Våldtäkt – det fegaste brottet

Domarklubba på bord med vågskål och böcker i bakgrunden

Jag läste en spännande artikel igår. Eller, spännande kanske är fel ord. En intressant artikel, och väldigt nedslående sådan. Den handlade om våldtäkter och om hur pass utbredda dessa är. Visst, man har ju läst om olika fall där man sett överfall av ensamma kvinnor och man har ju hört talas om olika gruppvåldtäkter genom åren. Fruktansvärda brott där man ofta – och snabbt – kunnat identifiera gärningsmannen/gärningsmännen och lagfört dessa.

Men, den här artikeln var annorlunda. Den handlade om de tysta offren i Sverige. Den vanliga våldtäkten sker nämligen inte i skydd av mörkret och av någon ensam galning. Den sker i hemmet och den utförs av män som jag själv. Män som har familj, män som har bra jobb, män som har vänner, män som är uppskattade av andra. Vanliga män som utför en våldtäkt på en närstående: sin fru i hemmet, en bekant på en fest, en arbetskollega på en företagsresa. I Sverige anmäldes i fjol – 2018 – 7960 våldtäkter.

De flesta av dessa skedde på det sätt som jag ovan gick igenom där gärningsman och offer känt varandra sedan tidigare. Det är ju skrämmande, och det är en riktig tankeställare. Till synes helt normala män som saknar spärrar och som till och med kan gå över gränsen och begå det fegaste brottet av alla. Man blir både ledsen, upprörd och rädd. Jag har ju själv en dotter.

Vad är lösningen på problemet?

Jag är normalt ingen vurmare för högre straff. Eller, jag är inte den som ställer mig upp och skriker om högre straff gällande alla brott. Vissa populister verkar tro att det är lösningen på allt. Att bura in folk för varje litet brott ska ha en avskräckande effekt. Detta då all forskning tyder på att den lösningen är stigmatiserande och skapar yrkeskriminella. Samtidigt så vill jag heller inte ha för mjäkiga straff – lite av Hammurabis Lag måste också gälla. Det ska liksom inte vara en betald semester att begå ett brott; straffet måste vara kännbart och det ska svida lite. Jag är verkligen ingen kriminolog och jag sitter inte inne med svaren.

Gällande en våldtäkt och de våldtäktsmän – potentiellt 7960 stycken i fjol – som finns så måste lösningen vara mer omfattande och komma tidigare. Jag tror att det handlar om strukturer och att vi måste få killar att tänka annorlunda redan i tidig ålder.

Det här kanske får mig att verka vara en så kallad genus-flummare, men so be it. Hellre det än att unga pojkar indoktrineras i någon typ av villfarelse att de är överlägsna och kan göra exakt vad de vill och behagar. Här har vi alla ett ansvar i att försöka föra över bättre vanor, bättre attityder och att föregå med bättre exempel. Hur agerar du i vardagen? Hur många sexistiska skämt drar du – eller skrattar åt? Någonstans måste man dra en gräns. Jag får väl bli kallad för tråkmåns då.

Det finns tydliga exempel att ta del av

Inte alla män… Som jag tröttnar på den frasen. Nej, alla män är inte sexistiska och alla har inte en inneboende våldtäktsman inom sig. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att våra strukturer måste ändras och att vi alla måste dra vårt strå till stacken för ett mer jämlikt samhälle där kvinnor slipper vara rädda.

Jag lärde mig mycket av Me-too-rörelsen där man kunde se att problemet var så pass utspritt att det inte spelade någon roll vilken bransch man tittade på. Män har makten och män tar till tvivelaktiga metoder för att använda sig av den. Så enkelt är det. Kan man ändra på den delen så är mycket löst. Jag hoppas att nästa generation av män är bättre än vår och jag tänker definitivt vara med och påverka i rätt riktning. Är du beredd att göra detsamma?