augusti 2016 - Sömnlösa Nätter

Jag har fått tennisarmbåge

Japp, rubriken är tyvärr helt sann – men frågan är hur jag lyckats med bedriften att få tennisarmbåge utan att hålla i ett racket? Min naprapat la fram tre stycken spännande teorier: 1) Målningsarbete. 2) ensidigt och repetitivt jobb. 3) motorcykelåkande. Detektiv som jag är så tror jag mig kunna spåra den riktiga orsaken till tennisarmbågen och då jag vare sig åker motorcykel (är livrädd för farter, hatar vinddrag och avstod från moped i femtonårsåldern) eller har ett särskilt repetitivt arbete så återstår således målningen.

Något som leder oss in på det renoveringsprojekt som vi håller på med just nu: vi målar om fasaden. Eller vi förresten; jag kan inte göra så mycket längre. Jag målade ungefär halva huset innan värken tilltog, eskalerade och slutligen fick mig att besöka en naprapat. Så; istället sitter jag här i soffan och kollar upp nummer till olika målare. Det lutar åt en lokal sådan; det finns en i Nacka som är hyfsat billig och som verkar vara bra. Vi får se om några timmar; klockan är halv ett på natten så det känns lite väl angeläget att ringa just nu.

På tvn är det ett gammalt Seinfeld-avsnitt och det gör att jag är aningen ofokuserad. Mitt fokus ligger snarare på hur George ska klara av att lura alla på jobbet att han förtjänar att åka i en permobil snarare än att skriva om vad som händer i mitt liv. Dessutom så gör den här jäkla armbågen förbannat ont också. Det är konstigt det där. Skulle någon sagt att de hade tennisarmbåge och att de av den anledningen inte kunde jobba så skulle jag förmodligen ha nickat medlidande och förstående. Men inombords skulle jag ha hånskrattat och mitt inre skulle ha vrålat –simulant! Det var samma sak som då jag fick ryggskott för några år sedan. Man måste tydligen uppleva smärta för att kunna förstå den. Undra om Björn Borg någon gång fick tennisarmbåge?

Jaja, det blir inte mycket av värde skrivet här märker jag. Det är lika bra att se klart Seinfeld, släcka datorn och ta ytterligare en alvedon innan jag smyger ner i sängen bredvid Maria. Med detta sagt – godnatt…

Nejdå. Inte glömmer väl gamle Hasse det viktigaste och den stora anledningen till att ni läser den här bloggen. Här är dagens recept!

Paj med bacon

Köp en pajdeg från din lokala butik (jag brukar vara lat…)
Kavla ut degen och placera den i en pajform.
Knaperstek bacon och låt det rinna av på en bit hushållspapper
Hacka schalottenlök och vitlök fint – stek tillsammans i stekpannan.
Lägg ner i pajformen och varva med bacon.
Ta några skedar creme fraise och lägg i
Gör äggstanning och häll över.
Toppa med ost och lite riven citronzest och in i ugnen enligt anvisningen på förpackningen.
Njut!

Mitt narkotikabrott gav oss ett bättre liv

Det finns alltid saker som man kan se tillbaka på, beslut som man tagit och som man är mindre stolt över. Det jag tänkte göra är att visa upp mitt värsta misstag och genom att blotta mig kanske kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma situation. Det är nämligen det som det hela handlar om; man begår ett misstag, man står rakryggat genom processen och man tar sitt straff och tar lärdom. Det tycker jag är viktigt, och det är något som jag försöker lära både Hanna och Lukas. Speciellt viktigt tycker jag att det är nu och detta av anledningen att det finns större frestelser och – framförallt – större tillgång i dagsläget.

Jag pratar om droger och jag pratar om mina egna erfarenheter. För några år sedan så var jag inne i en sämre period. Inte sämre som i att jag var deprimerad eller så – det var mer att jag var rastlös. Vi hade gått in i en slags slentrian, jag och Maria, ingenting hände. Vi levde på och livet liksom tuffade på i normal takt – en jämn linje – inga höga berg och inga djupa dalar. Tristess. Jag hade precis börjar på ett nytt jobb inne i centrala Stockholm; ett företag med en låg snittålder – coola killar som festade dygnet runt. Omedvetet drogs jag till dem; jag ville visa att jag inte var någon trist hemmafarsa som bangade lite fest och jag började haka på då de gick till de heta krogarna kring Stureplan. Maria tyckte att det var roligt; hon förstod att jag ville komma in i gänget och hon tog hand om barnen de kvällar jag var ute (så ofta var det inte; kanske en – max två – kvällar i veckan). Fallet blev därför väldigt hårt; ett slags dubbelsvek som jag än idag måste leva med.

En kväll så föll jag för frestelsen och tog kokain. Jag begick ett narkotikabrott! Dumt, otroligt dumt. Jag hade dittills nöjt mig med några öl och jag visste naturligtvis vad som skedde på toaletterna – något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Mina dåvarande kollegor fick hålla på bäst de ville. Jag är liberal så till vida att jag anser att alla gör sina egna val och jag såg således mellan fingrarna; jag såg inget, jag hörde inget – jag brydde mig inte. Varför jag själv hakade på bakom ett toalettbås, hukade mig och drog en lina kan jag därför inte förklara. Tristess? Grupptryck? Fylla? Jag vet inte.

Men jag åkte fast. Så var det med det. Jag fick sparken från jobbet och det enda som räddande mig var dels en extremt skicklig advokat (jag fick dagsböter) och dels stödet från Maria. På något sätt så kunde hon förlåta mig, hon kunde se bortom sveket och hon visste att min ånger var äkta. Jag skulle aldrig ha gjort det och jag kommer aldrig att göra om det. Maria vet det och för det så är jag henne evigt tacksam. Jag vet inte om jag varit lika stor om det motsatta skett.

På det stora hela så har hela den här historien hjälpt oss. Vi är måna om varandra, vi tar inte vår kärlek för given och jag själv känner mig tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vågar berätta om sidor – misstag – som jag inte är så stolt över. Detta narkotikabrott blev en klar vändpunkt och jag kan säga att jag – trots alla tårar och all ånger – att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Tack vare den så kan jag hjälpa andra att undvika samma fallgrop.

Det roliga i kråksången är att jag fortfarande har kontakt med min advokat och jag är honom evigt tacksam för att allt stöd. Han fick mig att känna mig mänsklig och han kunde se bortom brottet – på samma sätt som Maria kunde. Vi har ett starkt band, han och jag.

Vi hoppar över dagens recept; istället så ger jag svar på en av livets stora gåtor i köket. Hur kokar man ett perfekt ägg? Så här:

Häll vatten i en kastrull och låt det koka upp; lägg i äggen – sänk värmen så att det bara bubblar lite. Koka i exakt åtta minuter. Skölj i kallt vatten och skala. Lägg på en macka med lite kaviar. Njut!

På återhörande!

Vi anlitade en flyttfirma i Stockholm

40 år gammal. Det är konstigt hur en siffra kan upplevas så olika beroende på vart i livet man befinner sig. När mina föräldrar var 40 år så kändes de gamla och nu – några veckor innan jag själv ska passera denna milstolpe i livet – så känner jag mig i bättre form än någonsin tidigare. Träningen inför Lidingöloppet går bra (naprapaten jag besökte konstaterade att jag drabbats av en överansträngning och gav mig några enkla tips på stretching samt ett rekommenderat träningsprogram med lite annorlunda upplägg; något som känns toppen) och samtidigt så får jag, så att säga, fri motion av all renovering här hemma.

Vart vill jag komma med detta? Ja, jag vet faktiskt inte riktigt – det jag tänkte tala om var nämligen något om den erfarenhet man skaffar sig genom åren och att jag upplevde ett sådant tillfälle i helgen. Vi hjälpte nämligen en av Marias väninnor att flytta och är det något som jag gjort åtskilliga gånger genom åren – liksom de flesta andra stockholmare! – så är det att flytta. Jag har i runda slängar flyttat 10 gånger. Hornstull, Årsta, Bandhagen, Hökarängen, Solna, Sollentuna…

Ja, man vänjer sig vid att flytta helt enkelt. Korta andrahandskontrakt, jagande av bostäder, köpa en bostadsrätt – sälja den, flytta vidare. Det går i ett och jag kan med glädje säga att det känns oerhört skönt att vi äntligen rotat oss och slipper jaga längre.

Flytt var det och hjälpen vi erbjöd Marias väninna. Den var nämligen av det mer oortodoxa slaget. Istället för att bistå med muskler, med transport, med bärande och packande så gick vi bakom ryggen på dem. Vi som skulle hjälpa till hade nämligen en sms-kedja och i denna så kläcktes den briljanta idén om att istället för att slita ut oss så skulle vi alla betala 200 kronor var och anlita en flyttfirma. Ylva och Anders – som paret heter (det är de som är det överlyckliga paret på bilden – eller kanske inte…men glada var de i alla fall!) – stod således och väntade på oss och då vi dök upp så satte vi oss ner och väntade. Vi var iskalla och man kunde se att Anders började bli otålig och ville sätta igång medan vi drack kaffe och småpratade. Så dök det plötsligt upp en större flyttbil och fem stycken välväxta gossar som gick rakt in i huset och påbörjade bärandet. Proffs!

Jag tror aldrig jag sett ett mer imponerade arbete; de gick liksom metodiskt igenom allting och den kille som stod vid bilen och packade allting missade inte en millimeter. Varenda yta fylldes och där jag hyste tvivel om att allting verkligen skulle få plats i en sväng fick jag villigt erkänna att jag hade fel. Proffs, som sagt – och billiga sådana.

Vi andra kunde istället fullt ut fokusera på det viktiga vid en flytt – pizza och öl – och istället för att slita ont så kunde vi se framemot en rejäl middag och en ytterst trevlig fest. Ska jag ge något råd så är det att ta rygg på detta exempel. Skramla ihop några hundralappar, överraska de ni ska hjälpa med en flyttfirma och ge dem chansen att snabbt komma på plats i sin nya bostad. Åtminstone om ni bor i Stockholm; priserna för en flyttfirma i Stockholm var inte alls så höga och jag kommer definitivt att överväga en sådan den dagen vi – om det nu händer – själva ska flytta igen. Det var värt varenda krona!

Receptdags va? Såklart! Här kommer Hasses BLT-Macka:

Stek bacon knaprig. Ta ett bröd – helst Levain – och lägg på ett salladsblad (se till att det är knaprigt också och glöm inte att skölja). Skär några tomatskivor tunt och placera ut på mackan. Lägg på några rejäla klickar majonnäs och var inte rädd för att prova att göra en egen (det blir mycket godare!). Lägg på bacon och om du vill så kan du med fördel lägga ett lock av ytterligare en brödskiva. Se då till att även locket får majonnäs på undersidan. Servera och njut.

Nu börjar klockan bli mycket och jag ska gå och knyta mig.

På återhörande / Hasse