Dagens klyscha: ”en olycka kommer sällan ensam”. Förlåt, men det är svårt att ”fånga dagen” och känna att ”man ser glaset som halvfullt istället för halvtomt” när allting strular.
Men vad är det som har hänt, undrar du förstås, kära läsare. Jo, det ska jag berätta för dig. Först ska jag bara slå huvudet i tangentbordet några gånger..
Så, klart. Som jag berättade i vårt förra inlägg så började taket läcka där hemma. Vi hittade en bra takläggarfirma som kunde hjälpa oss, tack för det! Men det var bara början på problemen.
Läckan förstörde golvet
När takläggaren hade tagit bort skyddsplasten, så upptäckte vi det: läckaget hade pågått så pass länge att golvet blivit fuktskadat. Satan i gatan! Parketten var mörk och såg helt murken ut på sina ställen. Inget problem, tänkte jag först, det där har jag ju varit med om förut, som när nån av ungarna välte ut den stora krukan med Monsteran krossades. Det blev en rejäl fläck och jag trodde först att vi skulle bli tvungna att lägga om hela den förbenade parketten. Det visade sig dessutom att krukan hade småsipprat ut vatten under en längre tid utan att vi märkt något. Men det här gick att fixa med lite hårt slipjobb, fick vi veta av grannen Tobias, som jobbade på en golvläggarfirma förut.
Men inte den här gången, Vi bjöd Tobias på en java och han kom över och kollade fuktskadan. Rynkan i hans ögonbryn lovade inte gott, och den analysen visade sig snabbt vara korrekt. ”Det här går nog inte att rädda, ni måste byta ut parketten på de här två ställena,” sade han och pekade på två stora, murkna fläckar med flera meters mellanrum.
Inte mer renovering, please
Okej, tänkte jag. Ska väl inte vara nåt större problem, men Maria var av en helt annan uppfattning. Hur skulle det se ut, sade hon, med ny parkett inskjutet i den här gamla slipade, slitna, ingångna parketten.
Så vi måste lägga om hela skiten då, sa jag (ni får ursäkta mitt för dagen lite ovårdade språk, men ibland blir man bara så less).
Efter allt renoveringsstrul den senaste tiden så var det beskedet det sista jag ville ha, bortsett från att ha drabbats av typ klamydia eller nåt. Just nu skulle jag bara vilja sjunka ner i soffan med en påse sourcreamchips och kolla på nya Homelandsäsongen eller se i fatt mig på Game of Thrones.
Matta kanske kan vara en lösning
Men vi måste göra något innan golvet börjar spricka eller bli ännu fulare. Maria kom som vanligt på en lösning, hon är ju som vår egen lilla Ernst. Varför inte skippa parketten och lägga in en matta istället? Jag måste erkänna att min första reaktion var negativ, jag associerade till de äckliga luddiga heltäckningsmattor som alla hade när jag var liten. Aldrig! Men det är andra tider nu, har jag förstått och det finns mattor som inte skulle ge mig ångest. Plastmattor, tygmattor, rya, velourmattor, nålfilt. Ett visst jobb med detta också, men inte som att riva upp och lägga en ny parkett i alla fall.
Så nu på lördag ska vi ut till stormarknaden och uppsöka vår lokala mattläggare. Ungarna sportar, så vi kan kolla runt i lugn och ro dessutom. Hur de går med det här projektet kommer vi säkert att återkomma till, var så säkra.
Dagens recept
Just nu är jag mer i behov av rejäl ”comfort food” istället för nåt hälsosamt (det får bli en extra sväng till gymmet). Här bjuder jag på en riktig fettbomb inspirerad av Guy Fierii. Den där blonderade, tatuerade kocken som åker runt i USA och skriker och käkar fet mat på syltor, ni vet. Håll till godo!
Hasses flottiga butterburger:
Ingredienser:
Smör, gul lök, hamburgerbröd, mald högrev.
Så här gör du:
Hacka upp löken i små bitar. Stek därefter upp köttpucken och stek då även brödet lite så att det blir frasigt och får en varm yta. Lägg köttet på brödet i botten och lägg löken på köttet. Lägg sedan två stora matskedar smör på brödet. Sedan pressar du locket lite så att smöret smälter genom löken, till köttet och sedan till bottenbrödet. Sedan är det bara att lägga till passande tillbehör och låta smöret rinna nedför hakan.
PS I Guy Fieris program så stoppade kocken även in en stor kryddad smörbit i själva köttpucken! Men så långt går inte jag, vill helst leva åtminstone tills barnen har tagit studenten…