Sömnlösa Nätter

Trädfällning Värmdö – vi ser vattnet! Vi äger en lite sommarstuga ute på Värmdö och det är en äldre – rätt risig – sådan. Tomten är i sig inte heller något som drar till sig blickar. Det är en stuga som vi använder ibland och som vi mer känner att vi gärna skulle sälja. 

Ni vet hur det är i Stockholm, man kan sälja och få in ett ganska stort kapital. Det skulle om inte annat underlätta våra renoveringar. Dock: vem vill köpa en äldre stuga som ligger mitt i skogen och som inte alls har den lyxiga eller avkopplande känsla man vill åt. Ingen, men nu kanske det blir ändring på detta.  

Vi fick nämligen i helgen en tumme upp för att genomföra en trädfällning i Värmdö. Totalt kommer det att handla om ett femtiotal träd och tanken är att detta ska skapa en korridor i skogen – en korridor som leder till en sjö. Den trädfällning i Värmdö som vi fått godkännande för kan således alltså – rent hypotetisk, om vi ska sälja – leda till ett ganska bra pris. Nu säljer vi inte en stuga i skogen. Vi säljer en stuga i skogen – med utsikt mot vatten. En väldigt skillnad.

Ett företag inom trädfällning i Värmdö ska hjälpa oss 

Oavsett om vi beslutar oss för att ha kvar denna stuga på Värmdö eller sälja den vidare så kommer den trädfällning vi beslutat oss för att vara nödvändig. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar naturen och jag är en person som förespråkar att vi bevarar vår unika skog, tar hand om djur och gör aktiva val för en bättre miljö. 

Men, i detta ligger även att man tar bort sådant som inte längre fyller någon funktion. Lejonparten av de träd som ska fällas är sjuka och därmed också potentiellt farliga. Särskilt de som står nära vår stuga. Där kan en kraftigare vind göra så att träd välter och i och med detta så handlar det om en absolut nödvändighet.  

Det är också därför vi valt att samarbeta med ett företag inom trädfällning i Värmdö – ett företag som har lång vana av skogsvård och som vet hur man fäller träd på rätt, och ett säkert, sätt. Vi har faktiskt inte nöjd oss med att ringa ett enda företag inom trädfällning i Värmdö i den här frågan. Tvärtom: vi har haft kontakt med hur många som helst. Allt för att få en bra bild hur man arbetar, hur pass många arbeten man genomfört samt vilka maskiner som används. Vi vill inte skada övrig skog – det är enbart träden som är sjuka som ska bort. Därför har vi också tagit oss tid för att träffa olika företag inom trädfällning och även kontaktat många referenser: vi vill att den här saken ska skötas på rätt sätt. Företaget inom trädfällning i Värmdö som vi slutligen anlitade hade helt rätt inställning. De var inte billigast – men de hade exakt samma tankar som vi. 

Frågan är ju naturligtvis om vi ska sälja stugan? Jag är faktiskt beredd att vänta lite med detta. Jag har länge varit drivande, men beroende på hur denna trädfällning artar sig så kan jag vänta. Vem vet? Vi kanske äntligen får ett litet tillhåll för att ladda batterierna på, en trivsam plats där vi bara kan vara. Det skulle inte vara helt fel. Ibland vill man bara komma bort en stund. 

Utöver vårt husbygge och renoveringen som till synes aldrig tar slut så har vi även en sommarstuga att tänka på. Sommarstugan har varit en riktig livräddare för oss genom åren. Det är en ställe dit vi åker för att ladda våra batterier, slappna av och bara släppa allt vad jobb och renoveringar heter. 

Alla behöver ett sådant ställe. Barnen älskar det, vi älskar att vara där och nytt sedan tre år tillbaka är att tvn är urkopplad. Vilken ögonöppnare det var! Hur mycket tid har man inte egentligen om man A) inte har en tv och B) inte har ett wi-fi? Vi läser böcker, vi påtar i trädgården, vi badar, vi fiskar, vi tränar – både jag, frugan och barnen joggar ganska mycket under sommaren – och vi lagar god mat. Vad mer kan man begära? En toalett. 

Finns det någonting som jag inte kommer överens om så är det utedasset. Jag är inte ensam i den hållningen. Ungarna – storstadsbor – har extremt svårt att finna någon njutning i att sitta på ett gammalt dass, höra flugorna surra och känna doften av… Ja. Värdelöst, om ni frågar mig. 

Toalett är heligt – och nu har vi en sådan i bruk. Jag kontaktade nämligen – lite i smyg, ska erkännas, en svetsare för en att skapa en skräddarsydd avloppstank till oss. Då detta var gjort och offerten var klar så innebar nästa steg bara att övertyga frugan om varför denna svetsning var en bra investering att ta och varför en liten snabbare renovering i syfte att skapa en badrum var värdefullt. En kampanj som, tack vare barnen, inte alls tog särskilt lång tid att genomföra. 

Avloppstank – viktigt för vår miljö 

Jag har läst på ganska mycket om avloppstankar och vikten av sådana. Det är något som är extremt bra för vår miljö. Genom att avloppsvattnet samlas upp och separeras så minskas också försurningen av vår miljö. Utsläppen av kväve och fosfor minskar och det i sin tur gör att exempelvis sjöar mår bättre. En sak jag läst om är att många på landet fuskar med detta och att det finns ett stort mörkertal kring denna fråga. Det många inte vet – och säkerligen heller inte vill veta – är att många av våra sjöar är i dåligt skick. Sjöar som vi badar i och fångar fisk som vi sedan äter. Äckligt! 

Anledningen till att jag valde att anlita en svetsare för att skräddarsy en avloppstank är att reglerna kommer att skärpas i framtiden. Genom att vi, genom en smart placering av tanken, kommer att slippa en massa onödiga avgifter i framtiden och spara pengar är en enorm fördel. Det finns naturligtvis avloppstankar att köpa färdiga också, men ingen av de storlekar som erbjuds passar riktigt våra behov. 

Skillnaden i pris mellan vår skräddarsydda tank och en septiktank – som det också kallas – var inte så enormt stor. Vi får en perfekt lösning för våra behov under sommaren. Äntligen kan vi njuta av vår sommarstuga igen – på alla tänkbara sätt. Vilken njutning det kommer att bli att riva det där dasset. 

Företaget jag arbetar för har börjat sikta mot horisonten. Inte en dag för sent, om du frågar mig. Vi har en inneboende kompetens som få kan matcha och vi ser redan nu att den svenska kostymen börjar bli lite trång. Mot Europa, mot världen! First we take Manhattan och så vidare. Skämt åsido. Det är hur roligt som helst att vi börjar ta steg mot att bli en internationell spelare. Jag tror vi kommer att lyckas bra. 

Det som emellertid är lite oroande är det internationella språket. Engelska, visst kan vi väl det? Det som visar sig är att vi ofta har en väldigt hög tilltro till vår egen engelska. Vi svenskar kostar gärna på oss att skratta åt andra europeérs sätt att uttrycka sig på engelska – men är vi så mycket bättre själva. Sanningen är den att vi förmodligen inte är det. Vi får fina baskunskaper att stå på genom att vi har engelska i skolan och att vi redan från en tidig ålder får lära oss språket. Att vi utöver detta dessutom sluppit otyget med dubbade filmer och tv-serier har även det hjälpt oss mycket. 

Jag röstar för en översättningsbyrå 

Men, det är skillnad mot att prata lite engelska då och då och mot att uttrycka sig på språket dagligen. En av våra chefer håller inte riktigt med mig i detta. En diskussion kom nämligen på bordet under ett möte i veckan. Vi ska översätta vår hemsida och genom detta ge oss själva chansen att skaffa kunder över resten av världen. Chefen tyckte att vi kunde göra detta själva. 

Jag, å min sida, tyckte att vi borde anlita en översättningsbyrå i Stockholm för uppgiften. Det kostar inte många kronor – men det är också en garant för att vårt budskap verkligen når ut, på rätt sätt och där inga missförstånd kommer att äga rum. Jag tyckte – och tycker! – att det är en ren investering att anlita en översättningsbyrå i Stockholm. Vad vore mer pinsamt än att försöka skapa affärsmöjligheter för miljoner och där vår hemsida är skriven på någon typ av svengelska? 

Vart landade vi? Jag är inte riktigt säker på hur det blev. Chefen förstod mina farhågor och han fattade vad jag menade. Men, jag är inte riktigt säker på att han är villig att gå mig till mötes. En sak står åtminstone klar: om jag utses att skriva om och översätta sidan så kommer jag att anlita en översättningsbyrå för detta. Jag vill inte bära hundhuvudet om någon affär går i stöpet bara för att vi sparat in på pengar och skrivit någonting som kunden inte riktigt förstått. Där kommer jag att stå på mig. Då får någon annan jobba med just den texten. Dessutom: vad händer om det är spanska, tyska eller franska kunder? Ska vi förlita oss på Google Translate då? Nej, ni hör ju hur det låter.

Jag är inte vad man skulle kalla för en sentimental man. Jag har aldrig haft speciellt svårt för att skiljas från saker och ting. Var sak har sin tid, eller hur? Till skillnad mot hur min fru resonerar så anser jag att luftiga garderober, förråd och skåp alltid är att föredra och jag fullkomligt älskar att rensa ut och skänka bort saker som inte används till välgörande ändamål. Den enes skräp är den andres skatt.

 Min fru däremot: hon sparar på allt. Barnens kläder som de vuxit ur för länge sedan kan, citat: vara bra att ha i framtiden. Möbler som bara står i garaget och samlar damm kan, citat: kanske passa när vi renoverar. Hennes egen garderob… Låt oss inte ens börja med den biten. 

Det jag emellertid är extremt sentimental kring är bilar. Genom åren har jag ägt flera olika bilar och samtliga av dessa har jag skött om på ett nästan pedantiskt sätt. De har, som det så vackert heter, blivit gubbkörda. Stolt gubbkörda! Jag har satt min stolthet i att behandla mina bilar med respekt och vårdat dem som om de vore mina egna barn. Bilar är fantastiska och i synnerhet så har en bil legat mig varmt om hjärtat. Min Saab. Min älskade Saab 900 Cab. Röd som en signalkräfta. Glänsande och med en skinnklädsel utan ett enda märke. Gubbkörd! 

Denna bil har följt mig genom åren. Jag har gladeligen betalat skatt för den, trots att den under senare år bara stått stilla i garaget. Under bilens – och kanske mina? – glansdagar så var den en trogen tjänare, en huvudvändare på stan och en bil som alltid fick långa ögon kastade efter sig. Nu: ingenting. Bilen är no more. 

En bilskrot var enda lösningen 

Det som skedde var att sagan – denna framgångssaga – fick ett lika abrupt som sorgligt slut. Jag skulle i helgen prova att köra Eloise – som hon hette – och kom inte längre än bort till bensinmacken innan det började hosta och hacka. Det är inte första gången detta händer så jag körde lugnt vidare, på det trygga med att lite gas skulle fungera som hjärt- och lungräddning. Icke. Två kilometer senare så kom en svart rök ut från motorhuven, en röd lampa tändes på instrumentbrädan och Eloise gav ifrån sig en sista, stillsam suck. Motorn dog. 

En vända till verkstan, snällt bogserad av en firma sponsrad av min bilförsäkring, senare gav ett svar. Killen på verkstan – själva överläkaren – kom ut med sorgsen blick och sa att de gjort allt i sin makt, men förgäves. Det var dags att åka med Eloise till en bilskrot i Stockholm. 

Jag kontaktade denna bilskrot som kunde komma redan samma dag för att hämta Eloise. Naturligtvis så följde jag med och vinkade adjö medan de började demontera henne på alla fungerande delar och tömma henne på olja, bensin och väsentliga organ. Sorgligt, men jag fick åtminstone veta två saker: de lovade att dessa delar skulle leva vidare i andra bilar och de hade aldrig sett en så välvårdad bil tidigare. Det gav mig, trots allt, lite uppmuntran mitt i alla denna besvikelse.

För att vara en bit över fyrtio måste jag säga att jag har hållit formen ganska föredömligt. Visst, det blir en och annan öl och kanske borde jag röra på mig lite mer, men samtidigt håller jag igång rätt bra på jobbet.

Jag är ingen storätare heller. Men jag har en svaghet, och det är snabbmatens urmoder, Neapelbuktens pärla – jag talar förstås om den runda italienska pajen, känd över hela världen som Pizza.

Jag älskar pizza, men jag gör det inte på ett vulgärt sätt som resten av befolkningen i detta kulturlösa land. Jag skulle aldrig få för mig att be om kebab, falukorv, fiskpinnar eller vad nu alla knasbollar föredrar att besudla detta kulinariska mästerverk med. Nej, mina smaklökar vill ha något mer. En pizza gjord med kärlek och finess, allra helst på napolitanskt vis, gräddad i endast någon minut på sinnessjuk värme så att den blir alldeles krispig och underbar.

I Italien har jag ätit många fantastiska pizzor, men här hemma får man ofta nöja sig med ganska trista historier. Pizzan har försvenskats för att passa pöbeln, och för mitt midjemått har det antagligen varit en välsignelse.

Tills i förra helgen, när jag upptäckte, inte liv på Mars, men likväl en fantastisk pizzeria på Kungsholmen. Alltså, Kungsholmen av alla ställen. Kungsholmen är en plats som jag, Nackabo sedan barnsben, i princip aldrig finner anledning att besöka. Det känns liksom som att det inte finns någonting där. Eller, som att det som finns där kan man enklare hitta på Söder eller i City eller Vasastan, platser som känns mer tillgängliga för mig som bilar eller bussar in via Värmdöleden.

Slumpen leder oss rätt

Men nu var jag och min bättre hälft i alla fall på Kungsholmen, för frugan hade hittat en lampa hos en tant på Kungsholmsgatan som hon prompt skulle köpa. Så vi tog bilen in. När lampjäveln var hämtad och betald hos den gulliga tanten var vi lite hungriga så vi tänkte att vad sjutton, vi hittar ett ställe i närheten. Ett beslut jag kommer att vara nöjd med tills jag dör.

Till min glädje ser jag en italiensk restaurang precis i korsningen där Kungsgatan börjar. Det lyser inbjudande från fönstren. Det är inte bara pizza jag älskar utan all italiensk mat och jag har ätit mig igenom många menyer i Stockholm, men på den här restaurangen hade jag aldrig varit förut. Som sagt, jag och Kungsholmen…

De har pizza

När vi kommer in och börjar titta i menyn ser jag att de har pizzor, och att de dessutom berömmer sig av att göra dem på italienskt vis. Jag tänker att den här chansen får du inte sumpa Hasse. Jag beställer en Napolitana – urpizzan, och mitt mått på hur skicklig en pizzabagare är. På en perfekt Napolitana väger fylligheten och sötman från den hemlagade tomatsåsen upp sältan från sardellerna och oliverna, och Mozzarellan med sin krämighet rundar av mästerverket. Riktigt bra Napolitana har jag aldrig fått i Sverige, däremot flera gånger i Italien.

Sanningens minut

När min pizza kom in och jag tagit några prövande första tuggor, kunde jag inte hålla mig utan brast ut i ett glädjetjut som skrämde slag på hela restaurangen, utom frugan som är van vid dylika utbrott vid matbordet. När jag tycker att något är gott vill jag visa det, liksom.

Men ingen fara på taket, jag kunde lugna alla med mina översvallande hyllningar till personalen och framför allt pizzabagaren: det här var den godaste pizzan jag fått i Sverige, kanske den godaste pizza jag någonsin ätit.

Tankar i natten

Den natten låg jag vaken länge och funderade över slumpens vägar. Hade frugan inte hittat den där lampan på Blocket och tvingat iväg mig till Kungsholmen hade jag antagligen aldrig smakat en av de bästa pizzorna jag fått i mitt liv. Sedan började jag tänka på hur svårt det skulle bli att hålla midjemåttet på en rimlig nivå framöver. Sen tänkte jag att det får det vara värt.