Ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av tennisarmbåge nyligen? Jag hade flera olika teorier om orsaken till smärtan. Mest trodde jag det berodde på allt renoverande och monotona rörelser, och det visade sig stämma ganska bra när jag efter ett tips från min gamle hockeypolare David gick till naprapaten. Doktor Knak (eller Sofia som hon egentligen heter) behövde bara titta på mig en liten stund för att kunna konstatera vad som behövdes: lite behandling – och mycket vila.
Han böjde och bände lite på mig och körde på med någon sorts märkliga elstötar och efter några behandlingar kändes det betydligt bättre. Visst ilar det till lite grann i armen ibland, men det är så otroligt mycket bättre än bara för några veckor sedan. Tack Sofia för det.
Men ett problem kommer sällan ensamt, som det brukar heta. Doktor Knak beordrade mig att vila, och även om jag ser mig själv som en ganska aktiv person så är jag inte den som skulle ifrågasätta en sådan auktoritet som Sofia. Med andra ord har det blivit en hel del glass, chips och tittande på gamla Seinfeld-avsnitt och nya Netflix-dokumentärer. Jag fick exempelvis till sist tid att se den omtalade Making a Murderer. Jag tror att Steven Avery är skyldigt, det verkar vara för bra för att vara sant att han inte skulle ha utfört mordet. Därmed är det ju uppenbart att kusinen Brendan är oskyldig, sorgligt att se hur poliser och åklagare mer eller mindre tvingade ett erkännande ur den stackars killen!
Ja, ni märker att jag engagerade mig i den här historien, jag såg alla avsnitten på några dagar, barnen kom knappt nära tv:n i flera dagar. De sitter ju förresten mest vid sina Ipads ändå, undrar om de ens vet vad en tv är?
Skämt åsido, allt detta stirrande på streamad tv kombinerat med en del ”nyttigheter” har gjort att jag har gått upp i vikt. Ingen total katastrof, men några pannor extra handlar det om. Sluta äta gott tänker jag inte göra, det är otänkbart, men det är nog dags för ett besök på gymmet igen. Tror inte tennisarmbågen tillåter någon innebandy ännu, hur som helst tror jag inte att jag skulle kunna titta doktor
Knak i ögonen om jag kom tillbaka med en ny tennisarmbåge. Löpband, crosstrainern och lite ben och rygg lär det bli, ialla fall till en början.
Gymmet alltså. Känns kul, det fanns en tid då träningen var det viktigaste i livet, men på senare året har gymkortet mest legat oanvänt i plånboken. Men nu är det dags, jag vill ju inte komma upp i 0,1 ton på vågen, som min polare Jocke så träffande brukar säga.
Ska man orka träna på gym så måste man äta ordentligt.
Här är Hasses legendariska fläskkotletter med gräddsås.
Så här gör du:
• Skala potatisen och koka den i saltat vatten. Pressad potatis är ett bra tips till den här kotletten!
• Salladen består av lite tunt skivade tomater med sockerärtor över. Piffa med olja, vinäger, salt och peppar.
• Skär fläskkotletten i skivor. Gnid in kotletterna med lite hackad vitlök. Krydda på båda sidorna med salt och peppar. Hetta upp olja eller smör i pannan och stek kotletterna lagom på båda sidor. Slå på köttfond och grädde och koka ihop allt i några minuter.
• Servera med potatis och sallad: Mums!