Det finns alltid saker som man kan se tillbaka på, beslut som man tagit och som man är mindre stolt över. Det jag tänkte göra är att visa upp mitt värsta misstag och genom att blotta mig kanske kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma situation. Det är nämligen det som det hela handlar om; man begår ett misstag, man står rakryggat genom processen och man tar sitt straff och tar lärdom. Det tycker jag är viktigt, och det är något som jag försöker lära både Hanna och Lukas. Speciellt viktigt tycker jag att det är nu och detta av anledningen att det finns större frestelser och – framförallt – större tillgång i dagsläget.
Jag pratar om droger och jag pratar om mina egna erfarenheter. För några år sedan så var jag inne i en sämre period. Inte sämre som i att jag var deprimerad eller så – det var mer att jag var rastlös. Vi hade gått in i en slags slentrian, jag och Maria, ingenting hände. Vi levde på och livet liksom tuffade på i normal takt – en jämn linje – inga höga berg och inga djupa dalar. Tristess. Jag hade precis börjar på ett nytt jobb inne i centrala Stockholm; ett företag med en låg snittålder – coola killar som festade dygnet runt. Omedvetet drogs jag till dem; jag ville visa att jag inte var någon trist hemmafarsa som bangade lite fest och jag började haka på då de gick till de heta krogarna kring Stureplan. Maria tyckte att det var roligt; hon förstod att jag ville komma in i gänget och hon tog hand om barnen de kvällar jag var ute (så ofta var det inte; kanske en – max två – kvällar i veckan). Fallet blev därför väldigt hårt; ett slags dubbelsvek som jag än idag måste leva med.
En kväll så föll jag för frestelsen och tog kokain. Jag begick ett narkotikabrott! Dumt, otroligt dumt. Jag hade dittills nöjt mig med några öl och jag visste naturligtvis vad som skedde på toaletterna – något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Mina dåvarande kollegor fick hålla på bäst de ville. Jag är liberal så till vida att jag anser att alla gör sina egna val och jag såg således mellan fingrarna; jag såg inget, jag hörde inget – jag brydde mig inte. Varför jag själv hakade på bakom ett toalettbås, hukade mig och drog en lina kan jag därför inte förklara. Tristess? Grupptryck? Fylla? Jag vet inte.
Men jag åkte fast. Så var det med det. Jag fick sparken från jobbet och det enda som räddande mig var dels en extremt skicklig advokat (jag fick dagsböter) och dels stödet från Maria. På något sätt så kunde hon förlåta mig, hon kunde se bortom sveket och hon visste att min ånger var äkta. Jag skulle aldrig ha gjort det och jag kommer aldrig att göra om det. Maria vet det och för det så är jag henne evigt tacksam. Jag vet inte om jag varit lika stor om det motsatta skett.
På det stora hela så har hela den här historien hjälpt oss. Vi är måna om varandra, vi tar inte vår kärlek för given och jag själv känner mig tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vågar berätta om sidor – misstag – som jag inte är så stolt över. Detta narkotikabrott blev en klar vändpunkt och jag kan säga att jag – trots alla tårar och all ånger – att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Tack vare den så kan jag hjälpa andra att undvika samma fallgrop.
Det roliga i kråksången är att jag fortfarande har kontakt med min advokat och jag är honom evigt tacksam för att allt stöd. Han fick mig att känna mig mänsklig och han kunde se bortom brottet – på samma sätt som Maria kunde. Vi har ett starkt band, han och jag.
Vi hoppar över dagens recept; istället så ger jag svar på en av livets stora gåtor i köket. Hur kokar man ett perfekt ägg? Så här:
Häll vatten i en kastrull och låt det koka upp; lägg i äggen – sänk värmen så att det bara bubblar lite. Koka i exakt åtta minuter. Skölj i kallt vatten och skala. Lägg på en macka med lite kaviar. Njut!
På återhörande!