Sömnlösa Nätter

Tankar

Tillbaka till gymmet!

gymbild

Ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av tennisarmbåge nyligen? Jag hade flera olika teorier om orsaken till smärtan. Mest trodde jag det berodde på allt renoverande och monotona rörelser, och det visade sig stämma ganska bra när jag efter ett tips från min gamle hockeypolare David gick till naprapaten. Doktor Knak (eller Sofia som hon egentligen heter) behövde bara titta på mig en liten stund för att kunna konstatera vad som behövdes: lite behandling – och mycket vila.

Han böjde och bände lite på mig och körde på med någon sorts märkliga elstötar och efter några behandlingar kändes det betydligt bättre. Visst ilar det till lite grann i armen ibland, men det är så otroligt mycket bättre än bara för några veckor sedan. Tack Sofia för det.

Men ett problem kommer sällan ensamt, som det brukar heta. Doktor Knak beordrade mig att vila, och även om jag ser mig själv som en ganska aktiv person så är jag inte den som skulle ifrågasätta en sådan auktoritet som Sofia. Med andra ord har det blivit en hel del glass, chips och tittande på gamla Seinfeld-avsnitt och nya Netflix-dokumentärer. Jag fick exempelvis till sist tid att se den omtalade Making a Murderer. Jag tror att Steven Avery är skyldigt, det verkar vara för bra för att vara sant att han inte skulle ha utfört mordet. Därmed är det ju uppenbart att kusinen Brendan är oskyldig, sorgligt att se hur poliser och åklagare mer eller mindre tvingade ett erkännande ur den stackars killen!

Ja, ni märker att jag engagerade mig i den här historien, jag såg alla avsnitten på några dagar, barnen kom knappt nära tv:n i flera dagar. De sitter ju förresten mest vid sina Ipads ändå, undrar om de ens vet vad en tv är?
Skämt åsido, allt detta stirrande på streamad tv kombinerat med en del ”nyttigheter” har gjort att jag har gått upp i vikt. Ingen total katastrof, men några pannor extra handlar det om. Sluta äta gott tänker jag inte göra, det är otänkbart, men det är nog dags för ett besök på gymmet igen. Tror inte tennisarmbågen tillåter någon innebandy ännu, hur som helst tror jag inte att jag skulle kunna titta doktor

Knak i ögonen om jag kom tillbaka med en ny tennisarmbåge. Löpband, crosstrainern och lite ben och rygg lär det bli, ialla fall till en början.

Gymmet alltså. Känns kul, det fanns en tid då träningen var det viktigaste i livet, men på senare året har gymkortet mest legat oanvänt i plånboken. Men nu är det dags, jag vill ju inte komma upp i 0,1 ton på vågen, som min polare Jocke så träffande brukar säga.
Ska man orka träna på gym så måste man äta ordentligt.

Här är  Hasses legendariska fläskkotletter med gräddsås.
Så här gör du:
• Skala potatisen och koka den i saltat vatten. Pressad potatis är ett bra tips till den här kotletten!
• Salladen består av lite tunt skivade tomater med sockerärtor över. Piffa med olja, vinäger, salt och peppar.
• Skär fläskkotletten i skivor. Gnid in kotletterna med lite hackad vitlök. Krydda på båda sidorna med salt och peppar. Hetta upp olja eller smör i pannan och stek kotletterna lagom på båda sidor. Slå på köttfond och grädde och koka ihop allt i några minuter.
• Servera med potatis och sallad: Mums!

LÄS VIDARE »

Mitt narkotikabrott gav oss ett bättre liv

Det finns alltid saker som man kan se tillbaka på, beslut som man tagit och som man är mindre stolt över. Det jag tänkte göra är att visa upp mitt värsta misstag och genom att blotta mig kanske kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma situation. Det är nämligen det som det hela handlar om; man begår ett misstag, man står rakryggat genom processen och man tar sitt straff och tar lärdom. Det tycker jag är viktigt, och det är något som jag försöker lära både Hanna och Lukas. Speciellt viktigt tycker jag att det är nu och detta av anledningen att det finns större frestelser och – framförallt – större tillgång i dagsläget.

Jag pratar om droger och jag pratar om mina egna erfarenheter. För några år sedan så var jag inne i en sämre period. Inte sämre som i att jag var deprimerad eller så – det var mer att jag var rastlös. Vi hade gått in i en slags slentrian, jag och Maria, ingenting hände. Vi levde på och livet liksom tuffade på i normal takt – en jämn linje – inga höga berg och inga djupa dalar. Tristess. Jag hade precis börjar på ett nytt jobb inne i centrala Stockholm; ett företag med en låg snittålder – coola killar som festade dygnet runt. Omedvetet drogs jag till dem; jag ville visa att jag inte var någon trist hemmafarsa som bangade lite fest och jag började haka på då de gick till de heta krogarna kring Stureplan. Maria tyckte att det var roligt; hon förstod att jag ville komma in i gänget och hon tog hand om barnen de kvällar jag var ute (så ofta var det inte; kanske en – max två – kvällar i veckan). Fallet blev därför väldigt hårt; ett slags dubbelsvek som jag än idag måste leva med.

En kväll så föll jag för frestelsen och tog kokain. Jag begick ett narkotikabrott! Dumt, otroligt dumt. Jag hade dittills nöjt mig med några öl och jag visste naturligtvis vad som skedde på toaletterna – något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Mina dåvarande kollegor fick hålla på bäst de ville. Jag är liberal så till vida att jag anser att alla gör sina egna val och jag såg således mellan fingrarna; jag såg inget, jag hörde inget – jag brydde mig inte. Varför jag själv hakade på bakom ett toalettbås, hukade mig och drog en lina kan jag därför inte förklara. Tristess? Grupptryck? Fylla? Jag vet inte.

Men jag åkte fast. Så var det med det. Jag fick sparken från jobbet och det enda som räddande mig var dels en extremt skicklig advokat (jag fick dagsböter) och dels stödet från Maria. På något sätt så kunde hon förlåta mig, hon kunde se bortom sveket och hon visste att min ånger var äkta. Jag skulle aldrig ha gjort det och jag kommer aldrig att göra om det. Maria vet det och för det så är jag henne evigt tacksam. Jag vet inte om jag varit lika stor om det motsatta skett.

På det stora hela så har hela den här historien hjälpt oss. Vi är måna om varandra, vi tar inte vår kärlek för given och jag själv känner mig tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vågar berätta om sidor – misstag – som jag inte är så stolt över. Detta narkotikabrott blev en klar vändpunkt och jag kan säga att jag – trots alla tårar och all ånger – att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Tack vare den så kan jag hjälpa andra att undvika samma fallgrop.

Det roliga i kråksången är att jag fortfarande har kontakt med min advokat och jag är honom evigt tacksam för att allt stöd. Han fick mig att känna mig mänsklig och han kunde se bortom brottet – på samma sätt som Maria kunde. Vi har ett starkt band, han och jag.

Vi hoppar över dagens recept; istället så ger jag svar på en av livets stora gåtor i köket. Hur kokar man ett perfekt ägg? Så här:

Häll vatten i en kastrull och låt det koka upp; lägg i äggen – sänk värmen så att det bara bubblar lite. Koka i exakt åtta minuter. Skölj i kallt vatten och skala. Lägg på en macka med lite kaviar. Njut!

På återhörande!

LÄS VIDARE »