Jag fick något slags ryck i förrgår kväll. Jag och Maria hamnade i en liten dispyt kring ordningen i hallen. Eller snarare bristen på ordning i densamma. Vi har trots allt gjort så fint där med fototapeten och allt annat – men ändå så tog det inte mer än några veckor innan ordningen (oordningen alltså) var återställd. Skor slängda i hörnen, en mössa här, en vante där – Marias sjuhundra rockar hängande över varje krok, hennes kängor stående på varje millimeter av skohyllan. Lukas och Hanna är i sammanhanget nästintill oskyldiga; jag retar/retade mig mest på Maria och hennes förmåga att ta upp allt utrymme. Något som jag, synnerligen diplomatiskt, poängterade. Hennes svar var inte fullt lika diplomatiskt då hon snabbt räknade upp de saker som yours truly ägde och som även de låg i hallen.
- Träningsskor
- Kängor
- Löparskor
- Ett stycke innebandyklubba
- En träningsväska
- En handduk hängande på tork över elementet
- En keps
- En mössa
- Ett par bruna skinnhandskar
- Samtliga fyra par sommarskor.
Oj. Hon kommer definitivt inte att få någon FN-tjänst, det vågar jag nästan lova. Men hon fick fram en poäng och i bakspåret (jag stretade naturligtvis emot lite och vägrade erkänna att någon av de saker märkta Hasse inte var där av speciella anledningar) av denna så gick jag upp på vinden för att hämta en kartong att packa ner de överflödiga sakerna i. En rejäl rensning, helt enkelt. Viktigt att poängtera innan jag fortsätter: även Marias grejer gick samma öde till mötes – det var alltså inte bara mina saker som plockades bort; en uppenbar seger för diplomatin.
Väl på vinden så började jag av någon oklar anledning att rota i andra kartonger; jag var väl fortfarande lite upprörd och behövde ha någonting att göra, antar jag. Det ville sig dock inte bättre än att jag hittade barnens gamla leksaker i en kartong. Böcker, barnspel, nallar, tåg, bilar – allt! En hel barndom paketerad i en brun kartong. Så vemodigt på något sätt; men ändå otroligt roligt. Jag satt däruppe på vinden och bara mindes.
Jag kom ihåg Lukas försök till fusk i Jakten på den Försvunna Diamanten, jag mindes Hanna som alltid ville höra samma saga (och som kunde varenda litet ord), jag kom plötsligt ihåg hur mycket vi byggde med Lego och hur roligt vi hade med bilbanor. Jag vet inte, men jag satt säkerligen i 45 minuter innan Maria ropade på mig. Hon trodde väl att jag satt där på vinden och grät över den uppenbara prestigeförlusten som låg i att kartongen jag bar upp hade fler av mina saker än hennes. Men; till slut kom även hon upp och då hon såg vad jag höll på med så blev även hon drabbad av samma nostalgiska rus som jag. Vi satt där och skrattade, återberättade och levde oss in i historierna.
- Minns du när…
- Kommer du ihåg…
- Den här då – kommer du inte ihåg…
Och så vidare. Vi tog helt enkelt en resa nedför Memory Lane och det var så himla trevligt. Någon gång ska vi överraska Lukas och Hanna med en spelkväll där deras favoriter betas av en efter en. Spelkvällar för övrigt, vad hände med dem? Förut spelade vi jämt spel, nu sitter alla vid varsin skärm av något slag och stirrar. Tråkigt, där får vi verkligen rycka upp oss. Och kan man ens få tag i spel som den Försvunna Diamanten längre?
Vi fortsätter resan längs Minnenas Allé och detta genom receptet på den maträtt som Hanna älskade som barn: Hasses Pannkaka.
Du behöver: 2 ½ dl vetemjöl. ½ tsk salt. 6 dl mjölk. 3 ägg. 3 msk smör. Ett paket bacon.
- Stek bacon krispigt och låt det rinna av på lite hushållspapper
- Blanda mjöl och salt i en bunke. Vispa i hälften av mjölken så att det blir en slät smet; addera därefter resten av mjölken och vispa i äggen.
- Använd en mugg och skopa i smeten i en stekpanna – komplett med en klick smör.
- Stek pannkakorna frasiga. Tips. Håll kopp på bubblorna; när det börjar bubbla upp i mitten så är det dags att vända.
- Servera tillsammans med sylt och lite bacon (för underbar sälta, och kanske mer för de vuxna barnen – läs: Hasse).
- Bon Appetit!