Månad: april 2019

Så här års börjar man ju funta på semestern och vad man ska hitta på. Vi är väl inte direkt några globetrotters i vår familj, men alla gillar att resa och vara med om nya grejer, inom rimliga gränser. Jag låg i natt och funderade på om man skulle ta i på allvar för en gångs skull och göra nåt riktigt oväntat. Inte bara ta Mallis eller Grekland. Jag har jobbat mycket senaste året och det har frugan med, och det verkar faktiskt som att vi har en rätt skaplig semesterbudget.

Tänk om vi skulle boka en safari. Jag har alltid drömt om göra en riktig safari i Afrika, det är väl någon sorts pojkdröm blandat med att jag faktiskt älskar att vara ute i vildmarken och leva friluftsliv. Och det blir väl inte mer friluftsliv än ute på savannen i Afrika? Att få se vilda djur i sin naturliga miljö, att gå och lägga sig i en lodge och somna med nattens alla mystiska ljud runt omkring sig? Det måste väl de andra också tycka låter mäktigt.

Jag tar med familjen på ett äventyr

Jag tror vi är redo att göra något annorlunda. Ungarna är tillräckligt stora för att kunna uppskatta ett äventyr, och det är ju inte precis som att man sover under bar himmel och riskerar att ätas upp av
lejon. Det finns ju en massa svenska resebyråer som arrar safariresor till Sydafrika och andra länder, typ Zimbabwe och Botswana. Ärligt talat har jag riktigt dålig koll på Afrika, men jag har alltid varit nyfiken.

Safari i Afrika

Det är inte som att man åker på en enda lång resa med jeep när man åker på safari i Afrika. I Krugerparken i Sydafrika till exempel, dit åker man och bor på arrangörens lodge, och där kan man softa och bada i pool, spela golf, fiska och bara ta det lugnt. Sen så väljer man om man vill åka på utflykter i safaribilar och se vilda djur, eller om man vill gå på bushvandring eller vad som helst. Jag tror vi skulle ha det kanon hela familjen.

Skönt att komma ifrån vardagslunken

Allt går på i samma gamla hjulspår här hemma. Frugan åker till sitt jobb, ungarna tragglar på med läxor och själv stretar jag på med mitt. Semestern känns ofta bara som ett kort avbrott och att åka på en vanlig solsemester känns som bortkastad tid, man har glömt det så fort man kommer hem. Jag vill ha ett äventyr att dela med familjen, något vi alltid kommer att minnas att vi gjort tillsammans. Safari känns som en sån grej. Jag ska ta upp det med dem direkt i morgon bitti och se vad de tycker. Håll tummarna för att vi kommer iväg!

Frugan jobbar ju i butik, och häromdagen kom hon hem och var ganska upprörd. Inget ovanligt i sig, men ämnet var nytt. Tidigare har de inte haft någon särskild klädkod när de jobbar, men nu har butikschefen tydligen bestämt att alla ska bära profilkläder med butiksloggan på, och dessutom en namnskylt. Frugan sa att det kändes som att hon jobbade på McDonalds och funderade allvarligt på om hon skulle säga upp sig. Hon är van att fundera kring kläderna hon har på sig när hon jobbar och tycker att hon har hittat en bra stil som kunderna kan identifiera sig med och som hon tycker ger ett proffsigt intryck som inger förtroende. Att ta på sig särskilda ”uniformer” som hon kallar det känns förskräckligt.

Jag tycker det är bra med profilkläder

Bossen hennes har tydligen läst på om profilkläder och vikten av att visa upp en ”enhetlig front” utåt mot kunderna. Butiken ska inte vara ett showroom för de anställdas klädsmak, utan alla som jobbar på golvet ska vara tydligt igenkännbara som just försäljare. Jag har inte sagt något till frugan om det, men jag låg vaken i natt och funderade och jag tycker att det ligger en hel del i det resonemanget.

När jag är i en butik vill jag inte hålla på och fråga folk om de jobbar på stället eller ej. Mer ofta än sällan är svaret nej och en sur blick tillbaks. Jag vill kunna se på långt håll om det finns någon ledig personal i närheten. När jag går in i en butik gör jag det av en speciell anledning, jag vill ha hjälp snabbt och jag brukar alltid söka upp personalen i stället för att vagga runt och försöka hitta själv. Eftersom butikspersonal ofta har mycket att göra kan jag inte lita på att de själva kommer att söka upp mig. Därför uppskattar jag när det är lätt att känna igen vem som jobbar och inte.

Skapar identitet och sammanhållning

Dessutom, läste jag på internet, kan profilkläder faktiskt skapa sammanhållning hos personalen och få dem att känna sig mer som ett team. Profilkläder, om de är snygga, kan gör att man lättare ikläder sig en professionell yrkesroll och kan stärka självförtroendet. Dessutom kanske inte alla som jobbar i butiken tycker om att tänka på klädvalet lika mycket som frugan gör. För dem kan det bli en befrielse att slippa stå vid garderoben och våndas varje morgon. Med enhetliga profilkläder blir faktiskt munderingen en ickefråga.

Av samma anledning tycker jag att ungarna ska ha skoluniform. Kalla mig gammaldags, men jag har legat sömnlös rätt många nätter och funderat. Kläder är en statusfråga och för ungarna är det en stor grej att ha rätt kläder. Men de rätta kläderna är dyra och alla föräldrar har inte råd. Vad blir resultatet? Att ungarna retar varandra så klart. Varför ska vi ha det på det sättet? Varför inte bara ha en uppsättning kläder som alla ska ha på sig så slipper man allt det jiddret?

Frugan kommer inte att säga upp sig

Jag tror att profilkläder är en bra lösning för frugans butik och jag tror att jag ska säga det till henne. Så klart menar hon inte allvar med snacket om att säga upp sig, men jag tror hon överdriver det dåliga med profilkläder. För mig är det ett plus att personalen är lätt att känna igen när jag går in i en butik och jag tror att hon också kommer att märka det med tiden.