Författare: Redaktion

Prylar, prylar och åter prylar. Skåp och garderober bågnar här hemma trots att jag tycker att jag aldrig har något att ta på mig och det dyker alltid upp nån grej som vi ännu inte har men bara “måste” köpa för att hushållet ska bli komplett. Senast var det någon manick för att rengöra smycken med ultraljud. Det är nog något som man kanske gör vart femte år och säkert skulle kunna få gjort i en smyckesbutik… men den kostade ju bara 250 kronor… Ja, ni hör hur resonemangen går.

Sen satte jag mig ner för att se serien “Kalles sex liv” med Kalle Zackari Wahlström. Ni känner säkert till programmet redan. Så många på jobbet hade sagt att jag bara måste se det och flera av dem planerar nu campingsemestrar, att börja odla och en och annan på att säga upp sig eller ta ett sabbatsår. Total kalabalik och chefen ser minst sagt svettig ut, haha!

Hur som helst så plöjde jag igenom alla avsnitt på raken under helgen. Visst, det var lite fånigt med de avsnitt där han satt hos psykologen och allt var grått och trist omkring, men framför allt var programmet inspirerande och det var kul att se hur andra har valt att ändra sina liv.

Det som främst gjorde intryck på mig var det här med att fundera över hur mycket prylar vi samlar på oss och varför. Försöker vi konsumera till oss lycka för att kompensera för något annat som saknas i våra liv?

Det blev några timmars funderande under natten där jag rannsakade mig själv och funderade över varför jag eller vi här i familjen har så mycket prylar som jag/vi aldrig använder. Kanske borde vi göra en rejäl rensning och bli minimalister så att det finns mer tid och plats för annat?

Den där långresan över sommaren eller bara skaffa en husvagn och dra ut på helgerna till exempel. Hela familjen älskar ju mountainbiking, men oftast fastnar vi inne och glor på Netflix om det inte är något som måste fixas med renoveringen.

Fast jag är lite orolig för att vi skulle ångra oss. Lösningen: Jag har hyrt en lagerplats hos http://www.lagerhallar.nu så att vi kan rensa ut här hemma och testköra ett tag. Saknar vi  inte våra prylar efter ett år eller så är det ju bara att sälja eller ge bort. Om det är något vi behöver eller vill ha hemma så är det ju bara att åka och hämta. En feg Svenssonlösning kanske, men det känns som bästa vägen för oss för att åtminstone komma igång.

Hej igen! Som ni säkert har förstått så är jag ingen direkt hälsofreak. Även om jag alltid gillat att spela innebandy och till och med testas på yoga så är det nog ingen som skulle sätta en hälsostämpel på mig. Som ni säkert har märkt så unnar jag mig ibland riktigt fet mat och jag tar mig gärna en bira (eller fem) till grillfesten.

Men det finns ett undantag, där jag närmast är en hälsopedant – käften. Jag har alltid varit väldigt noga med tandborstning, sköljning, tandtråd och brukar vara försiktig med att äta allt för mycket sött. Och jag har alltid skrutit med att jag faktiskt aldrig har haft några hål – till skillnad från min extremt hälsosamme kusin Patrik, som springer till tandis stup i kvarten och borde ha en hel guldgruva i käften vid det här laget. Jag har trackat honom en del för det genom åren – han har fått ta det när han alltid ska flasha sin gymmade tvättbräda och håna min trivselmage (kalaskula brukar han säga, fast det är orättvist, Plura har en kalaskula, inte jag).

Tandhälsan är viktig för mig

Tandis, ja. Det är det som är problemet. Trots att jag tar min tandhälsa på så stort allvar så har jag faktiskt inte varit på en tandläkarmottagning sedan jag gick ut gymnasiet. Eller det kanske år just därför jag tar tandhälsan på allvar, för att jag vill slippa gå till tandläkaren? Jag vet varken ut eller in längre, faktiskt.

Sanningen är egentligen att jag hat tandläkarskräck. Det började redan i skolan. Jag tyckte att det var fruktansvärt när skoltandläkaren, Raoul Palmisto hette han förresten, grävde runt i käften. Han luktade gammal tuggtobak och svett och är det verkligen göra sådär ont när en tandläkare gör sitt jobb. Det var som den där gamla sketchen med den norrmannen, Fleksnes hette han va? Han som plågad eden stackars gubben med diverse tortyrverktyg samtidigt som han ställde jobbiga frågor och skällde ut honom. Fan vad farsan skrattade när vi såg de där sketcherna på TV när jag var liten.

Hatade tandläkaren

Nu flummade jag iväg igen. Jag hatade i alla fall tandläkaren och när jag slutade skolan och inte tvingades iväg till käftis så slutade jag helt enkelt att gå och tog hand om min tandhygien helt på egen hand i stället. Och det har gått bra, fram tills nu,

Jag har känt att det har ilat lite i käften ett tag och häromveckan blev det värre. Det har varit svårt att lokalisera det hela, men jag googlade lite och kom fram till att det måste vara en visdomstand som är problemet. Visdomstand – what’s the f***ing point? Här har man kämpat hela livet med tandtråd och sådana där mellanrumstandborstar och klarat sig kariesfri så här länge. Då börjar det växa nån extratand längst in i käften som i stort sett är omöjlig att hålla ren! Och det finns tre till! Kan man be tandläkaren ta ut alla fyra på en gång? Sedan ska inte gå igen tills jag behöver löständer på hemmet.

Tand för tand

Det tar verkligen emot att gå till tandläkaren. Fast Patrik, som verkligen har stor vana av att bli grävd i käften, har tipsat om en jätteduktig tandläkare i Kista som han går till. Jag har bokat tid, det ärväl bara att bita ihop (ordvits) och släpa sig dit. Tandläkare samarbetar visst med psykologer nuförtiden för att hjälpa rädda krakar som jag…

PS Det blir inget recept den här gången heller. Det lär väl mest bli soppa ett tag, matinspirationen är inte på topp.

Goddagens! Nu ska jag för en gångs skulle sluta att tjata om olika renoveringar och personliga projekt av typen skallighet och istället gå lite på djupet. Med känslor och sånt pjosk, det trodde ni inte va?
Skämt åsido, jag gillar faktiskt att lätta på hjärtat emellanåt, och har faktiskt varit i terapi med jämna mellanrum. Det kan jag verkligen rekommendera, man lär verkligen känna sig själv. Ursäkta klyschan, men så är det verkligen!
Till saken. Jag satt och tog en öl på ett jävligt trevligt fik på Söder  häromdagen och pratade med min polare Hampus, som spelar i samma innebandygäng som jag. Han berättade om sin bror Jonas, som precis har skiljts och det har trasslat till sig rejält. Och det går inte att skylla något på bara en av parterna, båda har betett sig som riktiga idioter.

Ett äktenskap som gick i kras

Jonas och hans fru Johanna var verkligen ett fantastiskt par, de träffades på universitetet och var störtkära, Det sägs att de hade sex minst en gång om dagen de första åren efter att de träffats, bara en sådan sak! Häromåret berättade Hampus att de tänkte skaffa barn. Tur att det inte blev av, med tanke på vad som händer nu.
Det började med en händelse som är så klyschigt att det kunnat vara med i en dålig romantisk komedi från Hollywood. Johanna hittade några ekivoka sms i Jonas telefon från en annan tjej. Jonas påstod att det var en arbetskompis och att meddelandena var skämtsamma, men Johanna kollade upp det och upptäckte att tjejen, Svetlana inte alls jobbade på samma ställe som Jonas. Här måste jag påpeka att alla namn och släktförhållanden är påhittade i den här historien, jag skulle aldrig i livet lämna ut några vänner eller närstående på det här sättet.
Johanna trodde inte på Jonas undanflykter och det hela blev inte bättre när en av Jonas kompisar såg Johanna sitta och flörta med en annan man på en restaurant. Iskylan var efter detta total, och detta fina förhållande var dömt. Men det blev bara värre. Och anledningen var en sketen hifi-anläggning!

Snindyr anläggning ledde till bråk

Jonas är väldigt musikintresserad och köpte för några år sedan en svindyr anläggning, en sådan där med megawoofers, fjärrstyrda högtalare i varje rum och så vidare. Fan vilket drag det blev när han spelade Toto och Dire Straits på den där festen jag var bjuden. Jonas ville, på ganska goda grunder ha anläggningen, men det har krånglat till sig ännu mer. Johanna säger nu att han betalade hela härligheten under en period då han hade dåligt med pengar. Johanna, som har ett välbetalt chefsjobb på en statlig myndighet, lånade då ut en stor summa pengar för inköpet. Ett lån som inte betalats tillbaka, och nu vill Johanna lägga vantarna på hifi-anläggningen. Jonas blev skogstokig och nu är det bråk och varenda pryl! Snart börjar de väl anklaga varandra för misshandel också! Bodelningen kommer i alla fall att sluta i tingsrätten!

Trist slut för två bra vänner

För jävla tråkigt att det ska behöva sluta på det sättet. Det var alltid så kul att träffa Jonas och Johanna, de visste hur man festade. Men vad är då sensmoralen i allt detta? Vet inte, men det kan aldrig vara fel att upprätta ett äktenskapsförord, trots att det kan kännas oromantiskt. Familjerätt är en djungel, alltid bra att vara på den säkra sidan.
Det var det, tack och hej. Jag orkar inte bjuda på något recept denna gång, kanske nästa!

Det känns som att jag har drabbats av en liten fyrtioårskris, sent omsider. Vad är meningen med livet, gör jag verkligen saker som är viktiga för mig, finns det saker jag borde göra innan jag dör? Och så vidare. Sedan borde jag kolla prostatan förstås, det tjatar gamla morsan om hela tiden. Kanske dags att gå till farbror doktorn och låta honom titta lite där bak.

Seinfeld fick mig att tänka till

Skämt åsido, det var faktiskt ett gammalt Seinfeld-avsnitt (ja, vi 70-talister kan inte sluta tjata om den serien, jag vet) häromkvällen som fick igång dessa tankar, Ungarna var ute och spelade fotboll och frugan ute med kompisarna så jag fick en stund för mig själv och några glas hyfsat rött.
Det var avsnittet där George Costanza (roligast, Kramer är överskattad) drömde om att bli arkitekt och nästan lurade sig in på ett arkitektkontor. Det fick mig att börja tänka på när jag var liten. Bortsett från superhjälte, veterinär och fotbollsproffs så var faktiskt arkitekt ett drömyrke för mig. Jag var faktiskt ganska duktig på att rita hus också, även om det inte var på någon arkitektnivå precis.

En riktig dröm

”I’m an architect”, säger George och jag sade det samma därhemma i soffan. Tänk att få vara med och skapa något som står kvar i hundratals år och där människor lever sina liv! Inte som ett kontorsarbete där man gör saker som man egentligen knappt vet meningen med. Visserligen är det skillnad på en arkitekt och en byggjobbare. I dag är arkitektjobbet mycket datoriserat det med och det innefattar mycket kontorssittande och mycket politik, men ändå! Tänk att få presentera sina ritningar för en stenrik byggherre som vill ha ett nytt skrytbygge nånstans i Stockholm! Sedan får man se det växa upp steg för steg. Och man får säkert åka ut på bygget och ta på sig en sån där hjälm som Byggare Bob har. Och åka utomhushiss upp i en byggnadsställning!

Inte fel att drömma ibland

Nu drömmer jag iväg mig helt, märker, Min gamle gymnasiekompis Kalle Haugen jobbar faktiskt som arkitekt och han berättar en hel del skräckhistorier om branschen, om den stenhårda konkurrensen och all politik som omger offentliga upphandlingar och så. Men han pratar fortfarande om känslan när hans arkitektfirma i Stockholm vann en tävling och fick rita det nya Sjöfartsmuseet i Bergen, eller var det nu var. Alla hans kollegor drack champagne i flera dagar i rad.
Jaja, jag kanske kan plugga upp mina betyg på Komvux och komma in på Arkitekthögskolan? Bättre sent än aldrig och det är aldrig fel att ha drömmar.
Nej, nu ska jag gå ut och laga staketet i trädgården. Det får räcka så långe.