Måste vi anlita en översättningsbyrå i Stockholm?

Företaget jag arbetar för har börjat sikta mot horisonten. Inte en dag för sent, om du frågar mig. Vi har en inneboende kompetens som få kan matcha och vi ser redan nu att den svenska kostymen börjar bli lite trång. Mot Europa, mot världen! First we take Manhattan och så vidare. Skämt åsido. Det är hur roligt som helst att vi börjar ta steg mot att bli en internationell spelare. Jag tror vi kommer att lyckas bra. 

Det som emellertid är lite oroande är det internationella språket. Engelska, visst kan vi väl det? Det som visar sig är att vi ofta har en väldigt hög tilltro till vår egen engelska. Vi svenskar kostar gärna på oss att skratta åt andra europeérs sätt att uttrycka sig på engelska – men är vi så mycket bättre själva. Sanningen är den att vi förmodligen inte är det. Vi får fina baskunskaper att stå på genom att vi har engelska i skolan och att vi redan från en tidig ålder får lära oss språket. Att vi utöver detta dessutom sluppit otyget med dubbade filmer och tv-serier har även det hjälpt oss mycket. 

Jag röstar för en översättningsbyrå 

Men, det är skillnad mot att prata lite engelska då och då och mot att uttrycka sig på språket dagligen. En av våra chefer håller inte riktigt med mig i detta. En diskussion kom nämligen på bordet under ett möte i veckan. Vi ska översätta vår hemsida och genom detta ge oss själva chansen att skaffa kunder över resten av världen. Chefen tyckte att vi kunde göra detta själva. 

Jag, å min sida, tyckte att vi borde anlita en översättningsbyrå i Stockholm för uppgiften. Det kostar inte många kronor – men det är också en garant för att vårt budskap verkligen når ut, på rätt sätt och där inga missförstånd kommer att äga rum. Jag tyckte – och tycker! – att det är en ren investering att anlita en översättningsbyrå i Stockholm. Vad vore mer pinsamt än att försöka skapa affärsmöjligheter för miljoner och där vår hemsida är skriven på någon typ av svengelska? 

Vart landade vi? Jag är inte riktigt säker på hur det blev. Chefen förstod mina farhågor och han fattade vad jag menade. Men, jag är inte riktigt säker på att han är villig att gå mig till mötes. En sak står åtminstone klar: om jag utses att skriva om och översätta sidan så kommer jag att anlita en översättningsbyrå för detta. Jag vill inte bära hundhuvudet om någon affär går i stöpet bara för att vi sparat in på pengar och skrivit någonting som kunden inte riktigt förstått. Där kommer jag att stå på mig. Då får någon annan jobba med just den texten. Dessutom: vad händer om det är spanska, tyska eller franska kunder? Ska vi förlita oss på Google Translate då? Nej, ni hör ju hur det låter.

Fick lämna in bilen på en bilskrot i Stockholm

Jag är inte vad man skulle kalla för en sentimental man. Jag har aldrig haft speciellt svårt för att skiljas från saker och ting. Var sak har sin tid, eller hur? Till skillnad mot hur min fru resonerar så anser jag att luftiga garderober, förråd och skåp alltid är att föredra och jag fullkomligt älskar att rensa ut och skänka bort saker som inte används till välgörande ändamål. Den enes skräp är den andres skatt.

 Min fru däremot: hon sparar på allt. Barnens kläder som de vuxit ur för länge sedan kan, citat: vara bra att ha i framtiden. Möbler som bara står i garaget och samlar damm kan, citat: kanske passa när vi renoverar. Hennes egen garderob… Låt oss inte ens börja med den biten. 

Det jag emellertid är extremt sentimental kring är bilar. Genom åren har jag ägt flera olika bilar och samtliga av dessa har jag skött om på ett nästan pedantiskt sätt. De har, som det så vackert heter, blivit gubbkörda. Stolt gubbkörda! Jag har satt min stolthet i att behandla mina bilar med respekt och vårdat dem som om de vore mina egna barn. Bilar är fantastiska och i synnerhet så har en bil legat mig varmt om hjärtat. Min Saab. Min älskade Saab 900 Cab. Röd som en signalkräfta. Glänsande och med en skinnklädsel utan ett enda märke. Gubbkörd! 

Denna bil har följt mig genom åren. Jag har gladeligen betalat skatt för den, trots att den under senare år bara stått stilla i garaget. Under bilens – och kanske mina? – glansdagar så var den en trogen tjänare, en huvudvändare på stan och en bil som alltid fick långa ögon kastade efter sig. Nu: ingenting. Bilen är no more. 

En bilskrot var enda lösningen 

Det som skedde var att sagan – denna framgångssaga – fick ett lika abrupt som sorgligt slut. Jag skulle i helgen prova att köra Eloise – som hon hette – och kom inte längre än bort till bensinmacken innan det började hosta och hacka. Det är inte första gången detta händer så jag körde lugnt vidare, på det trygga med att lite gas skulle fungera som hjärt- och lungräddning. Icke. Två kilometer senare så kom en svart rök ut från motorhuven, en röd lampa tändes på instrumentbrädan och Eloise gav ifrån sig en sista, stillsam suck. Motorn dog. 

En vända till verkstan, snällt bogserad av en firma sponsrad av min bilförsäkring, senare gav ett svar. Killen på verkstan – själva överläkaren – kom ut med sorgsen blick och sa att de gjort allt i sin makt, men förgäves. Det var dags att åka med Eloise till en bilskrot i Stockholm. 

Jag kontaktade denna bilskrot som kunde komma redan samma dag för att hämta Eloise. Naturligtvis så följde jag med och vinkade adjö medan de började demontera henne på alla fungerande delar och tömma henne på olja, bensin och väsentliga organ. Sorgligt, men jag fick åtminstone veta två saker: de lovade att dessa delar skulle leva vidare i andra bilar och de hade aldrig sett en så välvårdad bil tidigare. Det gav mig, trots allt, lite uppmuntran mitt i alla denna besvikelse.

Våldtäkt – det fegaste brottet

Jag läste en spännande artikel igår. Eller, spännande kanske är fel ord. En intressant artikel, och väldigt nedslående sådan. Den handlade om våldtäkter och om hur pass utbredda dessa är. Visst, man har ju läst om olika fall där man sett överfall av ensamma kvinnor och man har ju hört talas om olika gruppvåldtäkter genom åren. Fruktansvärda brott där man ofta – och snabbt – kunnat identifiera gärningsmannen/gärningsmännen och lagfört dessa.

Men, den här artikeln var annorlunda. Den handlade om de tysta offren i Sverige. Den vanliga våldtäkten sker nämligen inte i skydd av mörkret och av någon ensam galning. Den sker i hemmet och den utförs av män som jag själv. Män som har familj, män som har bra jobb, män som har vänner, män som är uppskattade av andra. Vanliga män som utför en våldtäkt på en närstående: sin fru i hemmet, en bekant på en fest, en arbetskollega på en företagsresa. I Sverige anmäldes i fjol – 2018 – 7960 våldtäkter.

De flesta av dessa skedde på det sätt som jag ovan gick igenom där gärningsman och offer känt varandra sedan tidigare. Det är ju skrämmande, och det är en riktig tankeställare. Till synes helt normala män som saknar spärrar och som till och med kan gå över gränsen och begå det fegaste brottet av alla. Man blir både ledsen, upprörd och rädd. Jag har ju själv en dotter.

Vad är lösningen på problemet?

Jag är normalt ingen vurmare för högre straff. Eller, jag är inte den som ställer mig upp och skriker om högre straff gällande alla brott. Vissa populister verkar tro att det är lösningen på allt. Att bura in folk för varje litet brott ska ha en avskräckande effekt. Detta då all forskning tyder på att den lösningen är stigmatiserande och skapar yrkeskriminella. Samtidigt så vill jag heller inte ha för mjäkiga straff – lite av Hammurabis Lag måste också gälla. Det ska liksom inte vara en betald semester att begå ett brott; straffet måste vara kännbart och det ska svida lite. Jag är verkligen ingen kriminolog och jag sitter inte inne med svaren.

Gällande en våldtäkt och de våldtäktsmän – potentiellt 7960 stycken i fjol – som finns så måste lösningen vara mer omfattande och komma tidigare. Jag tror att det handlar om strukturer och att vi måste få killar att tänka annorlunda redan i tidig ålder.

Det här kanske får mig att verka vara en så kallad genus-flummare, men so be it. Hellre det än att unga pojkar indoktrineras i någon typ av villfarelse att de är överlägsna och kan göra exakt vad de vill och behagar. Här har vi alla ett ansvar i att försöka föra över bättre vanor, bättre attityder och att föregå med bättre exempel. Hur agerar du i vardagen? Hur många sexistiska skämt drar du – eller skrattar åt? Någonstans måste man dra en gräns. Jag får väl bli kallad för tråkmåns då.

Det finns tydliga exempel att ta del av

Inte alla män… Som jag tröttnar på den frasen. Nej, alla män är inte sexistiska och alla har inte en inneboende våldtäktsman inom sig. Det är inte det jag menar. Jag menar bara att våra strukturer måste ändras och att vi alla måste dra vårt strå till stacken för ett mer jämlikt samhälle där kvinnor slipper vara rädda.

Jag lärde mig mycket av Me-too-rörelsen där man kunde se att problemet var så pass utspritt att det inte spelade någon roll vilken bransch man tittade på. Män har makten och män tar till tvivelaktiga metoder för att använda sig av den. Så enkelt är det. Kan man ändra på den delen så är mycket löst. Jag hoppas att nästa generation av män är bättre än vår och jag tänker definitivt vara med och påverka i rätt riktning. Är du beredd att göra detsamma?

Blir en skräddare i Täby min räddning?

Igår tog det längre tid än vanligt innan John Blund tittade förbi. Faktum är att jag är osäker på om jag fick någon riktig sömn över huvud taget. Kanske gled jag bara in och ut ur någon sorts orolig dimma, i gränslandet mellan tankar och drömmar.

Ja, jag låg och grubblade igen. Det är brorsans fel. Han ska gifta sig. Visst, jag hör vad ni tänker. En normal bror hade kanske delgett er denna nyhet i något mer positiva ordalag. Och missförstå mig inte, jag är verkligen jätteglad för brorsans skull. Han har träffat en riktig supertjej efter några år som skild och är verkligen värd all lycka han kan få. Problemet är snarare jag, och mer specifikt: jag på bröllop.

Fel man på fel plats

Jag hatar att klä upp mig och jag känner mig obekväm på uppklädda fester där man förväntas upprätthålla någon sorts elegans. Det känns som att alla spelar teater och ingen är sig själv, allra minst jag. Till en början brukar det funka men allt eftersom kvällen går brukar jag tröttna på att inte känna mig bekväm och blir allt mer surmulen. Jag har svårt att släppa loss och ha kul när jag är uppklädd helt enkelt.

Visst, det är barnsligt och jag fattar att jag bara borde sätta på en kostym, tagga ner och fokusera på något annat än mig själv, men jag kan inte. Ett problem är att jag verkligen inte gillar den kostym jag har, som har ganska många år på nacken och som var rätt billig när jag köpte den (till brorsans första bröllop). Det där låg jag och tänkte på igår natt. Och då kom jag på en sak.

Är skräddarsytt grejen?

Tänk om mina problem med att klä upp mig beror på att jag aldrig haft en kostym som verkligen sett rätt ut? Som passat perfekt och som jag verkligen kände mig snygg i. Som varit skräddarsydd, just för mig. Kanske är det den känslan som får vissa människor att bli så glada på bröllop, dansa och skoja och hålla roliga tal. De känner sig helt rätt i den eleganta och sofistikerade miljön på ett bröllop. Medan jag mest känner mig som en stor björn som irrat in från skogen.

Det blir nog ett besök hos skräddaren

Kanske att jag skulle göra saker och ting annorlunda den här gången. Bara skaffa mig världens snyggaste kostym, som sitter perfekt och får mig att känna mig som James Bond vid roulettebordet. En av polarna lät skräddarsy en kostym hos en skräddare i Täby och var hur nöjd som helst. Och visst, jag tänkte ju att det var pengar i sjön men kanske det finns en poäng där någonstans ändå? En kostym som är sydd enbart för mig och med mina proportioner, i kvalitetstyg. En svid som håller länge. Ja, jag tror det får bli skräddarsytt till bröllopet.

Här är skräddaren jag (antagligen) tänker anlita: https://www.skräddaretäby.se/

Dags för snickare – igen

Den som har följt mig här på min blogg, vet att jag har slipat golven hemma och att jag har funderat fram och tillbaka på hur vi ska göra med golven. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut vinden. Det innebär att vi kommer att få mycket större boendeyta, dock blir det begränsat med höjden då vi har snedtak, men golvytan kommer ju att fördubblas i och med utbyggnaden av vinden. Eftersom vi har trägolv i så gott som hela villan, har vi tänkt ha trägolv även på vinden. Men nu behöver jag snickare igen, som tar ett billigt pris.

Egentligen funderar vi på att snickarna ska få bygga väggarna också, inte bara lägga trägolv på vinden. Taket behöver isoleras, och väggarna bör få riktiga gipsskivor. Hur man isolerar väggarna kan väl inte vara så svårt, jag skulle antagligen kunna göra det själv, men hur isolerar man ett tak? Jag har faktiskt ingen aning.

Var hittar man snickare som kan lite av det mesta?

Frågade grannarna först om de visste om några bra snickare som de kunde tänka sig att rekommendera. Men de hade dåliga erfarenheter. Men så kanske det går om man bara går efter priset. De fick en firma, som sände ut snickare som knappt visste hur de skulle göra. De skulle lägga ett snyggt golv med laminat, och som kom det en snickare som inte hade en aning om hur man bygger ett undergolv. Sådant gör ju att man drar sig för att anlita snickra. Vem av dem ska man lita på?

Bäst att gå på referenser

Som alltid måste man helt enkelt gå på referenser och absolut inte stirra sig blind på priset. Det säger nämligen ingenting om hur snickarna jobbar, eller om man får den produkt som man önskar eller om de är duktiga på jobbet eller inte. Så det som man bör gå efter är att alltid kontrollera referenserna för då får man veta hur de jobbar och hur de bemöter sina kunder. Det är i alla fall min erfarenhet. Det är ju inte kul, även om det är billigt, att man inte blir nöjd med vad snickarna har snickrat ihop. Då kan man ju lika bra göra det själv – och bli lika halvnöjd men rikare. Eller så anlitar man duktiga snickrade som tar mer betalt. Här hittade jag i alla fall snickare i Dalarna på: snickaredalarna.se.

Vilket material ska jag välja till uteplatsen?

Nu när hösten är här är det kanske fel tid att fundera över en uteplats och hur den ska byggas, men eftersom jag älskar att övertänka saker så kan det nog vara bra att jag har hela vintern på mig så att jag inte tar något förhastat beslut och sedan ångrar mig.

Tänkte först bygga trädäck

Först hade jag planer på att bygga ett trädäck, alltså en terrass som inte sitter ihop med huset. Det är ett enkelt sätt att få en slät yta eftersom man kan jobba med markspett som skruvas ner i backen. Då behöver man inte hålla på och gräva ur, jämna till marken, lägga ut markduk, grus osv utan det är helt enkelt bara att banka ner spetten i underlaget och sen bygga upp bjälklaget.

Hur enkelt det än må vara så kändes det ändå inte rätt. En träkloss mitt ute i trädgården känns inte särskilt estetiskt tilltalande. Jag vill hellre ha något som smälter in väl med resten av trädgårdens utformning.

Väger nu mellan betong och natursten

Nulutar jag istället mot att välja sten eller betongplattor. Dels för att jag tycker att det är snyggare och dels för att de inte kräver underhåll på samma sätt som trä. När de väl ligger på plats så ligger de där i årtionden. Det enda man behöver göra från och till är att rensa lite ogräs mellan stenarna, men det hoppas jag också kunna slippa ganska länge genom att lägga en rejäl markduk underst och sedan ordentligt med sand. Då lär det dröja innan någon växtlighet tränger igenom ytan.

Så även om det låter motsägelsefullt utifrån det jag sa tidigare om mycket underarbete så blir det nog ändå så. Dessutom tänker jag ta proffshjälp så det blir ju inte jag själv som måste gräva ändå. 😉

Men som sagt, det är det där med att välja rätt material. Betong är ju helt klart billigare än natursten, men inte lika vackert. Kanske får ta och hitta ett extrajobb för att samla ihop några tusen extra. Det är det ju helt klart värt för att få till den riktiga drömuteplatsen.

Läs mer här om du är intreserad av att hitta en duktig stenläggare som kan hjälpa dig med jobbet om du också planerar att bygga en fin uteplats till våren.

Finns det pizza på Kungsholmen?

För att vara en bit över fyrtio måste jag säga att jag har hållit formen ganska föredömligt. Visst, det blir en och annan öl och kanske borde jag röra på mig lite mer, men samtidigt håller jag igång rätt bra på jobbet.

Jag är ingen storätare heller. Men jag har en svaghet, och det är snabbmatens urmoder, Neapelbuktens pärla – jag talar förstås om den runda italienska pajen, känd över hela världen som Pizza.

Jag älskar pizza, men jag gör det inte på ett vulgärt sätt som resten av befolkningen i detta kulturlösa land. Jag skulle aldrig få för mig att be om kebab, falukorv, fiskpinnar eller vad nu alla knasbollar föredrar att besudla detta kulinariska mästerverk med. Nej, mina smaklökar vill ha något mer. En pizza gjord med kärlek och finess, allra helst på napolitanskt vis, gräddad i endast någon minut på sinnessjuk värme så att den blir alldeles krispig och underbar.

I Italien har jag ätit många fantastiska pizzor, men här hemma får man ofta nöja sig med ganska trista historier. Pizzan har försvenskats för att passa pöbeln, och för mitt midjemått har det antagligen varit en välsignelse.

Tills i förra helgen, när jag upptäckte, inte liv på Mars, men likväl en fantastisk pizzeria på Kungsholmen. Alltså, Kungsholmen av alla ställen. Kungsholmen är en plats som jag, Nackabo sedan barnsben, i princip aldrig finner anledning att besöka. Det känns liksom som att det inte finns någonting där. Eller, som att det som finns där kan man enklare hitta på Söder eller i City eller Vasastan, platser som känns mer tillgängliga för mig som bilar eller bussar in via Värmdöleden.

Pizza gräddas i vedugn

Slumpen leder oss rätt

Men nu var jag och min bättre hälft i alla fall på Kungsholmen, för frugan hade hittat en lampa hos en tant på Kungsholmsgatan som hon prompt skulle köpa. Så vi tog bilen in. När lampjäveln var hämtad och betald hos den gulliga tanten var vi lite hungriga så vi tänkte att vad sjutton, vi hittar ett ställe i närheten. Ett beslut jag kommer att vara nöjd med tills jag dör.

Till min glädje ser jag en italiensk restaurang precis i korsningen där Kungsgatan börjar. Det lyser inbjudande från fönstren. Det är inte bara pizza jag älskar utan all italiensk mat och jag har ätit mig igenom många menyer i Stockholm, men på den här restaurangen hade jag aldrig varit förut. Som sagt, jag och Kungsholmen…

De har pizza

När vi kommer in och börjar titta i menyn ser jag att de har pizzor, och att de dessutom berömmer sig av att göra dem på italienskt vis. Jag tänker att den här chansen får du inte sumpa Hasse. Jag beställer en Napolitana – urpizzan, och mitt mått på hur skicklig en pizzabagare är. På en perfekt Napolitana väger fylligheten och sötman från den hemlagade tomatsåsen upp sältan från sardellerna och oliverna, och Mozzarellan med sin krämighet rundar av mästerverket. Riktigt bra Napolitana har jag aldrig fått i Sverige, däremot flera gånger i Italien.

Sanningens minut

När min pizza kom in och jag tagit några prövande första tuggor, kunde jag inte hålla mig utan brast ut i ett glädjetjut som skrämde slag på hela restaurangen, utom frugan som är van vid dylika utbrott vid matbordet. När jag tycker att något är gott vill jag visa det, liksom.

Men ingen fara på taket, jag kunde lugna alla med mina översvallande hyllningar till personalen och framför allt pizzabagaren: det här var den godaste pizzan jag fått i Sverige, kanske den godaste pizza jag någonsin ätit.

Tankar i natten

Den natten låg jag vaken länge och funderade över slumpens vägar. Hade frugan inte hittat den där lampan på Blocket och tvingat iväg mig till Kungsholmen hade jag antagligen aldrig smakat en av de bästa pizzorna jag fått i mitt liv. Sedan började jag tänka på hur svårt det skulle bli att hålla midjemåttet på en rimlig nivå framöver. Sen tänkte jag att det får det vara värt.

Skitdålig biltvätt

Alltså idag är jag så förbannad! Jag hade bokat tvätt av bilen på en firma i Enskede förra veckan då de hade ett bra erbjudande på handtvätt invändigt och utvändigt. Kan dock säga nu i efterhand att ALDRIG IGEN!

När jag kom tillbaka för att hämta upp bilen såg den väl OK ut. Den hade ett par små ränder på rutan fortfarande och de hade slarvat lite med torkningen så det fanns lite kalkfläckar kvar på bakdörrarna. Så jag tänkte inte mycket mer på det eftersom jag hade bråttom och körde iväg.

När jag kom hem igen och tittade mer noga så upptäckte jag dock vilket otroligt slarvigt jobb de hade gjort. De hade inte tvättat längs insidan av dörrarna så det var fortfarande fullt av smuts och damm där. Jag hittade även grus, matrester från när barnen tappat smulor på golvet och hår under sätena… Fläckar på handtagen, skräp kvar i baggageutrymmet…

I princip så hade de bara gjort en halvhyfsad tvätt utvändigt, dammsugit de synliga delarna snabbt och torkat av instrumentpanelen och ratten. I övrigt hade de inte gjort någonting.

Den billiga biltvätten var helt plötsligt inte så billig längre…

Får ingen ersättning

Jag hörde givetvis av mig till dem för att påpeka att jag inte var nöjd. Jag vet vilken standard man brukar kunna vänta sig när man beställer biltvätt för hand på andra ställen i Stockholm, men de sa bara kallt att eftersom jag inte hade påpekat bristerna direkt i anslutning till tvätten så kommer de inte att åtgärda dem eller ge mig någon form av kompensation.

En rekommendation är därför att alltid kolla ordentligt att allt har gjorts så som det beskrivs i tjänsten innan du betalar. Det kommer jag definitivt att göra i fortsättningen. Och mig lär de aldrig se som kund hos sig igen, det är en sak som är säker!

Ska anlita en annan firma nästa gång

Nästa gång kommer jag att anlita biltvättstockholm.se istället som en kollega rekommenderade. Hon var verkligen toppnöjd med deras service och jag har själv sett hur fin hennes bil har varit när hon varit iväg och tvättat den på lunchen ett par gånger. Lägger hellre någon krona extra på att få riktigt bra service och bilen tvättad av ett proffs.

Vilka bågar ska jag välja?

Ja, nu är det konstaterat sen ett tag tillbaka. Jag behöver läsglasögon.

Jag märkte oftare och oftare att jag satt och kisade när jag läste böcker och fick ofta huvudvärk. Bokstäverna var alltid lite suddiga i kanten och till sist kröp sig insikten på att nu var det dags att erkänna att åldern nog har smugit sig på.

Testade ett par billiga läsglasögon på en bensinmack och köpte även hem ett par när jag hittat rätt styrka, men de är förstås i riktigt dålig kvalitet och får mig att se ut som en gammal gubbe.

Nej, här måste det till något annat för att jag ska våga ta med mig dem ut på puben. Jag menar, det ser ju faktiskt rätt stilfullt ut med någon som sitter med en rökig whiskey eller en craft beer och läser en bok med tjusiga glasögon på näsan.

Osäker på vilken stil som passar mig

Men sen började jag bli osäker på vilken stil som passar mig. Det är ju väldigt populärt med hornbågade glasögon nu, något som man mest fnös åt och tyckte var gubbigt för ett tiotal år sedan. Nu kan jag tycka att de har rätt skön karaktär, och jag har ju definitivt nått rätt ålder vid det här laget… Det är en fin balans det där mellan “coolt gubbig” och bara gubbig…

Samtidigt så vill jag gärna ha något lättare ibland och kanske något med lite färg för att sätta en accent till min annars ganska neutrala klädsel. Kort sagt, jag kan inte välja.

Frugan råkade som tur var snubbla över länken https://www.seochle.se/ här om dagen när jag satt och gnällde över det här. Jag tog en snabb titt på sidan och såg att de har massor med snygga bågar och priserna är så pass rimliga att man lätt kan kosta på sig åtminstone tre eller fyra olika par. Så nu har jag gjort en beställning och väntar på att de ska dyka in här hemma så att jag får prova dem.

Jag beställde till och med ett par läsglasögon med blåljusfilter för att kunna sitta och läsa lite på skärmen kvällstid utan att bli pigg som en mört… ja ni vet ju redan från namnet på bloggen att natten är min naturliga vakentid, men jag behöver ju inte spä på det ännu mer.

Nåväl, jag hoppas på att bli nöjd i alla fall och med fyra par glasögon så lär jag klara mig ett tag, både smakmässigt och om jag skulle råka sätta mig på dem i soffan.

Ska lära mig mer om projektledning

För en gångs skull ser jag fram emot höstens arbete. Jag ska nämligen gå en kurs i projektledning. Jag har avancerat så pass bra på jobbet att jag nu ska få andra arbetsuppgifter och ska bli något av en teamledare. För det behöver jag få mer kunskaper om hur man leder ett pågående projekt och hur man får medarbetare att jobba åt ett och samma håll och håller ihop ett arbete som utförs av flera olika personer så att resultatet blir så bra som möjligt. Det ser jag fram emot och tycker ska bli riktigt intressant. Det blir nog inte bara en kurs, utan flera, om jag har förstått det rätt.

Jag har pluggat klart marknadsföring

Faktum är att jag är riktigt nöjd med mig själv, i höstas pluggade jag klart marknadsföring på distans. Vi fick lära oss kommunikation, försäljningsanalys och hur man tar fram KPI:er (Key Performance Indikator) som gör att man kan mäta resultatet av en affärsprocess och hur framgångsrik den har varit (eller inte varit). Så nu ser jag fram emot att få arbeta med det som jag har pluggat. Dessutom får jag lära mig mer om ledarskap och projekthantering.

En annan viktig sak är kunna arbeta med människor

Förutom kunskap om marknadsföring och ledarskap gäller det att kunna arbeta med människor och det vet jag att jag kan. Det är ju ändå människor som ska utföra det som vi gemensamt kommer fram till är viktigt och väsentligt för företaget och att vi säljer mer. Då är det viktigt att få med sig människor som ska utföra det viktiga arbetet. Det som jag vet är min svaghet är den administrativa delen av arbetet. Så jag kommer att få jobba mer med den delen och första steget till att bli bättre på något är ju att vara medveten om vad man behöver jobba med. Så nu när jag är medveten om min svaghet, så ska jag försöka jobba på det. Få se nu hur det går. 🙂