Sömnlösa Nätter

Tankar

Ont i hälsenorna – ett ålderstecken?

Jag försöker att se på mig själv som en livsnjutare. Spottar inte i glaset, älskar god (läs fet) mat och gillar att festa och sitta i soffan och goffa snacks. Men i år är det som något har hänt, det känns som att jag har blivit tio år äldre på ett år. Når man en sorts åldersplåtå  45-årsåldern då allt plötsligt börjar rasa? Tidigare var det som att förfallet har gått långsamt och omärkligt, men nu känns det vissa dagar som att det är Bingolotto och Melodikrysset nästa.

Några exempel:

  • Jag har alltid druckit en del, utan att det har känts osunt på något vis. Visst finns det en och annan fylla som jag ångrat (vad hade jag egentligen gjort den där gången när jag vaknade i Solsidan efter att ha somna på Saltsjöbanan? Vill nog inte veta) men i stort sett tycker jag att jag har haft koll på missbruket. Men så gick jag på en 50-årsfest i förra veckan. Som alla vet är just dessa tillställningar osedvanligt blöta, och jag hade laddat för detta, äten ordentligt lunch, sovit bra natten innan, varvade med vatten och hade med mig Alvedon som jag tog redan innan jag gick och lade med. Likfan så var jag dödstrött redan klockan tio efter några glas vin och en sup. Fick gå in på muggen och tvätta ansiktet i kallvatten för att piggna till igen, men trots detta och tre koppar kaffe fick jag kämpa innan jag gick hem bland de första redan vid halv ett. Dagen efter ska vi inte tala om, trots alvedonen hade jag en sprängande huvudvärk, mådde dåligt. Orkade knappt hämta kebabpizzan hos pizzerian på hörnet och somnade under Game of Thrones. Är det så här det ska vara nu? Är jag gubbe som inte kan festa utan att vara helt död dagen efter?

Ljudkänslighet

  • Jag har alltid älskat att sätta på radion på morgonen, Ibland lyssnar jag på Morgonzoo, tycker det har kul snack och bra mix av låtar (och vem i min ålder är inte lite smygkär i Gry Forssell?). Ibland, om jag behöver något lite lugnare så blev det P1 och Gomorron Världen i stället. Men nu är det som att jag inte klarar av något som helst ljud på morgonen. Står radion på så grymtar jag och stänger av. Om ungarna eller Maria sätter på radion så försöker jag smygsänka till den där nivån där det knappt hörs (sådär som det ofta är på fik). Jag vill bara sita där och tjura över en kopp kaffe och morgontidningen ( att jag har en sån är förstås et stofiltecken också) i total tystnad.

paddeltennis

Ont i hälen

  • Hälsenorna. Det här är nog det värsta. Tidigare kan det ha smärtat lite i benhinnorna när jag har varit ute och skubbat, och jag har fått lite träningsvärk efter innebandyn. Ingen konstigt, men nu har jag börjat spela paddeltennis. Jävligt kul! Men ojojoj, mins hälsenor! Efter senaste episka matchen då jag och Palle slog hans kollegor Wille och Patrik i ett drama, hade jag ont i en vecka. Det måste vara ett ålderstecken, jag har aldrig haft några sådana problem tidigare. Kan det vara hälsporre eller hälseneinflammation? Paddel är svinkul, det känns trist att Nisse har fått ta min plats tre veckor i rad nu. Torsk blev det också, mina smarta undanläggningar gick inte att ersätta. Men jag har fått ett tips om en klinik där man kan få hjälp när man har ont i hälsenorna. De säger att det är vanligt att äldre (suck…) får sådana problem, och att det är viktigt att ha rätt skor.

Som avslutning tänkte jag bjuda på ett recept, det var ett tag sedan!  Den här veckan blir, inspirerat av temat, min egen variant av gubbröra (höhöhö).

gubbröra

Gubbröra:

Ingredienser:

2 hårdkokta ägg (kalla)

4 kokta potatisar (kalla)

2 msk gräslök (finskuren)

2 msk dill (finskuren)

1 dl crème fraiche eller gräddfil

2 msk majonnäs

2 msk kaviar av bra sort

100 gram ansjovis (helst filéer)

Salt och peppar

 

Jätteenkelt att göra! Tärna äggen, potatisen och den avrunna ansjovisen. Blanda crème fraiche med övriga ingredienser och vänd sedan ner tärnat ägg, potatis och ansjovis. Smaka av med peppar och salt Klart!

Låt väl smaka så hörs vi snart igen!

LÄS VIDARE »

Hamstra eller bli minimalist?

Prylar, prylar och åter prylar. Skåp och garderober bågnar här hemma trots att jag tycker att jag aldrig har något att ta på mig och det dyker alltid upp nån grej som vi ännu inte har men bara “måste” köpa för att hushållet ska bli komplett. Senast var det någon manick för att rengöra smycken med ultraljud. Det är nog något som man kanske gör vart femte år och säkert skulle kunna få gjort i en smyckesbutik… men den kostade ju bara 250 kronor… Ja, ni hör hur resonemangen går.

Sen satte jag mig ner för att se serien “Kalles sex liv” med Kalle Zackari Wahlström. Ni känner säkert till programmet redan. Så många på jobbet hade sagt att jag bara måste se det och flera av dem planerar nu campingsemestrar, att börja odla och en och annan på att säga upp sig eller ta ett sabbatsår. Total kalabalik och chefen ser minst sagt svettig ut, haha!

Hur som helst så plöjde jag igenom alla avsnitt på raken under helgen. Visst, det var lite fånigt med de avsnitt där han satt hos psykologen och allt var grått och trist omkring, men framför allt var programmet inspirerande och det var kul att se hur andra har valt att ändra sina liv.

Det som främst gjorde intryck på mig var det här med att fundera över hur mycket prylar vi samlar på oss och varför. Försöker vi konsumera till oss lycka för att kompensera för något annat som saknas i våra liv?

Det blev några timmars funderande under natten där jag rannsakade mig själv och funderade över varför jag eller vi här i familjen har så mycket prylar som jag/vi aldrig använder. Kanske borde vi göra en rejäl rensning och bli minimalister så att det finns mer tid och plats för annat?

Den där långresan över sommaren eller bara skaffa en husvagn och dra ut på helgerna till exempel. Hela familjen älskar ju mountainbiking, men oftast fastnar vi inne och glor på Netflix om det inte är något som måste fixas med renoveringen.

Fast jag är lite orolig för att vi skulle ångra oss. Lösningen: Jag har hyrt en lagerplats hos http://www.lagerhallar.nu så att vi kan rensa ut här hemma och testköra ett tag. Saknar vi  inte våra prylar efter ett år eller så är det ju bara att sälja eller ge bort. Om det är något vi behöver eller vill ha hemma så är det ju bara att åka och hämta. En feg Svenssonlösning kanske, men det känns som bästa vägen för oss för att åtminstone komma igång.

LÄS VIDARE »

Visdomständer – vad är poängen egentligen?

Hej igen! Som ni säkert har förstått så är jag ingen direkt hälsofreak. Även om jag alltid gillat att spela innebandy och till och med testas på yoga så är det nog ingen som skulle sätta en hälsostämpel på mig. Som ni säkert har märkt så unnar jag mig ibland riktigt fet mat och jag tar mig gärna en bira (eller fem) till grillfesten.

Men det finns ett undantag, där jag närmast är en hälsopedant – käften. Jag har alltid varit väldigt noga med tandborstning, sköljning, tandtråd och brukar vara försiktig med att äta allt för mycket sött. Och jag har alltid skrutit med att jag faktiskt aldrig har haft några hål – till skillnad från min extremt hälsosamme kusin Patrik, som springer till tandis stup i kvarten och borde ha en hel guldgruva i käften vid det här laget. Jag har trackat honom en del för det genom åren – han har fått ta det när han alltid ska flasha sin gymmade tvättbräda och håna min trivselmage (kalaskula brukar han säga, fast det är orättvist, Plura har en kalaskula, inte jag).

tandläkare

Tandhälsan är viktig för mig

Tandis, ja. Det är det som är problemet. Trots att jag tar min tandhälsa på så stort allvar så har jag faktiskt inte varit på en tandläkarmottagning sedan jag gick ut gymnasiet. Eller det kanske år just därför jag tar tandhälsan på allvar, för att jag vill slippa gå till tandläkaren? Jag vet varken ut eller in längre, faktiskt.

Sanningen är egentligen att jag hat tandläkarskräck. Det började redan i skolan. Jag tyckte att det var fruktansvärt när skoltandläkaren, Raoul Palmisto hette han förresten, grävde runt i käften. Han luktade gammal tuggtobak och svett och är det verkligen göra sådär ont när en tandläkare gör sitt jobb. Det var som den där gamla sketchen med den norrmannen, Fleksnes hette han va? Han som plågad eden stackars gubben med diverse tortyrverktyg samtidigt som han ställde jobbiga frågor och skällde ut honom. Fan vad farsan skrattade när vi såg de där sketcherna på TV när jag var liten.

Hatade tandläkaren

Nu flummade jag iväg igen. Jag hatade i alla fall tandläkaren och när jag slutade skolan och inte tvingades iväg till käftis så slutade jag helt enkelt att gå och tog hand om min tandhygien helt på egen hand i stället. Och det har gått bra, fram tills nu,

Jag har känt att det har ilat lite i käften ett tag och häromveckan blev det värre. Det har varit svårt att lokalisera det hela, men jag googlade lite och kom fram till att det måste vara en visdomstand som är problemet. Visdomstand – what’s the f***ing point? Här har man kämpat hela livet med tandtråd och sådana där mellanrumstandborstar och klarat sig kariesfri så här länge. Då börjar det växa nån extratand längst in i käften som i stort sett är omöjlig att hålla ren! Och det finns tre till! Kan man be tandläkaren ta ut alla fyra på en gång? Sedan ska inte gå igen tills jag behöver löständer på hemmet.

Tand för tand

Det tar verkligen emot att gå till tandläkaren. Fast Patrik, som verkligen har stor vana av att bli grävd i käften, har tipsat om en jätteduktig tandläkare i Kista som han går till. Jag har bokat tid, det ärväl bara att bita ihop (ordvits) och släpa sig dit. Tandläkare samarbetar visst med psykologer nuförtiden för att hjälpa rädda krakar som jag…

PS Det blir inget recept den här gången heller. Det lär väl mest bli soppa ett tag, matinspirationen är inte på topp.

LÄS VIDARE »

Så kan det gå: en tråkig kärlekshistora

Goddagens! Nu ska jag för en gångs skulle sluta att tjata om olika renoveringar och personliga projekt av typen skallighet och istället gå lite på djupet. Med känslor och sånt pjosk, det trodde ni inte va?
Skämt åsido, jag gillar faktiskt att lätta på hjärtat emellanåt, och har faktiskt varit i terapi med jämna mellanrum. Det kan jag verkligen rekommendera, man lär verkligen känna sig själv. Ursäkta klyschan, men så är det verkligen!
Till saken. Jag satt och tog en öl på ett jävligt trevligt fik på Söder  häromdagen och pratade med min polare Hampus, som spelar i samma innebandygäng som jag. Han berättade om sin bror Jonas, som precis har skiljts och det har trasslat till sig rejält. Och det går inte att skylla något på bara en av parterna, båda har betett sig som riktiga idioter.

Ett äktenskap som gick i kras

Jonas och hans fru Johanna var verkligen ett fantastiskt par, de träffades på universitetet och var störtkära, Det sägs att de hade sex minst en gång om dagen de första åren efter att de träffats, bara en sådan sak! Häromåret berättade Hampus att de tänkte skaffa barn. Tur att det inte blev av, med tanke på vad som händer nu.
Det började med en händelse som är så klyschigt att det kunnat vara med i en dålig romantisk komedi från Hollywood. Johanna hittade några ekivoka sms i Jonas telefon från en annan tjej. Jonas påstod att det var en arbetskompis och att meddelandena var skämtsamma, men Johanna kollade upp det och upptäckte att tjejen, Svetlana inte alls jobbade på samma ställe som Jonas. Här måste jag påpeka att alla namn och släktförhållanden är påhittade i den här historien, jag skulle aldrig i livet lämna ut några vänner eller närstående på det här sättet.
Johanna trodde inte på Jonas undanflykter och det hela blev inte bättre när en av Jonas kompisar såg Johanna sitta och flörta med en annan man på en restaurant. Iskylan var efter detta total, och detta fina förhållande var dömt. Men det blev bara värre. Och anledningen var en sketen hifi-anläggning!

Snindyr anläggning ledde till bråk

Jonas är väldigt musikintresserad och köpte för några år sedan en svindyr anläggning, en sådan där med megawoofers, fjärrstyrda högtalare i varje rum och så vidare. Fan vilket drag det blev när han spelade Toto och Dire Straits på den där festen jag var bjuden. Jonas ville, på ganska goda grunder ha anläggningen, men det har krånglat till sig ännu mer. Johanna säger nu att han betalade hela härligheten under en period då han hade dåligt med pengar. Johanna, som har ett välbetalt chefsjobb på en statlig myndighet, lånade då ut en stor summa pengar för inköpet. Ett lån som inte betalats tillbaka, och nu vill Johanna lägga vantarna på hifi-anläggningen. Jonas blev skogstokig och nu är det bråk och varenda pryl! Snart börjar de väl anklaga varandra för misshandel också! Bodelningen kommer i alla fall att sluta i tingsrätten!

Trist slut för två bra vänner

För jävla tråkigt att det ska behöva sluta på det sättet. Det var alltid så kul att träffa Jonas och Johanna, de visste hur man festade. Men vad är då sensmoralen i allt detta? Vet inte, men det kan aldrig vara fel att upprätta ett äktenskapsförord, trots att det kan kännas oromantiskt. Familjerätt är en djungel, alltid bra att vara på den säkra sidan.
Det var det, tack och hej. Jag orkar inte bjuda på något recept denna gång, kanske nästa!

LÄS VIDARE »

Borg på bio – rena serve-esset!

En film om Björn Borg? Låter ju inte sådär djävulskt upphetsande,  tyckte jag. Jag var lite för liten när han var som bäst, även om farsan har tjafsat på om McEnroe, Connors, Gerulaitis och de andra som snortade koks på Studio 54 och kanske spelade lite tennis emellanåt också. Jag minns mest Borgs pinsamma comeback på 90-talet (han spelade med en gammal träspade och fick dyngstryk av nån halvhyfsad spanjor vill jag minnas) och så Friends in Need  förstås. Fast det sistnämnda kanske man helst vill glömma.

Magiska tennisminnen

Mina största tennisminnen handlar mest om Wilander och Edberg, när Sverige vann Davis Cup, Franska Öppna och Wimbledon stup i kvarten. Helt otroligt! Men sedan dess har intresset svalnat och min kontakt med tennis har mest handlat om att spela med jobbarkompisen Janne några gånger.
Men jag fick en fribiljett till Borg via en samarbetspartner på jobbet, och det kunde ju vara kul att komma ut på bio någon gång (det har varit mest barnfilmer på senare år om det varit någon bio alls).
Nu har jag alltså sett Borg, med Sverrir Gudnasson och Shia leBeouf (reservation för stavningen). Och den var faktiskt riktigt bra! Huvudrollsinnehavarna får verkligen till karaktärerna, Bors iskyla och McEnroes minst sagt hetsiga temperament. Och den där Wimbledonfinalen! Fastän farsan har snackat om den i åratal och malt på om det där tie-breaket så satt man som på nålar! Sjukt spännande faktiskt.

Suveräna tillbakablickar

Men de bästa bitarna i filmen var ändå tillbakablickarna till när Borg var en ung, spirande spelare i Södertälje. När han står där och slår på garageporten så kunde jag inte låta bli att tänka på när jag var liten hemma i Fisksätra. Fast i mitt fall stod jag inte och malde mot en garageport så att grannarna blev galna, vi lirade landhockey och blev jagade av gubben i porten som inte få sin gamla Volvo bucklad! Vi spelade i timmar varje kväll och gick bara in och slängde i oss middag när morsan ropade in oss. Sen var det ut och lira igen. Björn Borg var visst en lovande hockeylirare också, innan tennisen tog över.
Men där var det slut på likheterna. Borg blev miljonär efter att ha dunkat på sin garageport, jag är en vanlig ”Svensson” som sitter och skriver blogg. Men filmen Borg får i alla fall fyra plus.
Tack för den här gången!

LÄS VIDARE »

40-årskrisen slår till – jag vill bli arkitekt

Det känns som att jag har drabbats av en liten fyrtioårskris, sent omsider. Vad är meningen med livet, gör jag verkligen saker som är viktiga för mig, finns det saker jag borde göra innan jag dör? Och så vidare. Sedan borde jag kolla prostatan förstås, det tjatar gamla morsan om hela tiden. Kanske dags att gå till farbror doktorn och låta honom titta lite där bak.

Seinfeld fick mig att tänka till

Skämt åsido, det var faktiskt ett gammalt Seinfeld-avsnitt (ja, vi 70-talister kan inte sluta tjata om den serien, jag vet) häromkvällen som fick igång dessa tankar, Ungarna var ute och spelade fotboll och frugan ute med kompisarna så jag fick en stund för mig själv och några glas hyfsat rött.
Det var avsnittet där George Costanza (roligast, Kramer är överskattad) drömde om att bli arkitekt och nästan lurade sig in på ett arkitektkontor. Det fick mig att börja tänka på när jag var liten. Bortsett från superhjälte, veterinär och fotbollsproffs så var faktiskt arkitekt ett drömyrke för mig. Jag var faktiskt ganska duktig på att rita hus också, även om det inte var på någon arkitektnivå precis.

En riktig dröm

”I’m an architect”, säger George och jag sade det samma därhemma i soffan. Tänk att få vara med och skapa något som står kvar i hundratals år och där människor lever sina liv! Inte som ett kontorsarbete där man gör saker som man egentligen knappt vet meningen med. Visserligen är det skillnad på en arkitekt och en byggjobbare. I dag är arkitektjobbet mycket datoriserat det med och det innefattar mycket kontorssittande och mycket politik, men ändå! Tänk att få presentera sina ritningar för en stenrik byggherre som vill ha ett nytt skrytbygge nånstans i Stockholm! Sedan får man se det växa upp steg för steg. Och man får säkert åka ut på bygget och ta på sig en sån där hjälm som Byggare Bob har. Och åka utomhushiss upp i en byggnadsställning!

Inte fel att drömma ibland

Nu drömmer jag iväg mig helt, märker, Min gamle gymnasiekompis Kalle Haugen jobbar faktiskt som arkitekt och han berättar en hel del skräckhistorier om branschen, om den stenhårda konkurrensen och all politik som omger offentliga upphandlingar och så. Men han pratar fortfarande om känslan när hans arkitektfirma i Stockholm vann en tävling och fick rita det nya Sjöfartsmuseet i Bergen, eller var det nu var. Alla hans kollegor drack champagne i flera dagar i rad.
Jaja, jag kanske kan plugga upp mina betyg på Komvux och komma in på Arkitekthögskolan? Bättre sent än aldrig och det är aldrig fel att ha drömmar.
Nej, nu ska jag gå ut och laga staketet i trädgården. Det får räcka så långe.

LÄS VIDARE »

Har börjat bli skallig

God kväll gubbar och kärringar. Ja ni får ursäkta den lite burdusa tonen, men idag blir det ett ämne som nog har givit fler än mig sömnlösa nätter. Det är bara att jag erkänner direkt: jag har börjat bli skallig.

Det började nån gång förra året. Hårborsten började bli full av hårstrån efter varje borstning. Sakta men säkert började hårbotten skymta igenom uppe på huvudet… Först tänkte jag att det nog bara var tillfälligt på grund av stress på jobbet eller kanske den något enahanda kosten av burgare varje dag till lunch under några månader, men icke. Det här var ett problem som kommit för att stanna.

Nu har det till slut blivit en rejäl kal fläck uppe på skallen och inte ens den mest avancerade överkamning lyckas dölja problemet. För det mesta bär jag keps numera. Förvisso är det praktiskt då jag inte behöver tänka på att fixa håret på morgonen, men så här under sommaren är det minst sagt svettigt. Och det vore ju trevligt att kunna se hyfsad ut även utan huvudbonad.

Hur mycket jag än skäms så kan jag dessutom erkänna att jag nog har provat på allt i produktväg redan. Från sprayer som ska aktivera hårtillväxten till piller, krämer, kosttillskott – jag vill inte ens tänka på mängderna pengar som jag har slängt ut på skit. Jag borde ha lagt summorna på målarfärg istället så hade hela övervåningen varit färdigmålad vid det här laget. Men nej, här fick mitt känsliga ego ta upp plats och kosta pengar istället. Surt nog utan framgång.

Frugan säger att hon fortfarande tycker jag ser snygg ut, men hon tycker nog att det är tråkigt med den törn som mitt självförtroende har fått av det här så hon hjälpte till att göra lite efterforskningar kring om det inte finns någon lösning som faktiskt fungerar.

Tacka gud för det! Hon hittade en toppenklinik där man kan transplantera hår från andra delar av kroppen eller huvudet (där det fortfarande växer yppigt) så att man får hårväxten tillbaka uppe på huvudet.

Jag har redan varit där på konsultation förra veckan och de sa att jag har väldigt goda förutsättningar för att få håret tillbaka tack vare att jag har gott om aktiva hårsäckar längre bak i nacken. För det mesta brukar jag raka bort håret nere i kanten ändå, så att transplantera hårsäckar därifrån kommer att lösa två flugor i en smäll.

Första behandlingen sätter igång nästa vecka, perfekt inför semestern. Då kan jag ligga i hängmattan och oja mig över hur ont det gör när det nya håret växer på plats i bästa “man cold”-anda. Skämt åsido, behandlingen görs under lokalbedövning och ska inte göra ont alls. Men en ursäkt för att få barnen att komma med isté och klappa om pappa är ju alltid ett bra knep.

LÄS VIDARE »

Tillbaka till gymmet!

gymbild

Ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av tennisarmbåge nyligen? Jag hade flera olika teorier om orsaken till smärtan. Mest trodde jag det berodde på allt renoverande och monotona rörelser, och det visade sig stämma ganska bra när jag efter ett tips från min gamle hockeypolare David gick till naprapaten. Doktor Knak (eller Sofia som hon egentligen heter) behövde bara titta på mig en liten stund för att kunna konstatera vad som behövdes: lite behandling – och mycket vila.

Han böjde och bände lite på mig och körde på med någon sorts märkliga elstötar och efter några behandlingar kändes det betydligt bättre. Visst ilar det till lite grann i armen ibland, men det är så otroligt mycket bättre än bara för några veckor sedan. Tack Sofia för det.

Men ett problem kommer sällan ensamt, som det brukar heta. Doktor Knak beordrade mig att vila, och även om jag ser mig själv som en ganska aktiv person så är jag inte den som skulle ifrågasätta en sådan auktoritet som Sofia. Med andra ord har det blivit en hel del glass, chips och tittande på gamla Seinfeld-avsnitt och nya Netflix-dokumentärer. Jag fick exempelvis till sist tid att se den omtalade Making a Murderer. Jag tror att Steven Avery är skyldigt, det verkar vara för bra för att vara sant att han inte skulle ha utfört mordet. Därmed är det ju uppenbart att kusinen Brendan är oskyldig, sorgligt att se hur poliser och åklagare mer eller mindre tvingade ett erkännande ur den stackars killen!

Ja, ni märker att jag engagerade mig i den här historien, jag såg alla avsnitten på några dagar, barnen kom knappt nära tv:n i flera dagar. De sitter ju förresten mest vid sina Ipads ändå, undrar om de ens vet vad en tv är?
Skämt åsido, allt detta stirrande på streamad tv kombinerat med en del ”nyttigheter” har gjort att jag har gått upp i vikt. Ingen total katastrof, men några pannor extra handlar det om. Sluta äta gott tänker jag inte göra, det är otänkbart, men det är nog dags för ett besök på gymmet igen. Tror inte tennisarmbågen tillåter någon innebandy ännu, hur som helst tror jag inte att jag skulle kunna titta doktor

Knak i ögonen om jag kom tillbaka med en ny tennisarmbåge. Löpband, crosstrainern och lite ben och rygg lär det bli, ialla fall till en början.

Gymmet alltså. Känns kul, det fanns en tid då träningen var det viktigaste i livet, men på senare året har gymkortet mest legat oanvänt i plånboken. Men nu är det dags, jag vill ju inte komma upp i 0,1 ton på vågen, som min polare Jocke så träffande brukar säga.
Ska man orka träna på gym så måste man äta ordentligt.

Här är  Hasses legendariska fläskkotletter med gräddsås.
Så här gör du:
• Skala potatisen och koka den i saltat vatten. Pressad potatis är ett bra tips till den här kotletten!
• Salladen består av lite tunt skivade tomater med sockerärtor över. Piffa med olja, vinäger, salt och peppar.
• Skär fläskkotletten i skivor. Gnid in kotletterna med lite hackad vitlök. Krydda på båda sidorna med salt och peppar. Hetta upp olja eller smör i pannan och stek kotletterna lagom på båda sidor. Slå på köttfond och grädde och koka ihop allt i några minuter.
• Servera med potatis och sallad: Mums!

LÄS VIDARE »

Mitt narkotikabrott gav oss ett bättre liv

Det finns alltid saker som man kan se tillbaka på, beslut som man tagit och som man är mindre stolt över. Det jag tänkte göra är att visa upp mitt värsta misstag och genom att blotta mig kanske kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma situation. Det är nämligen det som det hela handlar om; man begår ett misstag, man står rakryggat genom processen och man tar sitt straff och tar lärdom. Det tycker jag är viktigt, och det är något som jag försöker lära både Hanna och Lukas. Speciellt viktigt tycker jag att det är nu och detta av anledningen att det finns större frestelser och – framförallt – större tillgång i dagsläget.

Jag pratar om droger och jag pratar om mina egna erfarenheter. För några år sedan så var jag inne i en sämre period. Inte sämre som i att jag var deprimerad eller så – det var mer att jag var rastlös. Vi hade gått in i en slags slentrian, jag och Maria, ingenting hände. Vi levde på och livet liksom tuffade på i normal takt – en jämn linje – inga höga berg och inga djupa dalar. Tristess. Jag hade precis börjar på ett nytt jobb inne i centrala Stockholm; ett företag med en låg snittålder – coola killar som festade dygnet runt. Omedvetet drogs jag till dem; jag ville visa att jag inte var någon trist hemmafarsa som bangade lite fest och jag började haka på då de gick till de heta krogarna kring Stureplan. Maria tyckte att det var roligt; hon förstod att jag ville komma in i gänget och hon tog hand om barnen de kvällar jag var ute (så ofta var det inte; kanske en – max två – kvällar i veckan). Fallet blev därför väldigt hårt; ett slags dubbelsvek som jag än idag måste leva med.

En kväll så föll jag för frestelsen och tog kokain. Jag begick ett narkotikabrott! Dumt, otroligt dumt. Jag hade dittills nöjt mig med några öl och jag visste naturligtvis vad som skedde på toaletterna – något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Mina dåvarande kollegor fick hålla på bäst de ville. Jag är liberal så till vida att jag anser att alla gör sina egna val och jag såg således mellan fingrarna; jag såg inget, jag hörde inget – jag brydde mig inte. Varför jag själv hakade på bakom ett toalettbås, hukade mig och drog en lina kan jag därför inte förklara. Tristess? Grupptryck? Fylla? Jag vet inte.

Men jag åkte fast. Så var det med det. Jag fick sparken från jobbet och det enda som räddande mig var dels en extremt skicklig advokat (jag fick dagsböter) och dels stödet från Maria. På något sätt så kunde hon förlåta mig, hon kunde se bortom sveket och hon visste att min ånger var äkta. Jag skulle aldrig ha gjort det och jag kommer aldrig att göra om det. Maria vet det och för det så är jag henne evigt tacksam. Jag vet inte om jag varit lika stor om det motsatta skett.

På det stora hela så har hela den här historien hjälpt oss. Vi är måna om varandra, vi tar inte vår kärlek för given och jag själv känner mig tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vågar berätta om sidor – misstag – som jag inte är så stolt över. Detta narkotikabrott blev en klar vändpunkt och jag kan säga att jag – trots alla tårar och all ånger – att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Tack vare den så kan jag hjälpa andra att undvika samma fallgrop.

Det roliga i kråksången är att jag fortfarande har kontakt med min advokat och jag är honom evigt tacksam för att allt stöd. Han fick mig att känna mig mänsklig och han kunde se bortom brottet – på samma sätt som Maria kunde. Vi har ett starkt band, han och jag.

Vi hoppar över dagens recept; istället så ger jag svar på en av livets stora gåtor i köket. Hur kokar man ett perfekt ägg? Så här:

Häll vatten i en kastrull och låt det koka upp; lägg i äggen – sänk värmen så att det bara bubblar lite. Koka i exakt åtta minuter. Skölj i kallt vatten och skala. Lägg på en macka med lite kaviar. Njut!

På återhörande!

LÄS VIDARE »