Våren är äntligen här just som man börjat tröttna på den eviga vintern. Det har inte varit så roligt att höra John Snow påminna en om att ”winter is coming” i evighetsserien i Game of Thrones. Winter is gone, får vi hoppas för den här gången. Det känns som att vi alla har varit rätt så nedfrusna de senaste veckorna och behöver tina upp. Och man inser att det är så dags nu att planera semestern på allvar. Det är ju så populärt med ”hemester”; semester hemma; hemma + semester = hemester. Så vi funderar i år på att resa runt i Sverige och ta en tur längs östkusten, ner till Kalmar och Öland, sedan ner till Österlen, Malmö, Halmstad, Göteborg, Orust och Tjörn och sedan via Linköping och tillbaka till Stockholm.
Det är dags att satsa på familjen och barnen
Ungarna verkar inte bry sig om vi åker utomlands eller inte, och jag känner mer och mer att jag inte vill flyga bara för några veckors semester. Det får vara färdigt med att flyga på ett tag nu. Det är dags att vara med familjen och göra bra saker med dem. Vi har vänner som skiljer sig och har fortsatt bråka om barnen. Först bråkade de när de var sambor, om vem som skulle ta hand om barnen. De ville att den andra skulle ta större ansvar. De stackars barnen kommer verkligen i kläm.
Båda vill ha barnen boende hos sig och ingen vill ge sig
Efter skilsmässan bråkar de i stället om vem som ska ha barnen. Nu är det omvänd historia, då båda vill ha barnen och bo med dem. Vad jag har förstått spelar det inte så stor roll vem av dem som barnen bor med. Huvudsaken att föräldrarna slutar bråka så att barnen inte hamnar i kläm. Det är huvudsaken. Och föräldrarna bråkar om umgängesrätten. Men i min mening är det barnen som har umgängesrätt. Inte föräldrarna. Det är så det låter när de bråkar. Nu har de dragit in advokat och allt. När de pratar om umgängesrätten, låter det som om det är föräldrarna som har umgängesrätt – inte barnen. Och så vitt jag vet är det ingen som frågar barnen hur de vill ha det. Jisses vilket bråk. Stackars barn.
De borde rådfråga en riktig advokat
Föräldrarna borde ta sitt förnuft till fånga och rådgöra med en advokat som kan vägleda dem och få dem att sluta bråka med varandra. Kanske en advokat som kan umgängesrätt kan få dem att sluta bråka, och börja ta ett vuxenansvar för barnens skull. Är det inte viktigare att de har en bra relation till barnen, även om de inte träffar dem på några år, eller låter dem bo var barnens själva vill? Kan någon förklara det för mig? Man önskar att vissa föräldrar kunde lugna ner sig och inte vara så fientliga mot varandra bara för att de inte är gifta eller sambor längre.