Hur fort går inte tiden? I vissa fall påminns man om detta. Jag kan tycka att åren puttrar på i samma tempo och att jag själv ser ungefär likadan ut år ut och år in. Inte mycket händer och de större upplevelserna som inträffade när man var ung sker inte alls i samma utsträckning då man blir äldre. Man åldras istället genom andra.
Ett exempel på detta handlar om min systerson. Jag kan tycka att det bara var något år sedan han föddes och jag la parveln i mitt knä. Jag minns det som igår när vi tillsammans gick på derby och han ville lära sig allt om fotboll. Jag minns matcherna i St Erikscupen och jag minns alla jular, alla skratt och alla övernattningar som skett. Nu: en finnig tonåring som vill börja övningsköra med mig. Vad hände?
Ett av de mest definierande och avgörande ögonblicken i mitt eget liv handlar om just detta. Körkortet. Jag minns hur jag övningskörde med farsan – och jag minns hur han i panik försökte ta ratten vid olika korsningar. Jag minns trafikskolan, teoriprovet, jag minns min halkbana i Stockholm och jag minns hur jag totalt bommade den första uppkörningen – hallå väjningsplikt! – och jag minns framförallt då jag äntligen fick mitt körkort.
Vilken frihetskänsla! Bilen blev mitt andra hem och det blev en slags frigörelse från mamma och pappa. Plötsligt kunde jag själv åka vart jag ville utan att behöva fråga om skjuts och hämtning. Det var underbara år – och det är det fortfarande. Ibland infinner sig samma känsla när jag sätter mig i bilen. Jag känner mig fri.
Han varvar med en trafikskola i Stockholm
Min systerson vill alltså övningsköra med mig och det är givetvis smickrande. Tillsammans har vi gått introduktionskursen och jag är godkänd som handledare. Hittills har vi varit ute och kört fyra gånger och han blandar detta med körlektioner vid en trafikskola i Stockholm. Vilket är klokt sett till att han A) blir avsevärt mycket säkrare för varje gång och B) jag själv verkar ha ärvt min farsans tendenser att greppa efter ratten när jag tycker att han kör för fort eller för nonchalant. Det försöker jag givetvis fila bort.
Syrran då? Vi kan säga så här: jag skulle aldrig – under några som helst omständigheter – sätta mig i en bil med henne. Skulle hon anmäla sig till en trafikskola i Stockholm under falsk namn så skulle de säga att hon förmodligen aldrig skulle kunna ta ett körkort. Vilket hon alltså har och som leder oss till frågan om det verkligen var bättre förr?