Sömnlösa Nätter

Visdomständer – vad är poängen egentligen?

Hej igen! Som ni säkert har förstått så är jag ingen direkt hälsofreak. Även om jag alltid gillat att spela innebandy och till och med testas på yoga så är det nog ingen som skulle sätta en hälsostämpel på mig. Som ni säkert har märkt så unnar jag mig ibland riktigt fet mat och jag tar mig gärna en bira (eller fem) till grillfesten.

Men det finns ett undantag, där jag närmast är en hälsopedant – käften. Jag har alltid varit väldigt noga med tandborstning, sköljning, tandtråd och brukar vara försiktig med att äta allt för mycket sött. Och jag har alltid skrutit med att jag faktiskt aldrig har haft några hål – till skillnad från min extremt hälsosamme kusin Patrik, som springer till tandis stup i kvarten och borde ha en hel guldgruva i käften vid det här laget. Jag har trackat honom en del för det genom åren – han har fått ta det när han alltid ska flasha sin gymmade tvättbräda och håna min trivselmage (kalaskula brukar han säga, fast det är orättvist, Plura har en kalaskula, inte jag).

tandläkare

Tandhälsan är viktig för mig

Tandis, ja. Det är det som är problemet. Trots att jag tar min tandhälsa på så stort allvar så har jag faktiskt inte varit på en tandläkarmottagning sedan jag gick ut gymnasiet. Eller det kanske år just därför jag tar tandhälsan på allvar, för att jag vill slippa gå till tandläkaren? Jag vet varken ut eller in längre, faktiskt.

Sanningen är egentligen att jag hat tandläkarskräck. Det började redan i skolan. Jag tyckte att det var fruktansvärt när skoltandläkaren, Raoul Palmisto hette han förresten, grävde runt i käften. Han luktade gammal tuggtobak och svett och är det verkligen göra sådär ont när en tandläkare gör sitt jobb. Det var som den där gamla sketchen med den norrmannen, Fleksnes hette han va? Han som plågad eden stackars gubben med diverse tortyrverktyg samtidigt som han ställde jobbiga frågor och skällde ut honom. Fan vad farsan skrattade när vi såg de där sketcherna på TV när jag var liten.

Hatade tandläkaren

Nu flummade jag iväg igen. Jag hatade i alla fall tandläkaren och när jag slutade skolan och inte tvingades iväg till käftis så slutade jag helt enkelt att gå och tog hand om min tandhygien helt på egen hand i stället. Och det har gått bra, fram tills nu,

Jag har känt att det har ilat lite i käften ett tag och häromveckan blev det värre. Det har varit svårt att lokalisera det hela, men jag googlade lite och kom fram till att det måste vara en visdomstand som är problemet. Visdomstand – what’s the f***ing point? Här har man kämpat hela livet med tandtråd och sådana där mellanrumstandborstar och klarat sig kariesfri så här länge. Då börjar det växa nån extratand längst in i käften som i stort sett är omöjlig att hålla ren! Och det finns tre till! Kan man be tandläkaren ta ut alla fyra på en gång? Sedan ska inte gå igen tills jag behöver löständer på hemmet.

Tand för tand

Det tar verkligen emot att gå till tandläkaren. Fast Patrik, som verkligen har stor vana av att bli grävd i käften, har tipsat om en jätteduktig tandläkare i Kista som han går till. Jag har bokat tid, det ärväl bara att bita ihop (ordvits) och släpa sig dit. Tandläkare samarbetar visst med psykologer nuförtiden för att hjälpa rädda krakar som jag…

PS Det blir inget recept den här gången heller. Det lär väl mest bli soppa ett tag, matinspirationen är inte på topp.