Så kan det gå: en tråkig kärlekshistora

Goddagens! Nu ska jag för en gångs skulle sluta att tjata om olika renoveringar och personliga projekt av typen skallighet och istället gå lite på djupet. Med känslor och sånt pjosk, det trodde ni inte va?
Skämt åsido, jag gillar faktiskt att lätta på hjärtat emellanåt, och har faktiskt varit i terapi med jämna mellanrum. Det kan jag verkligen rekommendera, man lär verkligen känna sig själv. Ursäkta klyschan, men så är det verkligen!
Till saken. Jag satt och tog en öl på ett jävligt trevligt fik på Söder  häromdagen och pratade med min polare Hampus, som spelar i samma innebandygäng som jag. Han berättade om sin bror Jonas, som precis har skiljts och det har trasslat till sig rejält. Och det går inte att skylla något på bara en av parterna, båda har betett sig som riktiga idioter.

Ett äktenskap som gick i kras

Jonas och hans fru Johanna var verkligen ett fantastiskt par, de träffades på universitetet och var störtkära, Det sägs att de hade sex minst en gång om dagen de första åren efter att de träffats, bara en sådan sak! Häromåret berättade Hampus att de tänkte skaffa barn. Tur att det inte blev av, med tanke på vad som händer nu.
Det började med en händelse som är så klyschigt att det kunnat vara med i en dålig romantisk komedi från Hollywood. Johanna hittade några ekivoka sms i Jonas telefon från en annan tjej. Jonas påstod att det var en arbetskompis och att meddelandena var skämtsamma, men Johanna kollade upp det och upptäckte att tjejen, Svetlana inte alls jobbade på samma ställe som Jonas. Här måste jag påpeka att alla namn och släktförhållanden är påhittade i den här historien, jag skulle aldrig i livet lämna ut några vänner eller närstående på det här sättet.
Johanna trodde inte på Jonas undanflykter och det hela blev inte bättre när en av Jonas kompisar såg Johanna sitta och flörta med en annan man på en restaurant. Iskylan var efter detta total, och detta fina förhållande var dömt. Men det blev bara värre. Och anledningen var en sketen hifi-anläggning!

Snindyr anläggning ledde till bråk

Jonas är väldigt musikintresserad och köpte för några år sedan en svindyr anläggning, en sådan där med megawoofers, fjärrstyrda högtalare i varje rum och så vidare. Fan vilket drag det blev när han spelade Toto och Dire Straits på den där festen jag var bjuden. Jonas ville, på ganska goda grunder ha anläggningen, men det har krånglat till sig ännu mer. Johanna säger nu att han betalade hela härligheten under en period då han hade dåligt med pengar. Johanna, som har ett välbetalt chefsjobb på en statlig myndighet, lånade då ut en stor summa pengar för inköpet. Ett lån som inte betalats tillbaka, och nu vill Johanna lägga vantarna på hifi-anläggningen. Jonas blev skogstokig och nu är det bråk och varenda pryl! Snart börjar de väl anklaga varandra för misshandel också! Bodelningen kommer i alla fall att sluta i tingsrätten!

Trist slut för två bra vänner

För jävla tråkigt att det ska behöva sluta på det sättet. Det var alltid så kul att träffa Jonas och Johanna, de visste hur man festade. Men vad är då sensmoralen i allt detta? Vet inte, men det kan aldrig vara fel att upprätta ett äktenskapsförord, trots att det kan kännas oromantiskt. Familjerätt är en djungel, alltid bra att vara på den säkra sidan.
Det var det, tack och hej. Jag orkar inte bjuda på något recept denna gång, kanske nästa!

Utsidan är lika viktig som insidan

God morgon på er!

Titeln till trots så handlar det här inlägget inte om plastikkirurgi eller skönhetsbehandlingar. Det handlar om skönheten vi bor i, huset här hemma och planerna på ommålning. När jag började syna fasaden lite närmare så insåg jag snabbt att planen med att bara stryka på något lager färg inte kommer att räcka till.

Föregående ägare verkar nämligen endast ha gjort just det. Målat lager på lager utan att ha avlägsnat mossa och smuts vilket har lett till att ett flertal brädor har angripits av mögel i nederkanten och blivit spröda. När jag skulle bända bort en av de överliggande reglarna frasade plankan under helt och hållet sönder… Så här blir det till att beställa fasadrenovering i Stockholm (det gäller att googla rätt för att hitta en passande hantverkare, hehe).

Självklart är det usel tajming att vi märkte det här först nu. Hade vi varit lite tidigare ute hade vi kunnat beställa renoveringen redan under sommaren och fått den gjord innan vintern kommer. Nu blir det lite väl tajt och det är ingen höjdare att renovera fasaden när höstregnen börjar. Då riskerar man att bygga in fukt i isoleringen och då lär vi sitta på ännu större problem därefter.

Jobbet får vänta till våren helt enkelt, men jag passade på att beställa det redan nu så att vi är först på tur när byggfirman tar tag i den typen av jobb igen under nästa säsong. Det ger oss förstås en fördel i att vi verkligen kan fundera över hur vi vill att huset ska se ut. Det kommer nog att bli en och annan timme vid färgfirmornas planeringsverktyg på datorn…

Liggande eller stående panel?

Nu är den stora frågan om vi ska sätta på liggande eller stående panel på huset. Just nu har vi stående panel som de allra flesta, men frugan som älskar att gräva i gamla arkiv och böcker hittade ett gammalt foto på vårt hus där man ser hur det såg ut i originalskick. Då det byggdes kring sekelskiftet 1900 av någon rik knös som ville ha ett fint sommarhus utanför stan hade det förstås liggande panel. Färgerna kan vi tyvärr inte gissa oss till då fotot givetvis är svartvitt, men det ser ut att ha varit relativt ljust.

Så nu får vi fundera på om vi vill återställa huset till sitt ursprungliga utseende eller om vi kör på med tråksvensson-panel som alla andra har i kvarteret. Det är kanske bäst att fråga hos kommunen också så det inte finns några tråkiga regler för vad man får göra och inte.

Borg på bio – rena serve-esset!

En film om Björn Borg? Låter ju inte sådär djävulskt upphetsande,  tyckte jag. Jag var lite för liten när han var som bäst, även om farsan har tjafsat på om McEnroe, Connors, Gerulaitis och de andra som snortade koks på Studio 54 och kanske spelade lite tennis emellanåt också. Jag minns mest Borgs pinsamma comeback på 90-talet (han spelade med en gammal träspade och fick dyngstryk av nån halvhyfsad spanjor vill jag minnas) och så Friends in Need  förstås. Fast det sistnämnda kanske man helst vill glömma.

Magiska tennisminnen

Mina största tennisminnen handlar mest om Wilander och Edberg, när Sverige vann Davis Cup, Franska Öppna och Wimbledon stup i kvarten. Helt otroligt! Men sedan dess har intresset svalnat och min kontakt med tennis har mest handlat om att spela med jobbarkompisen Janne några gånger.
Men jag fick en fribiljett till Borg via en samarbetspartner på jobbet, och det kunde ju vara kul att komma ut på bio någon gång (det har varit mest barnfilmer på senare år om det varit någon bio alls).
Nu har jag alltså sett Borg, med Sverrir Gudnasson och Shia leBeouf (reservation för stavningen). Och den var faktiskt riktigt bra! Huvudrollsinnehavarna får verkligen till karaktärerna, Bors iskyla och McEnroes minst sagt hetsiga temperament. Och den där Wimbledonfinalen! Fastän farsan har snackat om den i åratal och malt på om det där tie-breaket så satt man som på nålar! Sjukt spännande faktiskt.

Suveräna tillbakablickar

Men de bästa bitarna i filmen var ändå tillbakablickarna till när Borg var en ung, spirande spelare i Södertälje. När han står där och slår på garageporten så kunde jag inte låta bli att tänka på när jag var liten hemma i Fisksätra. Fast i mitt fall stod jag inte och malde mot en garageport så att grannarna blev galna, vi lirade landhockey och blev jagade av gubben i porten som inte få sin gamla Volvo bucklad! Vi spelade i timmar varje kväll och gick bara in och slängde i oss middag när morsan ropade in oss. Sen var det ut och lira igen. Björn Borg var visst en lovande hockeylirare också, innan tennisen tog över.
Men där var det slut på likheterna. Borg blev miljonär efter att ha dunkat på sin garageport, jag är en vanlig ”Svensson” som sitter och skriver blogg. Men filmen Borg får i alla fall fyra plus.
Tack för den här gången!

40-årskrisen slår till – jag vill bli arkitekt

Det känns som att jag har drabbats av en liten fyrtioårskris, sent omsider. Vad är meningen med livet, gör jag verkligen saker som är viktiga för mig, finns det saker jag borde göra innan jag dör? Och så vidare. Sedan borde jag kolla prostatan förstås, det tjatar gamla morsan om hela tiden. Kanske dags att gå till farbror doktorn och låta honom titta lite där bak.

Seinfeld fick mig att tänka till

Skämt åsido, det var faktiskt ett gammalt Seinfeld-avsnitt (ja, vi 70-talister kan inte sluta tjata om den serien, jag vet) häromkvällen som fick igång dessa tankar, Ungarna var ute och spelade fotboll och frugan ute med kompisarna så jag fick en stund för mig själv och några glas hyfsat rött.
Det var avsnittet där George Costanza (roligast, Kramer är överskattad) drömde om att bli arkitekt och nästan lurade sig in på ett arkitektkontor. Det fick mig att börja tänka på när jag var liten. Bortsett från superhjälte, veterinär och fotbollsproffs så var faktiskt arkitekt ett drömyrke för mig. Jag var faktiskt ganska duktig på att rita hus också, även om det inte var på någon arkitektnivå precis.

En riktig dröm

”I’m an architect”, säger George och jag sade det samma därhemma i soffan. Tänk att få vara med och skapa något som står kvar i hundratals år och där människor lever sina liv! Inte som ett kontorsarbete där man gör saker som man egentligen knappt vet meningen med. Visserligen är det skillnad på en arkitekt och en byggjobbare. I dag är arkitektjobbet mycket datoriserat det med och det innefattar mycket kontorssittande och mycket politik, men ändå! Tänk att få presentera sina ritningar för en stenrik byggherre som vill ha ett nytt skrytbygge nånstans i Stockholm! Sedan får man se det växa upp steg för steg. Och man får säkert åka ut på bygget och ta på sig en sån där hjälm som Byggare Bob har. Och åka utomhushiss upp i en byggnadsställning!

Inte fel att drömma ibland

Nu drömmer jag iväg mig helt, märker, Min gamle gymnasiekompis Kalle Haugen jobbar faktiskt som arkitekt och han berättar en hel del skräckhistorier om branschen, om den stenhårda konkurrensen och all politik som omger offentliga upphandlingar och så. Men han pratar fortfarande om känslan när hans arkitektfirma i Stockholm vann en tävling och fick rita det nya Sjöfartsmuseet i Bergen, eller var det nu var. Alla hans kollegor drack champagne i flera dagar i rad.
Jaja, jag kanske kan plugga upp mina betyg på Komvux och komma in på Arkitekthögskolan? Bättre sent än aldrig och det är aldrig fel att ha drömmar.
Nej, nu ska jag gå ut och laga staketet i trädgården. Det får räcka så långe.