Vi valde rätt hus

Ibland skiner solen även på ett hundarsel. Ni får ursäkta den något vulgära tonen, men jag är bara så himla glad. Skadeglad kanske är rätt ord – det får ni avgöra. Innan vi köpte det här huset så var vi runt halva Stockholm och tittade på objekt. Ett heltidsjobb där nästan varenda helg vigdes åt att titta på villor – på slutet även radhus, fritidshus och till och med lägenheter (ja, vi var desperata) – och där det ofta slutade i konflikter och gråt. Vi hittade en fin villa, vi bad om extravisningar, vi deltog i budgivningar och – vi förlorade dessa.

Jag vet inte om ni har befunnit er i en sådan situation, men det handlar om en enorm påfrestning. Man hinner under den tid budgivningen pågår börja flytta in rent mentalt; man ser barnen leka i trädgården, man ser sig själv laga mat i köket och man ser hur alla möbler ska placeras. Pang – budgivare tre har lagt ett högre bud än ert. Sms:et från mäklaren gör att man vaknar ur sin dröm och intar en mer realistisk framtoning som alltså innebär att man måste gå vidare så man inte har råd att gå vidare.

Ett hus fullt av dolda fel

I synnerhet så gällde det här ett hus och det ligger faktiskt inte långt ifrån vårt nuvarande. En jättefin villa, underbar trädgård och härlig planlösning; nyrenoverad till tänderna. Vi kände direkt att det det var villan med stort V; det var i den vi skulle spendera våra liv och se barnen växa upp. Så blev det också. Nästan. För, i absolut, absolut sista sekunden kom nämligen ett bud som vi inte hade möjlighet att matcha. Vi satt faktiskt i bilen på väg för att skriva kontraktet då mäklaren ringde. Snopet? Irriterande? Uppgivet? En smula.

Varje gång jag passerar villan så blir jag på dåligt humör. Särskilt när våra renoveringsprojekt dragit ut på tiden. Jag drömmer mig bort och tänker på hur enkelt livet skulle ha varit i den där nyrenoverade villan istället för i vårt, understundom, byggkaos. Nu dock – inte så mycket.

Anledningen till min skadeglädje stavas nämligen dolda fel – tydligen var det ett hus där dolda fel har upptäckts lite varstans. De som köpte huset ligger tydligen i en rejäl konflikt med säljaren och har kontaktat ett juridiskt ombud. Det är inga små saker heller.

Badrummet har en vattenskada – säljaren hade fuskat med fuktspärren. En mindre eldsvåda (inte så roligt kanske) hann stoppas i grevens tid då säljaren tydligen satt en spotlight mitt i en regel. Elen ska också vara felaktigt dragen. Samtliga dessa borde – enligt mig som lekman – klassas som dolda fel och köparen borde ha goda möjligheter att få rätt gentemot säljaren.

Men, det lär ju ta tid – min erfarenhet (vad jag hört) av dolda fel är att de är svåra att bevisa. Är felet förväntat, skulle de ha upptäckts vid besiktningen och är det rapporterat inom en rimlig tid? Vi får hoppas att deras advokat är skicklig. Jag vill ju bara le lite i mjugg – jag vill inte att familjen ska lida mer än nödvändigt bara för att de snodde vårt drömhus framför ögonen på oss. Ett hus som de alltså gärna får behålla. Undra om man ska skicka blommor och tacka dem?

Tyvärr blir det inget recept idag heller. Tiden rinner iväg och jag ska hjälpa en kompis att måla om barnrummet. De väntar sin första unge så det behövs en del förberedelse innan storken kommer. Ciao!

Inte så tokigt vara i medelåldern

Det sägs att när man kommer in i medelåldern går det bara utför. Som man, är man mest nojig över att bli flintis. Det är inte klokt hur många år äldre man ser ut, när man tappar håret. Min pappa blev flintis i min ålder, och jag tycker att jag har börjat få lite tunt med hår på huvudet. Istället försöker jag odla ett riktigt snyggt skägg. Min fru är lite skeptisk, men jag gillar det. Själv tycker jag att jag ser riktigt bra ut.

Fördelar med att vara i medelåldern

Jag har märkt att det inte bara är nackdelar med att vara i medelåldern. Några bra saker finns. Det känns som att man äntligen har kommit någon vart. Jag trivs med jobbet och jag trivs med frun. Jag har en hel del vänner som skiljer sig, eller funderar på att skilja sig. En del vänsterprasslar, men det låter inte som någon bra väg att gå, om jag ska vara ärlig. Det är sällan som gräset är grönare på andra sidan. Jag inser att jag har det bra som gillar frun och hon mig.

En annan sak som jag har märkt är att vi har råd med fler saker än förut. Lönen kommer in, både för frugan och mig, och vi behöver inte vända på slantarna längre, eller tänka två eller tre gånger innan vi bestämmer oss för semester, hus eller en ny bil. Löneökningen har kommit som brev på posten, vilket har gjort att vi har kunnat spendera en del på huset.

Vi har äntligen fått drömbadrummet

Vi har äntligen gjort slag i saken och inrett vårt badrum. Vi har länge velat ha ett badkar med massage. Jag som arbetar med kroppen hela dagarna känner mig ganska slut i kroppen efter jobbet. Det är samma med frugan. Därför är den nya jaccuzin som en gåva från högre makter. När man är helt slut i kroppen, är det inte soffan man direkt längtar efter. Jag kryper ner i badet efter jobbet och känner mig som en ny människa efteråt. Särskilt de dagarna efter att jag har hunnit gå till gymmet, är jaccuzin allra bäst. Som byggjobbare måste man träna på fritiden för att få muskler på rätt ställen. Det räcker inte bara att ha biceps, jag har märkt att när jag tränar på gymmet blir jag starkare i ryggen och den tar inte lika mycket stryk när jag bär tunga saker på jobbet.

Bra med kontakter

Jag hittade ett bra hantverksföretag som vi samarbetar med på mitt jobb. Det gav oss ett väldigt bra pris och gjorde jobbet så snyggt. Det är till och med så numera att man gärna visar upp badrummet när vi får gäster. Och får en och annan avundsjuk kommentar från dem. Det gäller att ha bra kontakter när det kommer till hantverkare. Men jag antar att de är bra även om man inte känner dem från tidigare, som jag. Du kan läsa om dem här: http://www.badrumsrenoveringvärmdö.se.

Besök hos en ny tandläkare i Solna

Julgodis kan mycket väl utgöra inredningen i något av helvetets kretsar. jag är ganska övertygad om att Dante skrev något som Alladin, kola och i synnerhet knäck i hans Inferno. Om inte så är det definitivt dags för en uppdaterad utgåva. Inte nog med att godiset i fråga lägger sig som en kudde på magen, en kudde av rent fett, och är omöjligt att motstå för en sockerpundare som jag. Dessutom så kan andra skador uppkomma också, något som yours truly verkligen fick erfara dagen innan julafton.

Det ville sig nämligen inte bättre än att jag – efter en vild jakt – lyckades roffa åt mig en näve karameller. Den jagande var min fru, som till varje pris ville förhindra mig från att äta, och jag lyckades genom snabba fötter och väl avvägda kroppsfinter manövrera mig till en fri öppning mot godiset.

I ren triumf slukade jag godiset framför hennes gapande mun och arga ögon, jag tuggade i protest och hamrade metodiskt ner sötsakerna i magsäcken. Ända tills ett kras hördes från min munhåla och mitt leende förvreds i e smärtsam grimas: jag hade bitit av en tand. Egentligen borde jag kanske skylla på min fru då det trots allt var hon som lagat den undermåliga knäcken. Men, jag är man nog att se att även jag hade viss del i det inträffade och jag således erkänna att skuldbördan ska delas enligt 70-30 i hennes favör.

Den förra tandläkaren jag besökte i Kista var upptagen, de hade fullbelagt och kunde inte trycka i mig någonstans. Något som verkligen var synd då jag upplevde en väldigt god service där. Det han däremot kunde göra vara tt rekommendera mig en annan tandläkare; en tandläkare vars mottagning låg i Solna. Så, där satt vi, min fru och jag i bilen, på väg till en tandläkare i Solna. Hon med ett leende i mjugg – jag med en ispåse över min högra sida, gravallvarlig och med en fruktansvärd smärta. En resa i tystnad.

Hatten av för denne tandläkare i Solna

Lyckligtvis är detta en historia med ett lyckligt slut – ett nästan perfekt sådant (jag kunde inte äta någon julskinka på kvällen). Den tandläkare i Solna som tog emot mig gjorde nämligen ett perfekt jobb.

Dels så var han lyhörd inför min rädsla, dels så var han ytterst kunnig och dels så blev den nya tanden verkligen bra. Jag kan knappt känna någon skillnad mellan en äkta och den tand jag nu har (som är av porslin, om någon undrar).

Nu hoppas jag att detta var det sista besöket hos en tandläkare på mycket länge – oavsett om denne har sin mottagning i Solna eller i Kista. Trevliga och duktiga yrkesmän förvisso, men någon måtta får det ändå vara. Jag är trots allt – precis som Jerry Seinfeld – en född Anti-Dentite.

Ont i hälsenorna – ett ålderstecken?

Jag försöker att se på mig själv som en livsnjutare. Spottar inte i glaset, älskar god (läs fet) mat och gillar att festa och sitta i soffan och goffa snacks. Men i år är det som något har hänt, det känns som att jag har blivit tio år äldre på ett år. Når man en sorts åldersplåtå  45-årsåldern då allt plötsligt börjar rasa? Tidigare var det som att förfallet har gått långsamt och omärkligt, men nu känns det vissa dagar som att det är Bingolotto och Melodikrysset nästa.

Några exempel:

  • Jag har alltid druckit en del, utan att det har känts osunt på något vis. Visst finns det en och annan fylla som jag ångrat (vad hade jag egentligen gjort den där gången när jag vaknade i Solsidan efter att ha somna på Saltsjöbanan? Vill nog inte veta) men i stort sett tycker jag att jag har haft koll på missbruket. Men så gick jag på en 50-årsfest i förra veckan. Som alla vet är just dessa tillställningar osedvanligt blöta, och jag hade laddat för detta, äten ordentligt lunch, sovit bra natten innan, varvade med vatten och hade med mig Alvedon som jag tog redan innan jag gick och lade med. Likfan så var jag dödstrött redan klockan tio efter några glas vin och en sup. Fick gå in på muggen och tvätta ansiktet i kallvatten för att piggna till igen, men trots detta och tre koppar kaffe fick jag kämpa innan jag gick hem bland de första redan vid halv ett. Dagen efter ska vi inte tala om, trots alvedonen hade jag en sprängande huvudvärk, mådde dåligt. Orkade knappt hämta kebabpizzan hos pizzerian på hörnet och somnade under Game of Thrones. Är det så här det ska vara nu? Är jag gubbe som inte kan festa utan att vara helt död dagen efter?

Ljudkänslighet

  • Jag har alltid älskat att sätta på radion på morgonen, Ibland lyssnar jag på Morgonzoo, tycker det har kul snack och bra mix av låtar (och vem i min ålder är inte lite smygkär i Gry Forssell?). Ibland, om jag behöver något lite lugnare så blev det P1 och Gomorron Världen i stället. Men nu är det som att jag inte klarar av något som helst ljud på morgonen. Står radion på så grymtar jag och stänger av. Om ungarna eller Maria sätter på radion så försöker jag smygsänka till den där nivån där det knappt hörs (sådär som det ofta är på fik). Jag vill bara sita där och tjura över en kopp kaffe och morgontidningen ( att jag har en sån är förstås et stofiltecken också) i total tystnad.

paddeltennis

Ont i hälen

  • Hälsenorna. Det här är nog det värsta. Tidigare kan det ha smärtat lite i benhinnorna när jag har varit ute och skubbat, och jag har fått lite träningsvärk efter innebandyn. Ingen konstigt, men nu har jag börjat spela paddeltennis. Jävligt kul! Men ojojoj, mins hälsenor! Efter senaste episka matchen då jag och Palle slog hans kollegor Wille och Patrik i ett drama, hade jag ont i en vecka. Det måste vara ett ålderstecken, jag har aldrig haft några sådana problem tidigare. Kan det vara hälsporre eller hälseneinflammation? Paddel är svinkul, det känns trist att Nisse har fått ta min plats tre veckor i rad nu. Torsk blev det också, mina smarta undanläggningar gick inte att ersätta. Men jag har fått ett tips om en klinik där man kan få hjälp när man har ont i hälsenorna. De säger att det är vanligt att äldre (suck…) får sådana problem, och att det är viktigt att ha rätt skor.

Som avslutning tänkte jag bjuda på ett recept, det var ett tag sedan!  Den här veckan blir, inspirerat av temat, min egen variant av gubbröra (höhöhö).

gubbröra

Gubbröra:

Ingredienser:

2 hårdkokta ägg (kalla)

4 kokta potatisar (kalla)

2 msk gräslök (finskuren)

2 msk dill (finskuren)

1 dl crème fraiche eller gräddfil

2 msk majonnäs

2 msk kaviar av bra sort

100 gram ansjovis (helst filéer)

Salt och peppar

Jätteenkelt att göra! Tärna äggen, potatisen och den avrunna ansjovisen. Blanda crème fraiche med övriga ingredienser och vänd sedan ner tärnat ägg, potatis och ansjovis. Smaka av med peppar och salt Klart!

Låt väl smaka så hörs vi snart igen!

Hamstra eller bli minimalist?

Prylar, prylar och åter prylar. Skåp och garderober bågnar här hemma trots att jag tycker att jag aldrig har något att ta på mig och det dyker alltid upp nån grej som vi ännu inte har men bara “måste” köpa för att hushållet ska bli komplett. Senast var det någon manick för att rengöra smycken med ultraljud. Det är nog något som man kanske gör vart femte år och säkert skulle kunna få gjort i en smyckesbutik… men den kostade ju bara 250 kronor… Ja, ni hör hur resonemangen går.

Sen satte jag mig ner för att se serien “Kalles sex liv” med Kalle Zackari Wahlström. Ni känner säkert till programmet redan. Så många på jobbet hade sagt att jag bara måste se det och flera av dem planerar nu campingsemestrar, att börja odla och en och annan på att säga upp sig eller ta ett sabbatsår. Total kalabalik och chefen ser minst sagt svettig ut, haha!

Hur som helst så plöjde jag igenom alla avsnitt på raken under helgen. Visst, det var lite fånigt med de avsnitt där han satt hos psykologen och allt var grått och trist omkring, men framför allt var programmet inspirerande och det var kul att se hur andra har valt att ändra sina liv.

Det som främst gjorde intryck på mig var det här med att fundera över hur mycket prylar vi samlar på oss och varför. Försöker vi konsumera till oss lycka för att kompensera för något annat som saknas i våra liv?

Det blev några timmars funderande under natten där jag rannsakade mig själv och funderade över varför jag eller vi här i familjen har så mycket prylar som jag/vi aldrig använder. Kanske borde vi göra en rejäl rensning och bli minimalister så att det finns mer tid och plats för annat?

Den där långresan över sommaren eller bara skaffa en husvagn och dra ut på helgerna till exempel. Hela familjen älskar ju mountainbiking, men oftast fastnar vi inne och glor på Netflix om det inte är något som måste fixas med renoveringen.

Fast jag är lite orolig för att vi skulle ångra oss. Lösningen: Jag har hyrt en lagerplats hos http://www.lagerhallar.nu så att vi kan rensa ut här hemma och testköra ett tag. Saknar vi  inte våra prylar efter ett år eller så är det ju bara att sälja eller ge bort. Om det är något vi behöver eller vill ha hemma så är det ju bara att åka och hämta. En feg Svenssonlösning kanske, men det känns som bästa vägen för oss för att åtminstone komma igång.

Visdomständer – vad är poängen egentligen?

Hej igen! Som ni säkert har förstått så är jag ingen direkt hälsofreak. Även om jag alltid gillat att spela innebandy och till och med testas på yoga så är det nog ingen som skulle sätta en hälsostämpel på mig. Som ni säkert har märkt så unnar jag mig ibland riktigt fet mat och jag tar mig gärna en bira (eller fem) till grillfesten.

Men det finns ett undantag, där jag närmast är en hälsopedant – käften. Jag har alltid varit väldigt noga med tandborstning, sköljning, tandtråd och brukar vara försiktig med att äta allt för mycket sött. Och jag har alltid skrutit med att jag faktiskt aldrig har haft några hål – till skillnad från min extremt hälsosamme kusin Patrik, som springer till tandis stup i kvarten och borde ha en hel guldgruva i käften vid det här laget. Jag har trackat honom en del för det genom åren – han har fått ta det när han alltid ska flasha sin gymmade tvättbräda och håna min trivselmage (kalaskula brukar han säga, fast det är orättvist, Plura har en kalaskula, inte jag).

tandläkare

Tandhälsan är viktig för mig

Tandis, ja. Det är det som är problemet. Trots att jag tar min tandhälsa på så stort allvar så har jag faktiskt inte varit på en tandläkarmottagning sedan jag gick ut gymnasiet. Eller det kanske år just därför jag tar tandhälsan på allvar, för att jag vill slippa gå till tandläkaren? Jag vet varken ut eller in längre, faktiskt.

Sanningen är egentligen att jag hat tandläkarskräck. Det började redan i skolan. Jag tyckte att det var fruktansvärt när skoltandläkaren, Raoul Palmisto hette han förresten, grävde runt i käften. Han luktade gammal tuggtobak och svett och är det verkligen göra sådär ont när en tandläkare gör sitt jobb. Det var som den där gamla sketchen med den norrmannen, Fleksnes hette han va? Han som plågad eden stackars gubben med diverse tortyrverktyg samtidigt som han ställde jobbiga frågor och skällde ut honom. Fan vad farsan skrattade när vi såg de där sketcherna på TV när jag var liten.

Hatade tandläkaren

Nu flummade jag iväg igen. Jag hatade i alla fall tandläkaren och när jag slutade skolan och inte tvingades iväg till käftis så slutade jag helt enkelt att gå och tog hand om min tandhygien helt på egen hand i stället. Och det har gått bra, fram tills nu,

Jag har känt att det har ilat lite i käften ett tag och häromveckan blev det värre. Det har varit svårt att lokalisera det hela, men jag googlade lite och kom fram till att det måste vara en visdomstand som är problemet. Visdomstand – what’s the f***ing point? Här har man kämpat hela livet med tandtråd och sådana där mellanrumstandborstar och klarat sig kariesfri så här länge. Då börjar det växa nån extratand längst in i käften som i stort sett är omöjlig att hålla ren! Och det finns tre till! Kan man be tandläkaren ta ut alla fyra på en gång? Sedan ska inte gå igen tills jag behöver löständer på hemmet.

Tand för tand

Det tar verkligen emot att gå till tandläkaren. Fast Patrik, som verkligen har stor vana av att bli grävd i käften, har tipsat om en jätteduktig tandläkare i Kista som han går till. Jag har bokat tid, det ärväl bara att bita ihop (ordvits) och släpa sig dit. Tandläkare samarbetar visst med psykologer nuförtiden för att hjälpa rädda krakar som jag…

PS Det blir inget recept den här gången heller. Det lär väl mest bli soppa ett tag, matinspirationen är inte på topp.

Så kan det gå: en tråkig kärlekshistora

Goddagens! Nu ska jag för en gångs skulle sluta att tjata om olika renoveringar och personliga projekt av typen skallighet och istället gå lite på djupet. Med känslor och sånt pjosk, det trodde ni inte va?
Skämt åsido, jag gillar faktiskt att lätta på hjärtat emellanåt, och har faktiskt varit i terapi med jämna mellanrum. Det kan jag verkligen rekommendera, man lär verkligen känna sig själv. Ursäkta klyschan, men så är det verkligen!
Till saken. Jag satt och tog en öl på ett jävligt trevligt fik på Söder  häromdagen och pratade med min polare Hampus, som spelar i samma innebandygäng som jag. Han berättade om sin bror Jonas, som precis har skiljts och det har trasslat till sig rejält. Och det går inte att skylla något på bara en av parterna, båda har betett sig som riktiga idioter.

Ett äktenskap som gick i kras

Jonas och hans fru Johanna var verkligen ett fantastiskt par, de träffades på universitetet och var störtkära, Det sägs att de hade sex minst en gång om dagen de första åren efter att de träffats, bara en sådan sak! Häromåret berättade Hampus att de tänkte skaffa barn. Tur att det inte blev av, med tanke på vad som händer nu.
Det började med en händelse som är så klyschigt att det kunnat vara med i en dålig romantisk komedi från Hollywood. Johanna hittade några ekivoka sms i Jonas telefon från en annan tjej. Jonas påstod att det var en arbetskompis och att meddelandena var skämtsamma, men Johanna kollade upp det och upptäckte att tjejen, Svetlana inte alls jobbade på samma ställe som Jonas. Här måste jag påpeka att alla namn och släktförhållanden är påhittade i den här historien, jag skulle aldrig i livet lämna ut några vänner eller närstående på det här sättet.
Johanna trodde inte på Jonas undanflykter och det hela blev inte bättre när en av Jonas kompisar såg Johanna sitta och flörta med en annan man på en restaurant. Iskylan var efter detta total, och detta fina förhållande var dömt. Men det blev bara värre. Och anledningen var en sketen hifi-anläggning!

Snindyr anläggning ledde till bråk

Jonas är väldigt musikintresserad och köpte för några år sedan en svindyr anläggning, en sådan där med megawoofers, fjärrstyrda högtalare i varje rum och så vidare. Fan vilket drag det blev när han spelade Toto och Dire Straits på den där festen jag var bjuden. Jonas ville, på ganska goda grunder ha anläggningen, men det har krånglat till sig ännu mer. Johanna säger nu att han betalade hela härligheten under en period då han hade dåligt med pengar. Johanna, som har ett välbetalt chefsjobb på en statlig myndighet, lånade då ut en stor summa pengar för inköpet. Ett lån som inte betalats tillbaka, och nu vill Johanna lägga vantarna på hifi-anläggningen. Jonas blev skogstokig och nu är det bråk och varenda pryl! Snart börjar de väl anklaga varandra för misshandel också! Bodelningen kommer i alla fall att sluta i tingsrätten!

Trist slut för två bra vänner

För jävla tråkigt att det ska behöva sluta på det sättet. Det var alltid så kul att träffa Jonas och Johanna, de visste hur man festade. Men vad är då sensmoralen i allt detta? Vet inte, men det kan aldrig vara fel att upprätta ett äktenskapsförord, trots att det kan kännas oromantiskt. Familjerätt är en djungel, alltid bra att vara på den säkra sidan.
Det var det, tack och hej. Jag orkar inte bjuda på något recept denna gång, kanske nästa!

Utsidan är lika viktig som insidan

God morgon på er!

Titeln till trots så handlar det här inlägget inte om plastikkirurgi eller skönhetsbehandlingar. Det handlar om skönheten vi bor i, huset här hemma och planerna på ommålning. När jag började syna fasaden lite närmare så insåg jag snabbt att planen med att bara stryka på något lager färg inte kommer att räcka till.

Föregående ägare verkar nämligen endast ha gjort just det. Målat lager på lager utan att ha avlägsnat mossa och smuts vilket har lett till att ett flertal brädor har angripits av mögel i nederkanten och blivit spröda. När jag skulle bända bort en av de överliggande reglarna frasade plankan under helt och hållet sönder… Så här blir det till att beställa fasadrenovering i Stockholm (det gäller att googla rätt för att hitta en passande hantverkare, hehe).

Självklart är det usel tajming att vi märkte det här först nu. Hade vi varit lite tidigare ute hade vi kunnat beställa renoveringen redan under sommaren och fått den gjord innan vintern kommer. Nu blir det lite väl tajt och det är ingen höjdare att renovera fasaden när höstregnen börjar. Då riskerar man att bygga in fukt i isoleringen och då lär vi sitta på ännu större problem därefter.

Jobbet får vänta till våren helt enkelt, men jag passade på att beställa det redan nu så att vi är först på tur när byggfirman tar tag i den typen av jobb igen under nästa säsong. Det ger oss förstås en fördel i att vi verkligen kan fundera över hur vi vill att huset ska se ut. Det kommer nog att bli en och annan timme vid färgfirmornas planeringsverktyg på datorn…

Liggande eller stående panel?

Nu är den stora frågan om vi ska sätta på liggande eller stående panel på huset. Just nu har vi stående panel som de allra flesta, men frugan som älskar att gräva i gamla arkiv och böcker hittade ett gammalt foto på vårt hus där man ser hur det såg ut i originalskick. Då det byggdes kring sekelskiftet 1900 av någon rik knös som ville ha ett fint sommarhus utanför stan hade det förstås liggande panel. Färgerna kan vi tyvärr inte gissa oss till då fotot givetvis är svartvitt, men det ser ut att ha varit relativt ljust.

Så nu får vi fundera på om vi vill återställa huset till sitt ursprungliga utseende eller om vi kör på med tråksvensson-panel som alla andra har i kvarteret. Det är kanske bäst att fråga hos kommunen också så det inte finns några tråkiga regler för vad man får göra och inte.

Borg på bio – rena serve-esset!

En film om Björn Borg? Låter ju inte sådär djävulskt upphetsande,  tyckte jag. Jag var lite för liten när han var som bäst, även om farsan har tjafsat på om McEnroe, Connors, Gerulaitis och de andra som snortade koks på Studio 54 och kanske spelade lite tennis emellanåt också. Jag minns mest Borgs pinsamma comeback på 90-talet (han spelade med en gammal träspade och fick dyngstryk av nån halvhyfsad spanjor vill jag minnas) och så Friends in Need  förstås. Fast det sistnämnda kanske man helst vill glömma.

Magiska tennisminnen

Mina största tennisminnen handlar mest om Wilander och Edberg, när Sverige vann Davis Cup, Franska Öppna och Wimbledon stup i kvarten. Helt otroligt! Men sedan dess har intresset svalnat och min kontakt med tennis har mest handlat om att spela med jobbarkompisen Janne några gånger.
Men jag fick en fribiljett till Borg via en samarbetspartner på jobbet, och det kunde ju vara kul att komma ut på bio någon gång (det har varit mest barnfilmer på senare år om det varit någon bio alls).
Nu har jag alltså sett Borg, med Sverrir Gudnasson och Shia leBeouf (reservation för stavningen). Och den var faktiskt riktigt bra! Huvudrollsinnehavarna får verkligen till karaktärerna, Bors iskyla och McEnroes minst sagt hetsiga temperament. Och den där Wimbledonfinalen! Fastän farsan har snackat om den i åratal och malt på om det där tie-breaket så satt man som på nålar! Sjukt spännande faktiskt.

Suveräna tillbakablickar

Men de bästa bitarna i filmen var ändå tillbakablickarna till när Borg var en ung, spirande spelare i Södertälje. När han står där och slår på garageporten så kunde jag inte låta bli att tänka på när jag var liten hemma i Fisksätra. Fast i mitt fall stod jag inte och malde mot en garageport så att grannarna blev galna, vi lirade landhockey och blev jagade av gubben i porten som inte få sin gamla Volvo bucklad! Vi spelade i timmar varje kväll och gick bara in och slängde i oss middag när morsan ropade in oss. Sen var det ut och lira igen. Björn Borg var visst en lovande hockeylirare också, innan tennisen tog över.
Men där var det slut på likheterna. Borg blev miljonär efter att ha dunkat på sin garageport, jag är en vanlig ”Svensson” som sitter och skriver blogg. Men filmen Borg får i alla fall fyra plus.
Tack för den här gången!

40-årskrisen slår till – jag vill bli arkitekt

Det känns som att jag har drabbats av en liten fyrtioårskris, sent omsider. Vad är meningen med livet, gör jag verkligen saker som är viktiga för mig, finns det saker jag borde göra innan jag dör? Och så vidare. Sedan borde jag kolla prostatan förstås, det tjatar gamla morsan om hela tiden. Kanske dags att gå till farbror doktorn och låta honom titta lite där bak.

Seinfeld fick mig att tänka till

Skämt åsido, det var faktiskt ett gammalt Seinfeld-avsnitt (ja, vi 70-talister kan inte sluta tjata om den serien, jag vet) häromkvällen som fick igång dessa tankar, Ungarna var ute och spelade fotboll och frugan ute med kompisarna så jag fick en stund för mig själv och några glas hyfsat rött.
Det var avsnittet där George Costanza (roligast, Kramer är överskattad) drömde om att bli arkitekt och nästan lurade sig in på ett arkitektkontor. Det fick mig att börja tänka på när jag var liten. Bortsett från superhjälte, veterinär och fotbollsproffs så var faktiskt arkitekt ett drömyrke för mig. Jag var faktiskt ganska duktig på att rita hus också, även om det inte var på någon arkitektnivå precis.

En riktig dröm

”I’m an architect”, säger George och jag sade det samma därhemma i soffan. Tänk att få vara med och skapa något som står kvar i hundratals år och där människor lever sina liv! Inte som ett kontorsarbete där man gör saker som man egentligen knappt vet meningen med. Visserligen är det skillnad på en arkitekt och en byggjobbare. I dag är arkitektjobbet mycket datoriserat det med och det innefattar mycket kontorssittande och mycket politik, men ändå! Tänk att få presentera sina ritningar för en stenrik byggherre som vill ha ett nytt skrytbygge nånstans i Stockholm! Sedan får man se det växa upp steg för steg. Och man får säkert åka ut på bygget och ta på sig en sån där hjälm som Byggare Bob har. Och åka utomhushiss upp i en byggnadsställning!

Inte fel att drömma ibland

Nu drömmer jag iväg mig helt, märker, Min gamle gymnasiekompis Kalle Haugen jobbar faktiskt som arkitekt och han berättar en hel del skräckhistorier om branschen, om den stenhårda konkurrensen och all politik som omger offentliga upphandlingar och så. Men han pratar fortfarande om känslan när hans arkitektfirma i Stockholm vann en tävling och fick rita det nya Sjöfartsmuseet i Bergen, eller var det nu var. Alla hans kollegor drack champagne i flera dagar i rad.
Jaja, jag kanske kan plugga upp mina betyg på Komvux och komma in på Arkitekthögskolan? Bättre sent än aldrig och det är aldrig fel att ha drömmar.
Nej, nu ska jag gå ut och laga staketet i trädgården. Det får räcka så långe.