Sömnlösa Nätter

Fick lämna in bilen på en bilskrot i Stockholm

Jag är inte vad man skulle kalla för en sentimental man. Jag har aldrig haft speciellt svårt för att skiljas från saker och ting. Var sak har sin tid, eller hur? Till skillnad mot hur min fru resonerar så anser jag att luftiga garderober, förråd och skåp alltid är att föredra och jag fullkomligt älskar att rensa ut och skänka bort saker som inte används till välgörande ändamål. Den enes skräp är den andres skatt.

 Min fru däremot: hon sparar på allt. Barnens kläder som de vuxit ur för länge sedan kan, citat: vara bra att ha i framtiden. Möbler som bara står i garaget och samlar damm kan, citat: kanske passa när vi renoverar. Hennes egen garderob… Låt oss inte ens börja med den biten. 

Det jag emellertid är extremt sentimental kring är bilar. Genom åren har jag ägt flera olika bilar och samtliga av dessa har jag skött om på ett nästan pedantiskt sätt. De har, som det så vackert heter, blivit gubbkörda. Stolt gubbkörda! Jag har satt min stolthet i att behandla mina bilar med respekt och vårdat dem som om de vore mina egna barn. Bilar är fantastiska och i synnerhet så har en bil legat mig varmt om hjärtat. Min Saab. Min älskade Saab 900 Cab. Röd som en signalkräfta. Glänsande och med en skinnklädsel utan ett enda märke. Gubbkörd! 

Denna bil har följt mig genom åren. Jag har gladeligen betalat skatt för den, trots att den under senare år bara stått stilla i garaget. Under bilens – och kanske mina? – glansdagar så var den en trogen tjänare, en huvudvändare på stan och en bil som alltid fick långa ögon kastade efter sig. Nu: ingenting. Bilen är no more. 

En bilskrot var enda lösningen 

Det som skedde var att sagan – denna framgångssaga – fick ett lika abrupt som sorgligt slut. Jag skulle i helgen prova att köra Eloise – som hon hette – och kom inte längre än bort till bensinmacken innan det började hosta och hacka. Det är inte första gången detta händer så jag körde lugnt vidare, på det trygga med att lite gas skulle fungera som hjärt- och lungräddning. Icke. Två kilometer senare så kom en svart rök ut från motorhuven, en röd lampa tändes på instrumentbrädan och Eloise gav ifrån sig en sista, stillsam suck. Motorn dog. 

En vända till verkstan, snällt bogserad av en firma sponsrad av min bilförsäkring, senare gav ett svar. Killen på verkstan – själva överläkaren – kom ut med sorgsen blick och sa att de gjort allt i sin makt, men förgäves. Det var dags att åka med Eloise till en bilskrot i Stockholm. 

Jag kontaktade denna bilskrot som kunde komma redan samma dag för att hämta Eloise. Naturligtvis så följde jag med och vinkade adjö medan de började demontera henne på alla fungerande delar och tömma henne på olja, bensin och väsentliga organ. Sorgligt, men jag fick åtminstone veta två saker: de lovade att dessa delar skulle leva vidare i andra bilar och de hade aldrig sett en så välvårdad bil tidigare. Det gav mig, trots allt, lite uppmuntran mitt i alla denna besvikelse.

LÄS VIDARE »