Månad: oktober 2017

Jag försöker att se på mig själv som en livsnjutare. Spottar inte i glaset, älskar god (läs fet) mat och gillar att festa och sitta i soffan och goffa snacks. Men i år är det som något har hänt, det känns som att jag har blivit tio år äldre på ett år. Når man en sorts åldersplåtå  45-årsåldern då allt plötsligt börjar rasa? Tidigare var det som att förfallet har gått långsamt och omärkligt, men nu känns det vissa dagar som att det är Bingolotto och Melodikrysset nästa.

Några exempel:

• Jag har alltid druckit en del, utan att det har känts osunt på något vis. Visst finns det en och annan fylla som jag ångrat (vad hade jag egentligen gjort den där gången när jag vaknade i Solsidan efter att ha somna på Saltsjöbanan? Vill nog inte veta) men i stort sett tycker jag att jag har haft koll på missbruket. Men så gick jag på en 50-årsfest i förra veckan. Som alla vet är just dessa tillställningar osedvanligt blöta, och jag hade laddat för detta, äten ordentligt lunch, sovit bra natten innan, varvade med vatten och hade med mig Alvedon som jag tog redan innan jag gick och lade med. Likfan så var jag dödstrött redan klockan tio efter några glas vin och en sup. Fick gå in på muggen och tvätta ansiktet i kallvatten för att piggna till igen, men trots detta och tre koppar kaffe fick jag kämpa innan jag gick hem bland de första redan vid halv ett. Dagen efter ska vi inte tala om, trots alvedonen hade jag en sprängande huvudvärk, mådde dåligt. Orkade knappt hämta kebabpizzan hos pizzerian på hörnet och somnade under Game of Thrones. Är det så här det ska vara nu? Är jag gubbe som inte kan festa utan att vara helt död dagen efter?

Ljudkänslighet

• Jag har alltid älskat att sätta på radion på morgonen, Ibland lyssnar jag på Morgonzoo, tycker det har kul snack och bra mix av låtar (och vem i min ålder är inte lite smygkär i Gry Forssell?). Ibland, om jag behöver något lite lugnare så blev det P1 och Gomorron Världen i stället. Men nu är det som att jag inte klarar av något som helst ljud på morgonen. Står radion på så grymtar jag och stänger av. Om ungarna eller Maria sätter på radion så försöker jag smygsänka till den där nivån där det knappt hörs (sådär som det ofta är på fik). Jag vill bara sita där och tjura över en kopp kaffe och morgontidningen ( att jag har en sån är förstås et stofiltecken också) i total tystnad.

Ont i hälen

• Hälsenorna. Det här är nog det värsta. Tidigare kan det ha smärtat lite i benhinnorna när jag har varit ute och skubbat, och jag har fått lite träningsvärk efter innebandyn. Ingen konstigt, men nu har jag börjat spela paddeltennis. Jävligt kul! Men ojojoj, mins hälsenor! Efter senaste episka matchen då jag och Palle slog hans kollegor Wille och Patrik i ett drama, hade jag ont i en vecka. Det måste vara ett ålderstecken, jag har aldrig haft några sådana problem tidigare. Kan det vara hälsporre eller hälseneinflammation? Paddel är svinkul, det känns trist att Nisse har fått ta min plats tre veckor i rad nu. Torsk blev det också, mina smarta undanläggningar gick inte att ersätta. Men jag har fått ett tips om en klinik där man kan få hjälp när man har ont i hälsenorna. De säger att det är vanligt att äldre (suck…) får sådana problem, och att det är viktigt att ha rätt skor.

Som avslutning tänkte jag bjuda på ett recept, det var ett tag sedan!  Den här veckan blir, inspirerat av temat, min egen variant av gubbröra (höhöhö).

Gubbröra:

Ingredienser:

2 hårdkokta ägg (kalla)

4 kokta potatisar (kalla)

2 msk gräslök (finskuren)

2 msk dill (finskuren)

1 dl crème fraiche eller gräddfil

2 msk majonnäs

2 msk kaviar av bra sort

100 gram ansjovis (helst filéer)

Salt och peppar

Jätteenkelt att göra! Tärna äggen, potatisen och den avrunna ansjovisen. Blanda crème fraiche med övriga ingredienser och vänd sedan ner tärnat ägg, potatis och ansjovis. Smaka av med peppar och salt Klart!

Låt väl smaka så hörs vi snart igen!

Prylar, prylar och åter prylar. Skåp och garderober bågnar här hemma trots att jag tycker att jag aldrig har något att ta på mig och det dyker alltid upp nån grej som vi ännu inte har men bara “måste” köpa för att hushållet ska bli komplett. Senast var det någon manick för att rengöra smycken med ultraljud. Det är nog något som man kanske gör vart femte år och säkert skulle kunna få gjort i en smyckesbutik… men den kostade ju bara 250 kronor… Ja, ni hör hur resonemangen går.

Sen satte jag mig ner för att se serien “Kalles sex liv” med Kalle Zackari Wahlström. Ni känner säkert till programmet redan. Så många på jobbet hade sagt att jag bara måste se det och flera av dem planerar nu campingsemestrar, att börja odla och en och annan på att säga upp sig eller ta ett sabbatsår. Total kalabalik och chefen ser minst sagt svettig ut, haha!

Hur som helst så plöjde jag igenom alla avsnitt på raken under helgen. Visst, det var lite fånigt med de avsnitt där han satt hos psykologen och allt var grått och trist omkring, men framför allt var programmet inspirerande och det var kul att se hur andra har valt att ändra sina liv.

Det som främst gjorde intryck på mig var det här med att fundera över hur mycket prylar vi samlar på oss och varför. Försöker vi konsumera till oss lycka för att kompensera för något annat som saknas i våra liv?

Det blev några timmars funderande under natten där jag rannsakade mig själv och funderade över varför jag eller vi här i familjen har så mycket prylar som jag/vi aldrig använder. Kanske borde vi göra en rejäl rensning och bli minimalister så att det finns mer tid och plats för annat?

Den där långresan över sommaren eller bara skaffa en husvagn och dra ut på helgerna till exempel. Hela familjen älskar ju mountainbiking, men oftast fastnar vi inne och glor på Netflix om det inte är något som måste fixas med renoveringen.

Fast jag är lite orolig för att vi skulle ångra oss. Lösningen: Jag har hyrt en lagerplats hos http://www.lagerhallar.nu så att vi kan rensa ut här hemma och testköra ett tag. Saknar vi  inte våra prylar efter ett år eller så är det ju bara att sälja eller ge bort. Om det är något vi behöver eller vill ha hemma så är det ju bara att åka och hämta. En feg Svenssonlösning kanske, men det känns som bästa vägen för oss för att åtminstone komma igång.

Hej igen! Som ni säkert har förstått så är jag ingen direkt hälsofreak. Även om jag alltid gillat att spela innebandy och till och med testas på yoga så är det nog ingen som skulle sätta en hälsostämpel på mig. Som ni säkert har märkt så unnar jag mig ibland riktigt fet mat och jag tar mig gärna en bira (eller fem) till grillfesten.

Men det finns ett undantag, där jag närmast är en hälsopedant – käften. Jag har alltid varit väldigt noga med tandborstning, sköljning, tandtråd och brukar vara försiktig med att äta allt för mycket sött. Och jag har alltid skrutit med att jag faktiskt aldrig har haft några hål – till skillnad från min extremt hälsosamme kusin Patrik, som springer till tandis stup i kvarten och borde ha en hel guldgruva i käften vid det här laget. Jag har trackat honom en del för det genom åren – han har fått ta det när han alltid ska flasha sin gymmade tvättbräda och håna min trivselmage (kalaskula brukar han säga, fast det är orättvist, Plura har en kalaskula, inte jag).

Tandhälsan är viktig för mig

Tandis, ja. Det är det som är problemet. Trots att jag tar min tandhälsa på så stort allvar så har jag faktiskt inte varit på en tandläkarmottagning sedan jag gick ut gymnasiet. Eller det kanske år just därför jag tar tandhälsan på allvar, för att jag vill slippa gå till tandläkaren? Jag vet varken ut eller in längre, faktiskt.

Sanningen är egentligen att jag hat tandläkarskräck. Det började redan i skolan. Jag tyckte att det var fruktansvärt när skoltandläkaren, Raoul Palmisto hette han förresten, grävde runt i käften. Han luktade gammal tuggtobak och svett och är det verkligen göra sådär ont när en tandläkare gör sitt jobb. Det var som den där gamla sketchen med den norrmannen, Fleksnes hette han va? Han som plågad eden stackars gubben med diverse tortyrverktyg samtidigt som han ställde jobbiga frågor och skällde ut honom. Fan vad farsan skrattade när vi såg de där sketcherna på TV när jag var liten.

Hatade tandläkaren

Nu flummade jag iväg igen. Jag hatade i alla fall tandläkaren och när jag slutade skolan och inte tvingades iväg till käftis så slutade jag helt enkelt att gå och tog hand om min tandhygien helt på egen hand i stället. Och det har gått bra, fram tills nu,

Jag har känt att det har ilat lite i käften ett tag och häromveckan blev det värre. Det har varit svårt att lokalisera det hela, men jag googlade lite och kom fram till att det måste vara en visdomstand som är problemet. Visdomstand – what’s the f***ing point? Här har man kämpat hela livet med tandtråd och sådana där mellanrumstandborstar och klarat sig kariesfri så här länge. Då börjar det växa nån extratand längst in i käften som i stort sett är omöjlig att hålla ren! Och det finns tre till! Kan man be tandläkaren ta ut alla fyra på en gång? Sedan ska inte gå igen tills jag behöver löständer på hemmet.

Tand för tand

Det tar verkligen emot att gå till tandläkaren. Fast Patrik, som verkligen har stor vana av att bli grävd i käften, har tipsat om en jätteduktig tandläkare i Kista som han går till. Jag har bokat tid, det ärväl bara att bita ihop (ordvits) och släpa sig dit. Tandläkare samarbetar visst med psykologer nuförtiden för att hjälpa rädda krakar som jag…

PS Det blir inget recept den här gången heller. Det lär väl mest bli soppa ett tag, matinspirationen är inte på topp.