Julgodis kan mycket väl utgöra inredningen i något av helvetets kretsar. jag är ganska övertygad om att Dante skrev något som Alladin, kola och i synnerhet knäck i hans Inferno. Om inte så är det definitivt dags för en uppdaterad utgåva. Inte nog med att godiset i fråga lägger sig som en kudde på magen, en kudde av rent fett, och är omöjligt att motstå för en sockerpundare som jag. Dessutom så kan andra skador uppkomma också, något som yours truly verkligen fick erfara dagen innan julafton.
Det ville sig nämligen inte bättre än att jag – efter en vild jakt – lyckades roffa åt mig en näve karameller. Den jagande var min fru, som till varje pris ville förhindra mig från att äta, och jag lyckades genom snabba fötter och väl avvägda kroppsfinter manövrera mig till en fri öppning mot godiset.
I ren triumf slukade jag godiset framför hennes gapande mun och arga ögon, jag tuggade i protest och hamrade metodiskt ner sötsakerna i magsäcken. Ända tills ett kras hördes från min munhåla och mitt leende förvreds i e smärtsam grimas: jag hade bitit av en tand. Egentligen borde jag kanske skylla på min fru då det trots allt var hon som lagat den undermåliga knäcken. Men, jag är man nog att se att även jag hade viss del i det inträffade och jag således erkänna att skuldbördan ska delas enligt 70-30 i hennes favör.
Den förra tandläkaren jag besökte i Kista var upptagen, de hade fullbelagt och kunde inte trycka i mig någonstans. Något som verkligen var synd då jag upplevde en väldigt god service där. Det han däremot kunde göra vara tt rekommendera mig en annan tandläkare; en tandläkare vars mottagning låg i Solna. Så, där satt vi, min fru och jag i bilen, på väg till en tandläkare i Solna. Hon med ett leende i mjugg – jag med en ispåse över min högra sida, gravallvarlig och med en fruktansvärd smärta. En resa i tystnad.
Hatten av för denne tandläkare i Solna
Lyckligtvis är detta en historia med ett lyckligt slut – ett nästan perfekt sådant (jag kunde inte äta någon julskinka på kvällen). Den tandläkare i Solna som tog emot mig gjorde nämligen ett perfekt jobb.
Dels så var han lyhörd inför min rädsla, dels så var han ytterst kunnig och dels så blev den nya tanden verkligen bra. Jag kan knappt känna någon skillnad mellan en äkta och den tand jag nu har (som är av porslin, om någon undrar).
Nu hoppas jag att detta var det sista besöket hos en tandläkare på mycket länge – oavsett om denne har sin mottagning i Solna eller i Kista. Trevliga och duktiga yrkesmän förvisso, men någon måtta får det ändå vara. Jag är trots allt – precis som Jerry Seinfeld – en född Anti-Dentite.