlig”.

Ingen annan kan veta hur de har det

Det är ingen annan än de som är familjen som egentligen kan veta hur de har det. Det är faktiskt en hel del som man som familj kan dölja för andra. Det är därför det är farligt när vänner och bekanta kan ställa sig upp och intyga att den ena eller den andra inte skulle kunna misshandla sin familj; barnen, eller den andra föräldern. För handen på hjärtat – hur f-n skulle de kunna veta hur det är ställt hos en familj? Om den ena föräldern, som du känner, inte är sjuk i huvudet, säger att den andra misshandlar den – varför ska du då ställa dig upp och påstå att det inte stämmer? Hur kan någon påstå att något inte har hänt i familjen? En som misshandlar någon annan, brukar ju inte göra det inför andra, eftersom det är olagligt, eller hur?

Vi kan inte döma varandra

Om det är något som jag har lärt mig av våra vänners skilsmässa, är det den att ingen annan än de i familjen kan säga hur de har haft det. Vi kan inte döma någon, eller bedöma att någon ljuger – hur ska vi som är utomstående kunna veta det? Alla kan bli duperade. Alla kan charmas av en psykopat, eller av en sociopat. Sedan är det fruktansvärt för barnen om det är så att de är med om misshandel; oberoende om misshandeln är mot den andra föräldern, eller mot dem själva. Så vad ska man göra? Man måste helt enkelt rådfråga en advokat. Det är bara rätt sorts advokat som kan hjälpa barnen i en sådan skilsmässa.

LÄS VIDARE »

Stödboende för drabbad familj

Har jag berättat att det brann i vårt villaområde tidigare? Våra villor ligger ganska nära varandra. Ibland har jag tänkt att de ligger lite väl nära varandra. Brinner det, är det lätt att elden sprider sig, och vad gör man då? Man kan ju inte börjar spruta vatten på omkringliggande hus – bara för att…? Det var ganska så nära det som hände när det brann i en av grannarnas hus för tre veckor sedan.

Vi vaknade av brandbilar hos grannen

Vi vaknade, hela familjen klockan fyra en morgon av att det var en massa blåljus som blinkade mitt i natten. Då insåg vi att den där lukten som vi inte kände igen kom av en brand som hade skett i en av våra grannars hus. Som tur var hade familjen varit bortresta när branden utlöstes. Det var en fel dragning av elen som startade branden. Eftersom ingen var hemma och branden startade på natten när många låg och sov, var det ingen som reagerade förrän elden hade tagit sig ordentligt. Så villan brann väldigt mycket och det går inte att bo kvar där. Eftersom familjen har barn har de fått ett stödboende av kommunen. Det innebär att de får ett tillfälligt boende och omfattas av en bostadsgaranti som kommunen ger alla barnfamiljer. Den stackars familjen ska inte behöva stå hemlösa bara för att deras boende har brunnit upp – vilken tur att de inte var hemma när det började brinna – tänk om något hemskt hade hänt dem?

Familjen har fått stödboende

Tydligen finns det stödboende för barnfamiljer som drabbas av en tragedi som våra grannar var med om bara för snart en månad sedan. I ett sådant läge är det viktigt att barnen får gå kvar i skolan där de är vana att gå i. Allt är ändå så upp och ner. De har inte heller mer kläder än vad de råkade ha med sig när de var bortresta. Vi, som är deras grannar, turas om att bjuda dem på middag, så att de får lite hjälp att slippa göra mat varje dag. Vi tycker så synd om familjen. Som tur är finns det en bostadsgaranti, vilket ger familjen möjlighet att få en ny bostad, även om det kan ta upp till ett helt år innan de får en ny villa att bo i.

Försäkringsbolaget gör egen utredning

Hemförsäkringen borde täcka de mesta kostnaderna, men det verkar ta sin tid, då försäkringsbolaget verkar vilja göra en egen utredning om hur branden startade innan de betalar ut försäkringspengarna. Pengar är en sak, men huvudsaken är att inte det hände familjen något när det brann i deras hus. Men varför börjar ett tomt hus brinna? Kan det vara något som var fel hemma hos dem? Det har ju visat sig vara ett och annat fel med huset, det kanske är därför som försäkringskassan vill göra en egen utredning innan de betalar ut pengar på hemförsäkringen. Tydligen kan de göra det och göra egna utredningar, hade ingen aning om att sådant var möjligt.

LÄS VIDARE »

Besök hos en ny tandläkare i Solna

Julgodis kan mycket väl utgöra inredningen i något av helvetets kretsar. jag är ganska övertygad om att Dante skrev något som Alladin, kola och i synnerhet knäck i hans Inferno. Om inte så är det definitivt dags för en uppdaterad utgåva. Inte nog med att godiset i fråga lägger sig som en kudde på magen, en kudde av rent fett, och är omöjligt att motstå för en sockerpundare som jag. Dessutom så kan andra skador uppkomma också, något som yours truly verkligen fick erfara dagen innan julafton.

Det ville sig nämligen inte bättre än att jag – efter en vild jakt – lyckades roffa åt mig en näve karameller. Den jagande var min fru, som till varje pris ville förhindra mig från att äta, och jag lyckades genom snabba fötter och väl avvägda kroppsfinter manövrera mig till en fri öppning mot godiset.

I ren triumf slukade jag godiset framför hennes gapande mun och arga ögon, jag tuggade i protest och hamrade metodiskt ner sötsakerna i magsäcken. Ända tills ett kras hördes från min munhåla och mitt leende förvreds i e smärtsam grimas: jag hade bitit av en tand. Egentligen borde jag kanske skylla på min fru då det trots allt var hon som lagat den undermåliga knäcken. Men, jag är man nog att se att även jag hade viss del i det inträffade och jag således erkänna att skuldbördan ska delas enligt 70-30 i hennes favör.

Den förra tandläkaren jag besökte i Kista var upptagen, de hade fullbelagt och kunde inte trycka i mig någonstans. Något som verkligen var synd då jag upplevde en väldigt god service där. Det han däremot kunde göra vara tt rekommendera mig en annan tandläkare; en tandläkare vars mottagning låg i Solna. Så, där satt vi, min fru och jag i bilen, på väg till en tandläkare i Solna. Hon med ett leende i mjugg – jag med en ispåse över min högra sida, gravallvarlig och med en fruktansvärd smärta. En resa i tystnad.

Hatten av för denne tandläkare i Solna

Lyckligtvis är detta en historia med ett lyckligt slut – ett nästan perfekt sådant (jag kunde inte äta någon julskinka på kvällen). Den tandläkare i Solna som tog emot mig gjorde nämligen ett perfekt jobb.

Dels så var han lyhörd inför min rädsla, dels så var han ytterst kunnig och dels så blev den nya tanden verkligen bra. Jag kan knappt känna någon skillnad mellan en äkta och den tand jag nu har (som är av porslin, om någon undrar).

Nu hoppas jag att detta var det sista besöket hos en tandläkare på mycket länge – oavsett om denne har sin mottagning i Solna eller i Kista. Trevliga och duktiga yrkesmän förvisso, men någon måtta får det ändå vara. Jag är trots allt – precis som Jerry Seinfeld – en född Anti-Dentite.

LÄS VIDARE »

Jaha, då måste vi fixa golvet också

Dagens klyscha: ”en olycka kommer sällan ensam”. Förlåt, men det är svårt att ”fånga dagen” och känna att ”man ser glaset som halvfullt istället för halvtomt” när allting strular.

Men vad är det som har hänt, undrar du förstås, kära läsare. Jo, det ska jag berätta för dig. Först ska jag bara slå huvudet i tangentbordet några gånger..

Så, klart. Som jag berättade i vårt förra inlägg så började taket läcka där hemma. Vi hittade en bra takläggarfirma som kunde hjälpa oss, tack för det! Men det var bara början på problemen.

Läckan förstörde golvet

När takläggaren hade tagit bort skyddsplasten, så upptäckte vi det: läckaget hade pågått så pass länge att golvet blivit fuktskadat. Satan i gatan! Parketten var mörk och såg helt murken ut på sina ställen. Inget problem, tänkte jag först, det där har jag ju varit med om förut, som när nån av ungarna välte ut den stora krukan med Monsteran krossades. Det blev en rejäl fläck och jag trodde först att vi skulle bli tvungna att lägga om hela den förbenade parketten. Det visade sig dessutom att krukan hade småsipprat ut vatten under en längre tid utan att vi märkt något. Men det här gick att fixa med lite hårt slipjobb, fick vi veta av grannen Tobias, som jobbade på en golvläggarfirma förut.

Men inte den här gången, Vi bjöd Tobias på en java och han kom över och kollade fuktskadan. Rynkan i hans ögonbryn lovade inte gott, och den analysen visade sig snabbt vara korrekt. ”Det här går nog inte att rädda, ni måste byta ut parketten på de här två ställena,”  sade han och pekade på två stora, murkna fläckar med flera meters mellanrum.

Inte mer renovering, please

Okej, tänkte jag. Ska väl inte vara nåt större problem, men Maria var av en helt annan uppfattning. Hur skulle det se ut, sade hon, med ny parkett inskjutet i den här gamla slipade, slitna, ingångna parketten.

Så vi måste lägga om hela skiten då, sa jag (ni får ursäkta mitt för dagen lite ovårdade språk, men ibland blir man bara så less).

Efter allt renoveringsstrul den senaste tiden så var det beskedet det sista jag ville ha, bortsett från att ha drabbats av typ klamydia eller nåt. Just nu skulle jag bara vilja sjunka ner i soffan med en påse sourcreamchips och kolla på nya Homelandsäsongen eller se i fatt mig på Game of Thrones.

Matta kanske kan vara en lösning

Men vi måste göra något innan golvet börjar spricka eller bli ännu fulare. Maria kom som vanligt på en lösning, hon är ju som vår egen lilla Ernst. Varför inte skippa parketten och lägga in en matta istället? Jag måste erkänna att min första reaktion var negativ, jag associerade till de äckliga luddiga heltäckningsmattor som alla hade när jag var liten. Aldrig! Men det är andra tider nu, har jag förstått och det finns mattor som inte skulle ge mig ångest. Plastmattor, tygmattor, rya, velourmattor, nålfilt. Ett visst jobb med detta också, men inte som att riva upp och lägga en ny parkett i alla fall.

Så nu på lördag ska vi ut till stormarknaden och uppsöka vår lokala mattläggare. Ungarna sportar, så vi kan kolla runt i lugn och ro dessutom. Hur de går med det här projektet kommer vi säkert att återkomma till, var så säkra.

 

Dagens recept

Just nu är jag mer i behov av rejäl ”comfort food” istället för nåt hälsosamt (det får bli en extra sväng till gymmet). Här bjuder jag på en riktig fettbomb inspirerad av Guy Fierii. Den där blonderade, tatuerade kocken som åker runt i USA och skriker och käkar fet mat på syltor, ni vet. Håll till godo!

Hasses flottiga butterburger:

Ingredienser:

Smör, gul lök, hamburgerbröd, mald högrev.

Så här gör du:

Hacka upp löken i små bitar. Stek därefter upp köttpucken och stek då även brödet lite så att det blir frasigt och får en varm yta. Lägg köttet på brödet i botten och lägg löken på köttet. Lägg sedan två stora matskedar smör på brödet. Sedan pressar du locket lite så att smöret smälter genom löken, till köttet och sedan till bottenbrödet. Sedan är det bara att lägga till passande tillbehör och låta smöret rinna nedför hakan.

PS I Guy Fieris program så stoppade kocken även in en stor kryddad smörbit i själva köttpucken! Men så långt går inte jag, vill helst leva åtminstone tills barnen har tagit studenten…

 

LÄS VIDARE »

Snuskig arbetsplats

Jag hade – fram till förra helgen – klarat mig från magsjuka i över tio år. Jag brukar hävda att det beror på en kombination av en mage helt byggd i plåt samt att både jag och Maria är noga med hygienen; i synnerhet i köket. Men, som ni säkert alltså listat ut, så var det dags att börja köra upp på porslinsratten igen. Usch; blir man någonsin så hjälplös – går man på samma i sätt i barndom – som då man är magsjuk. Orkeslös, dränerad på all energi, febrig, ynklig, klen – isolerad. Jag fick klara mig själv i huset.

Maria och barnen flyttade in hos svärmor under helgen och detta verkar ha gett resultat då ingen av dem blivit drabbad av denne Montesumas Hämnd. Då jag låg där och svor över livets jäklighet och kräktes upp blåbärssoppa så funderade jag på hur jag kunnat få min magsjuka. Som sagt; vi håller hårt på hygienen här hemma och i och med att ingen i familjen drabbats så drog jag vidare mentalt i min brottsutredning.

Bussen? Föga troligt då jag åkte bil hela veckan innan. Barnens skola? Icke-troligt då ingen blivit drabbad. Gymmet? Eventuellt. Men jag har alltid med mig handsprit och jag är extremt noga med att torka av både maskiner, vikter och bänkar innan- och efter användning. Återstår gör då jobbet och ju mer jag tänker på det – desto mer troligt är det.

Elementärt, min käre Watson. Vår kontorsstädning är nämligen under all kritik och det är faktiskt inte bara jag som reagerat över den här frågan tidigare. Magsjuka har nämligen gått på kontoret förut och då skyllde mina kollegor på vår kontorsstädning (jag var inte direkt uppe på barrikaderna då jag aldrig drabbades) och då lovade chefen bättring. En bättring som syntes i ungefär två månader innan det återgick till det normala: skitiga toaletter, snusk i mikron, äckliga bänkskivor, arbetsplatser fulla av damm och så vidare. En snuskig arbetsmiljö, helt enkelt. Jag har redan börjat agera i frågan och skickat ett mail om hygien och vikten av bättre kontorsstädning till både chefen och mina kollegor. Vi får se om vår städning utökas som en följd av detta (eller om vi byter företag; något som jag också föreslog).

Visst, man vill ju inte vara en person som gör någon annan arbetslös – men någon måtta får det ändå vara: man ska inte behöva bli sjuk på sitt eget jobb! Att gå omkring på huk under en hel helg, att måsta hålla sig i närheten av en toalett hela sin vakna tid och att tvingas se familjen rivstarta bilen och dra till svärmor… Orimligt! Jag kräver bättre kontorsstädning och jag hoppas att mina kollegor stöttar mig i detta.

Jaja, nu jagade jag kanske upp mig lite här. Men det är jobbigt att se en svit på tio år spricka enbart som en följd av att vår chef sparat in pengar på en viktig fråga.

Var det någon som såg Midnattssol förresten? Jag sträcksåg serien då jag var sjuk. Låg med paddan inne på toaletten och tittade. Den var väl helt okej, roligt att se en svensk serie som är lite påkostad och så. Men, visst fanns det några luckor som irriterar och hur tänkte manusförfattarna vid följande delar:

  • Den thailändska damen? Var tog hennes lik vägen och hur i hela världen kunde fransosen komma undan med det? Var det inte en båt som åkte förbi; någon borde sett något?
  • Den knivskurna samen? Vad hände med honom? Han blev knivskuren i gruvan, ragglade omkring och letade täckning – men sedan? Skumt.
  • Mobiltäckningen? Jag har varit i Norrland och jag hade inte mobiltäckning någonstans. Att man plötsligt – mitt på ett kalfjäll – ska ha full täckning är rent ologiskt. Och: varför använde nåjden sig av mobiltelefon om hon redan kunde kommunicera via tankeöverföring? Skumt.

Nåväl: den var okej och jag hoppas att jag inte spoilat allt för mycket här. Receptet då, Hasse – kommer det något sådant? Nej, med tanke på allt snack om magsjuka så utgår dagens recept. Det jag kan säga är att om du blir magsjuk (eller känner att det är på gång): se till att ha hela vitpepparkorn till hands och bunkra upp med blåbärssoppa. Om vi inte hörs innan: God Jul på er alla!

LÄS VIDARE »
Brädspel

Röjning på vinden och en nostalgisk resa

Jag fick något slags ryck i förrgår kväll. Jag och Maria hamnade i en liten dispyt kring ordningen i hallen. Eller snarare bristen på ordning i densamma. Vi har trots allt gjort så fint där med fototapeten och allt annat – men ändå så tog det inte mer än några veckor innan ordningen (oordningen alltså) var återställd. Skor slängda i hörnen, en mössa här, en vante där – Marias sjuhundra rockar hängande över varje krok, hennes kängor stående på varje millimeter av skohyllan. Lukas och Hanna är i sammanhanget nästintill oskyldiga; jag retar/retade mig mest på Maria och hennes förmåga att ta upp allt utrymme. Något som jag, synnerligen diplomatiskt, poängterade. Hennes svar var inte fullt lika diplomatiskt då hon snabbt räknade upp de saker som yours truly ägde och som även de låg i hallen.

  • Träningsskor
  • Kängor
  • Löparskor
  • Ett stycke innebandyklubba
  • En träningsväska
  • En handduk hängande på tork över elementet
  • En keps
  • En mössa
  • Ett par bruna skinnhandskar
  • Samtliga fyra par sommarskor.

 Oj. Hon kommer definitivt inte att få någon FN-tjänst, det vågar jag nästan lova. Men hon fick fram en poäng och i bakspåret (jag stretade naturligtvis emot lite och vägrade erkänna att någon av de saker märkta Hasse inte var där av speciella anledningar) av denna så gick jag upp på vinden för att hämta en kartong att packa ner de överflödiga sakerna i. En rejäl rensning, helt enkelt. Viktigt att poängtera innan jag fortsätter: även Marias grejer gick samma öde till mötes – det var alltså inte bara mina saker som plockades bort; en uppenbar seger för diplomatin.

Väl på vinden så började jag av någon oklar anledning att rota i andra kartonger; jag var väl fortfarande lite upprörd och behövde ha någonting att göra, antar jag. Det ville sig dock inte bättre än att jag hittade barnens gamla leksaker i en kartong. Böcker, barnspel, nallar, tåg, bilar – allt! En hel barndom paketerad i en brun kartong. Så vemodigt på något sätt; men ändå otroligt roligt. Jag satt däruppe på vinden och bara mindes.

Jag kom ihåg Lukas försök till fusk i Jakten på den Försvunna Diamanten, jag mindes Hanna som alltid ville höra samma saga (och som kunde varenda litet ord), jag kom plötsligt ihåg hur mycket vi byggde med Lego och hur roligt vi hade med bilbanor. Jag vet inte, men jag satt säkerligen i 45 minuter innan Maria ropade på mig. Hon trodde väl att jag satt där på vinden och grät över den uppenbara prestigeförlusten som låg i att kartongen jag bar upp hade fler av mina saker än hennes. Men; till slut kom även hon upp och då hon såg vad jag höll på med så blev även hon drabbad av samma nostalgiska rus som jag. Vi satt där och skrattade, återberättade och levde oss in i historierna.

  • Minns du när…
  • Kommer du ihåg…
  • Den här då – kommer du inte ihåg…

Och så vidare. Vi tog helt enkelt en resa nedför Memory Lane och det var så himla trevligt. Någon gång ska vi överraska Lukas och Hanna med en spelkväll där deras favoriter betas av en efter en. Spelkvällar för övrigt, vad hände med dem? Förut spelade vi jämt spel, nu sitter alla vid varsin skärm av något slag och stirrar. Tråkigt, där får vi verkligen rycka upp oss. Och kan man ens få tag i spel som den Försvunna Diamanten längre? Kanske hos http://www.storochliten.se/ – det var ju en favoritaffär en gång i tiden. Får ta och kolla upp det någon gång.

Vi fortsätter resan längs Minnenas Allé och detta genom receptet på den maträtt som Hanna älskade som barn: Hasses Pannkaka.

Du behöver: 2 ½  dl vetemjöl. ½  tsk salt. 6 dl mjölk. 3 ägg. 3 msk smör. Ett paket bacon.

  • Stek bacon krispigt och låt det rinna av på lite hushållspapper
  • Blanda mjöl och salt i en bunke. Vispa i hälften av mjölken så att det blir en slät smet; addera därefter resten av mjölken och vispa i äggen.
  • Använd en mugg och skopa i smeten i en stekpanna – komplett med en klick smör.
  • Stek pannkakorna frasiga. Tips. Håll kopp på bubblorna; när det börjar bubbla upp i mitten så är det dags att vända.
  • Servera tillsammans med sylt och lite bacon (för underbar sälta, och kanske mer för de vuxna barnen – läs: Hasse).
  • Bon Appetit!
LÄS VIDARE »