Sömnlösa Nätter

Finns det pizza på Kungsholmen?

För att vara en bit över fyrtio måste jag säga att jag har hållit formen ganska föredömligt. Visst, det blir en och annan öl och kanske borde jag röra på mig lite mer, men samtidigt håller jag igång rätt bra på jobbet.

Jag är ingen storätare heller. Men jag har en svaghet, och det är snabbmatens urmoder, Neapelbuktens pärla – jag talar förstås om den runda italienska pajen, känd över hela världen som Pizza.

Jag älskar pizza, men jag gör det inte på ett vulgärt sätt som resten av befolkningen i detta kulturlösa land. Jag skulle aldrig få för mig att be om kebab, falukorv, fiskpinnar eller vad nu alla knasbollar föredrar att besudla detta kulinariska mästerverk med. Nej, mina smaklökar vill ha något mer. En pizza gjord med kärlek och finess, allra helst på napolitanskt vis, gräddad i endast någon minut på sinnessjuk värme så att den blir alldeles krispig och underbar.

I Italien har jag ätit många fantastiska pizzor, men här hemma får man ofta nöja sig med ganska trista historier. Pizzan har försvenskats för att passa pöbeln, och för mitt midjemått har det antagligen varit en välsignelse.

Tills i förra helgen, när jag upptäckte, inte liv på Mars, men likväl en fantastisk pizzeria på Kungsholmen. Alltså, Kungsholmen av alla ställen. Kungsholmen är en plats som jag, Nackabo sedan barnsben, i princip aldrig finner anledning att besöka. Det känns liksom som att det inte finns någonting där. Eller, som att det som finns där kan man enklare hitta på Söder eller i City eller Vasastan, platser som känns mer tillgängliga för mig som bilar eller bussar in via Värmdöleden.

Pizza gräddas i vedugn

Slumpen leder oss rätt

Men nu var jag och min bättre hälft i alla fall på Kungsholmen, för frugan hade hittat en lampa hos en tant på Kungsholmsgatan som hon prompt skulle köpa. Så vi tog bilen in. När lampjäveln var hämtad och betald hos den gulliga tanten var vi lite hungriga så vi tänkte att vad sjutton, vi hittar ett ställe i närheten. Ett beslut jag kommer att vara nöjd med tills jag dör.

Till min glädje ser jag en italiensk restaurang precis i korsningen där Kungsgatan börjar. Det lyser inbjudande från fönstren. Det är inte bara pizza jag älskar utan all italiensk mat och jag har ätit mig igenom många menyer i Stockholm, men på den här restaurangen hade jag aldrig varit förut. Som sagt, jag och Kungsholmen…

De har pizza

När vi kommer in och börjar titta i menyn ser jag att de har pizzor, och att de dessutom berömmer sig av att göra dem på italienskt vis. Jag tänker att den här chansen får du inte sumpa Hasse. Jag beställer en Napolitana – urpizzan, och mitt mått på hur skicklig en pizzabagare är. På en perfekt Napolitana väger fylligheten och sötman från den hemlagade tomatsåsen upp sältan från sardellerna och oliverna, och Mozzarellan med sin krämighet rundar av mästerverket. Riktigt bra Napolitana har jag aldrig fått i Sverige, däremot flera gånger i Italien.

Sanningens minut

När min pizza kom in och jag tagit några prövande första tuggor, kunde jag inte hålla mig utan brast ut i ett glädjetjut som skrämde slag på hela restaurangen, utom frugan som är van vid dylika utbrott vid matbordet. När jag tycker att något är gott vill jag visa det, liksom.

Men ingen fara på taket, jag kunde lugna alla med mina översvallande hyllningar till personalen och framför allt pizzabagaren: det här var den godaste pizzan jag fått i Sverige, kanske den godaste pizza jag någonsin ätit.

Tankar i natten

Den natten låg jag vaken länge och funderade över slumpens vägar. Hade frugan inte hittat den där lampan på Blocket och tvingat iväg mig till Kungsholmen hade jag antagligen aldrig smakat en av de bästa pizzorna jag fått i mitt liv. Sedan började jag tänka på hur svårt det skulle bli att hålla midjemåttet på en rimlig nivå framöver. Sen tänkte jag att det får det vara värt.