Sömnlösa Nätter

Att försöka räcker långt mer än vi tror

Ingen kan förbli evigt ung, men vi blir bra mycket yngre om vi försöker än om vi inget gör. En av de sätt som föryngrar oss är ju dels, att inte sitta stilla. Med motion som förbättrar hjärtats slag, får blodomloppet att cirkulera bättre och stärker musklerna får man en yngre kropp. Skulle man alltså inte göra något av detta, åldras kroppen i takt med stillasittandet. Det är på samma sätt med kosten. Äter du ”som vanligt” och inte ersätter din vanliga kost med grönsaker och frukt, åldras du i takt med att du utesluter grönsakerna och frukten.

Ersätter du i stället köttet med vegetabiliska proteiner kan du föryngra kroppen. Intar du stora mängder vitamin, mineraler och järn som du får i grönsaker, såsom broccoli, grönkål, vitkål, blåbär, lingon, äpplen, apelsiner och väljer bort mjölk, ost och fett – och framför allt sockret – kan du föryngra din kropp med många år. Istället för att dricka alkohol kan du dricka råsaft av juicer från frukt och grönsaker. Nu ska vi inte rekommendera någon särskild kost just i denna blogg, men det vi vill rekommendera är att bli mer medvetna om kostens betydelse för kroppens åldrande.

Varför inte gå till en akupunktör?

Annat som man kan göra för att förhindra kroppen att åldras i förtid är förutom träning, och kosten, även att till exempel gå till en akupunktör. Man måste inte vara sjuk för att gå till en akupunktör. Däremot, om man utsätts för press, stress och annat som gör dig nervös, orolig eller andra sådana saker som lägger sig på ditt mentala tillstånd, kan vi rekommendera att gå till en akupunktör i förebyggande syfte.

Det som en akupunktör gör är att han, eller hon, frigör de ansamlingarna av kortisol som kan finnas i din kropp när du stressar. Det är något som du inte märker just när det händer, men du kanske märker det när du plötsligt går upp i vikt. Känner dig ständigt hungrig, eller har ont i magen av oro? Det är i sådana situationer som det kan vara bra att gå till just en akupunktör och få en förebyggande behandling. En akupunktör sticker i nålar i kroppen, där de tror att energin av olika anledningar som stress, har upphört att flöda fritt, såsom i armhålor, axlar, i nacke och så vidare. Det gör inte ont och du ligger ner under behandlingen. Du kan slappna av så mycket du bara kan och tänka på annat medan du får behandlingarna.

Stockholmare mer stressade än andra

Särskilt stressade är oftast storstadsbor. Man säger att i Stockholm lever stockholmarna med ständig stress. Stadens stress gör att mån blir sjuka, vilket gör att efterfrågan på behandlare av stress ökar. En akupunktör i Stockholm efterfrågas därför och har ett viktigt arbete för att lindra den stress som många stockholmare känner och lever under. Går man för länge under stress och inte hittar sätt att bli av med den, kan det i värsta fall leda till sömnlöshet och då blir man bara tröttare och får svårt att koncentrera sig, vilket kan leda till ännu en stressfaktor som gör att man inte mår bra. Då kan en behandling hos en akupunktör göra så att man sover gott igen och kan ta igen sig. Dessutom är det viktigt att ta symtom på stress på största möjliga allvar. Det finns saker man kan göra som motverkar stress, såsom till exempel meditation och hitta egna sätt att slappna av.

LÄS VIDARE »

Var och varannan på landet kör bil i tonåren

Uppväxt som man jag har varit på landet, tänkte man sällan på att storstadsborna måste ta körlektioner för att lära sig köra bil. Som grabb, eller tös och hade en pappa som körde traktor dagligen och man var ute och hjälpte gubben ute på åkern, eller med djuren och lärde man sig snabbt som ögat att köra hö, lära sig ratta en traktor eller lastbil så snart man bara nådde ner till pedalerna på chaufförsplats.

Själv var jag bara ett kid när jag körde bil första gången

Själv var jag väl 6(?) när jag rattade bilen första gången. Det var inte långt och ingen egentligen bilkörning, men att sitta bakom en ratt och trycka på rätta pedaler och se att bilen rörde sig, var ingen konst. Jag kom att tänka på det när jag hörde om grannens grabb som missade uppkörningen. Nervositeten och för lite vana att köra bilen gjorde väl sitt till för att göra en massa misstag på uppkörningen.  Det kan inte vara lätt.

Ungdomarna i storstäderna lär sig inget praktiskt, de kan programmera appar och kan köra dataspel som bara den, men ratta en bil, gaffla hö eller köra en traktor kan de inte. Det är synd. Med körkort kommer friheten att ta sig ut vart som helst, till Treriksröset om man nu skulle ha lust med det. Det finns ju så mycket att se bara i Sverige om man är tillräckligt nyfiken.

Finns intensiv-utbildningar i bilkörning

Hörde om en trafikskola som ger 5-dagars och 10-dagars intensiv körutbildning. Men då gäller det att de som går den har kört några övningskörningar med någon van förare och redan kan det mesta. En hel del går en månads intensivutbuildning, även då gäller att man är ganska van att ratta bilar för att klara en uppkörning och inte misslyckas som grannens grabb. Bor man i Stockholm och ska köra upp här är det ganska tufft för den som är ovan att köra i trafik.

Då är det lättare att kanske ta sitt körkort på någon annan ort i Sverige, om man nu har den möjligheten. Det är färre trafik, sällan mer än en eller två kurvor som man ska kunna köra på om man väljer en landsort där man tar sitt körkort. Läraren tar det lugnt och kan förklara hur eleven ska köra. Med färre i trafiken blir eleven inte så stressad och lära sig i lugn och ro att köra bil.

Sedan är det bara att ge sig ut i Stockholmstrafiken

Har man väl bilkörningen sedan, är det lättare att kunna köra i mer intensiv trafik, för kan man själva handlaget för att köra bilen, och vet hur pedalerna fungerar och fått in kombinationen med huvud, händer och fötter, är det lättare att möta trafiken till exempel i en rondell, och med de aggressiva bilförare som man ofta kan möta i Stockholm. Bäst är att ta ut den som ska lära sig köra bil i rondellerna på Bergslagsvägen i Bromma. De rondellerna längs hela den vägen ut till Hässelby i västra Stockholm är inte att leka med. Värst är rondellen vid Brommaplan. Vill man ge sin elev en riktig chock ska man ta ut henne eller honom till den rondellen. Den är ett riktigt förartest!

LÄS VIDARE »

Våra vänner bråkar om barnen

Våren är äntligen här just som man börjat tröttna på den eviga vintern. Det har inte varit så roligt att höra John Snow påminna en om att ”winter is coming” i evighetsserien i Game of Thrones. Winter is gone, får vi hoppas för den här gången. Det känns som att vi alla har varit rätt så nedfrusna de senaste veckorna och behöver tina upp. Och man inser att det är så dags nu att planera semestern på allvar. Det är ju så populärt med ”hemester”; semester hemma; hemma + semester = hemester. Så  vi funderar i år på att resa runt i Sverige och ta en tur längs östkusten, ner till Kalmar och Öland, sedan ner till Österlen, Malmö, Halmstad, Göteborg, Orust och Tjörn och sedan via Linköping och tillbaka till Stockholm.

Det är dags att satsa på familjen och barnen

Ungarna verkar inte bry sig om vi åker utomlands eller inte, och jag känner mer och mer att jag inte vill flyga bara för några veckors semester. Det får vara färdigt med att flyga på ett tag nu. Det är dags att vara med familjen och göra bra saker med dem. Vi har vänner som skiljer sig och har fortsatt bråka om barnen. Först bråkade de när de var sambor, om vem som skulle ta hand om barnen. De ville att den andra skulle ta större ansvar. De stackars barnen kommer verkligen i kläm.

Båda vill ha barnen boende hos sig och ingen vill ge sig

Efter skilsmässan bråkar de i stället om vem som ska ha barnen. Nu är det omvänd historia, då båda vill ha barnen och bo med dem. Vad jag har förstått spelar det inte så stor roll vem av dem som barnen bor med. Huvudsaken att föräldrarna slutar bråka så att barnen inte hamnar i kläm. Det är huvudsaken. Och föräldrarna bråkar om umgängesrätten. Men i min mening är det barnen som har umgängesrätt. Inte föräldrarna. Det är så det låter när de bråkar. Nu har de dragit in advokat och allt. När de pratar om umgängesrätten, låter det som om det är föräldrarna som har umgängesrätt – inte barnen. Och så vitt jag vet är det ingen som frågar barnen hur de vill ha det. Jisses vilket bråk. Stackars barn.

De borde rådfråga en riktig advokat

Föräldrarna borde ta sitt förnuft till fånga och rådgöra med en advokat som kan vägleda dem och få dem att sluta bråka med varandra. Kanske en advokat som kan umgängesrätt kan få dem att sluta bråka, och börja ta ett vuxenansvar för barnens skull. Är det inte viktigare att de har en bra relation till barnen, även om de inte träffar dem på några år, eller låter dem bo var barnens själva vill? Kan någon förklara det för mig? Man önskar att vissa föräldrar kunde lugna ner sig och inte vara så fientliga mot varandra bara för att de inte är gifta eller sambor längre.

LÄS VIDARE »

Vad vet man om vad som händer i en familj?

Vi har vänner som bråkar om barnen. Föräldrarna som förut var nästan som bästa vänner har så gott som blivit fiender till varandra sedan de bestämde sig för att skiljas. Vi som var familjens vänner visste inte att de hade så stora problem i familjen. Men vad vet man om vad som pågår hos en familj. Något som vi har lärt oss i det som händer med våra vänner är att man som utomstående inte vet någonting alls.

Det händer ju då och då; att familjetragedier händer och att man får läsa om dödsfall i familjen. En mamma eller pappa har tagit livet av sig själv, eller hela eller flera i familjen (till exempel barnen) och grannar och vänner säger att ”det kunde vi inte tro om den familjen”, eller att de står helt handfallna inför den och den som var ”så trevlig”.

Ingen annan kan veta hur de har det

Det är ingen annan än de som är familjen som egentligen kan veta hur de har det. Det är faktiskt en hel del som man som familj kan dölja för andra. Det är därför det är farligt när vänner och bekanta kan ställa sig upp och intyga att den ena eller den andra inte skulle kunna misshandla sin familj; barnen, eller den andra föräldern. För handen på hjärtat – hur f-n skulle de kunna veta hur det är ställt hos en familj? Om den ena föräldern, som du känner, inte är sjuk i huvudet, säger att den andra misshandlar den – varför ska du då ställa dig upp och påstå att det inte stämmer? Hur kan någon påstå att något inte har hänt i familjen? En som misshandlar någon annan, brukar ju inte göra det inför andra, eftersom det är olagligt, eller hur?

Vi kan inte döma varandra

Om det är något som jag har lärt mig av våra vänners skilsmässa, är det den att ingen annan än de i familjen kan säga hur de har haft det. Vi kan inte döma någon, eller bedöma att någon ljuger – hur ska vi som är utomstående kunna veta det? Alla kan bli duperade. Alla kan charmas av en psykopat, eller av en sociopat. Sedan är det fruktansvärt för barnen om det är så att de är med om misshandel; oberoende om misshandeln är mot den andra föräldern, eller mot dem själva. Så vad ska man göra? Man måste helt enkelt rådfråga en advokat. Det är bara rätt sorts advokat som kan hjälpa barnen i en sådan skilsmässa.

LÄS VIDARE »

Stödboende för drabbad familj

Har jag berättat att det brann i vårt villaområde tidigare? Våra villor ligger ganska nära varandra. Ibland har jag tänkt att de ligger lite väl nära varandra. Brinner det, är det lätt att elden sprider sig, och vad gör man då? Man kan ju inte börjar spruta vatten på omkringliggande hus – bara för att…? Det var ganska så nära det som hände när det brann i en av grannarnas hus för tre veckor sedan.

Vi vaknade av brandbilar hos grannen

Vi vaknade, hela familjen klockan fyra en morgon av att det var en massa blåljus som blinkade mitt i natten. Då insåg vi att den där lukten som vi inte kände igen kom av en brand som hade skett i en av våra grannars hus. Som tur var hade familjen varit bortresta när branden utlöstes. Det var en fel dragning av elen som startade branden. Eftersom ingen var hemma och branden startade på natten när många låg och sov, var det ingen som reagerade förrän elden hade tagit sig ordentligt. Så villan brann väldigt mycket och det går inte att bo kvar där. Eftersom familjen har barn har de fått ett stödboende av kommunen. Det innebär att de får ett tillfälligt boende och omfattas av en bostadsgaranti som kommunen ger alla barnfamiljer. Den stackars familjen ska inte behöva stå hemlösa bara för att deras boende har brunnit upp – vilken tur att de inte var hemma när det började brinna – tänk om något hemskt hade hänt dem?

Familjen har fått stödboende

Tydligen finns det stödboende för barnfamiljer som drabbas av en tragedi som våra grannar var med om bara för snart en månad sedan. I ett sådant läge är det viktigt att barnen får gå kvar i skolan där de är vana att gå i. Allt är ändå så upp och ner. De har inte heller mer kläder än vad de råkade ha med sig när de var bortresta. Vi, som är deras grannar, turas om att bjuda dem på middag, så att de får lite hjälp att slippa göra mat varje dag. Vi tycker så synd om familjen. Som tur är finns det en bostadsgaranti, vilket ger familjen möjlighet att få en ny bostad, även om det kan ta upp till ett helt år innan de får en ny villa att bo i.

Försäkringsbolaget gör egen utredning

Hemförsäkringen borde täcka de mesta kostnaderna, men det verkar ta sin tid, då försäkringsbolaget verkar vilja göra en egen utredning om hur branden startade innan de betalar ut försäkringspengarna. Pengar är en sak, men huvudsaken är att inte det hände familjen något när det brann i deras hus. Men varför börjar ett tomt hus brinna? Kan det vara något som var fel hemma hos dem? Det har ju visat sig vara ett och annat fel med huset, det kanske är därför som försäkringskassan vill göra en egen utredning innan de betalar ut pengar på hemförsäkringen. Tydligen kan de göra det och göra egna utredningar, hade ingen aning om att sådant var möjligt.

LÄS VIDARE »

Vi valde rätt hus

Ibland skiner solen även på ett hundarsel. Ni får ursäkta den något vulgära tonen, men jag är bara så himla glad. Skadeglad kanske är rätt ord – det får ni avgöra. Innan vi köpte det här huset så var vi runt halva Stockholm och tittade på objekt. Ett heltidsjobb där nästan varenda helg vigdes åt att titta på villor – på slutet även radhus, fritidshus och till och med lägenheter (ja, vi var desperata) – och där det ofta slutade i konflikter och gråt. Vi hittade en fin villa, vi bad om extravisningar, vi deltog i budgivningar och – vi förlorade dessa.

Jag vet inte om ni har befunnit er i en sådan situation, men det handlar om en enorm påfrestning. Man hinner under den tid budgivningen pågår börja flytta in rent mentalt; man ser barnen leka i trädgården, man ser sig själv laga mat i köket och man ser hur alla möbler ska placeras. Pang – budgivare tre har lagt ett högre bud än ert. Sms:et från mäklaren gör att man vaknar ur sin dröm och intar en mer realistisk framtoning som alltså innebär att man måste gå vidare så man inte har råd att gå vidare.

Ett hus fullt av dolda fel

I synnerhet så gällde det här ett hus och det ligger faktiskt inte långt ifrån vårt nuvarande. En jättefin villa, underbar trädgård och härlig planlösning; nyrenoverad till tänderna. Vi kände direkt att det det var villan med stort V; det var i den vi skulle spendera våra liv och se barnen växa upp. Så blev det också. Nästan. För, i absolut, absolut sista sekunden kom nämligen ett bud som vi inte hade möjlighet att matcha. Vi satt faktiskt i bilen på väg för att skriva kontraktet då mäklaren ringde. Snopet? Irriterande? Uppgivet? En smula.

Varje gång jag passerar villan så blir jag på dåligt humör. Särskilt när våra renoveringsprojekt dragit ut på tiden. Jag drömmer mig bort och tänker på hur enkelt livet skulle ha varit i den där nyrenoverade villan istället för i vårt, understundom, byggkaos. Nu dock – inte så mycket.

Anledningen till min skadeglädje stavas nämligen dolda fel – tydligen var det ett hus där dolda fel har upptäckts lite varstans. De som köpte huset ligger tydligen i en rejäl konflikt med säljaren och har kontaktat ett juridiskt ombud. Det är inga små saker heller.

Badrummet har en vattenskada – säljaren hade fuskat med fuktspärren. En mindre eldsvåda (inte så roligt kanske) hann stoppas i grevens tid då säljaren tydligen satt en spotlight mitt i en regel. Elen ska också vara felaktigt dragen. Samtliga dessa borde – enligt mig som lekman – klassas som dolda fel och köparen borde ha goda möjligheter att få rätt gentemot säljaren.

Men, det lär ju ta tid – min erfarenhet (vad jag hört) av dolda fel är att de är svåra att bevisa. Är felet förväntat, skulle de ha upptäckts vid besiktningen och är det rapporterat inom en rimlig tid? Vi får hoppas att deras advokat är skicklig. Jag vill ju bara le lite i mjugg – jag vill inte att familjen ska lida mer än nödvändigt bara för att de snodde vårt drömhus framför ögonen på oss. Ett hus som de alltså gärna får behålla. Undra om man ska skicka blommor och tacka dem?

Tyvärr blir det inget recept idag heller. Tiden rinner iväg och jag ska hjälpa en kompis att måla om barnrummet. De väntar sin första unge så det behövs en del förberedelse innan storken kommer. Ciao!

LÄS VIDARE »

Inte så tokigt vara i medelåldern

Det sägs att när man kommer in i medelåldern går det bara utför. Som man, är man mest nojig över att bli flintis. Det är inte klokt hur många år äldre man ser ut, när man tappar håret. Min pappa blev flintis i min ålder, och jag tycker att jag har börjat få lite tunt med hår på huvudet. Istället försöker jag odla ett riktigt snyggt skägg. Min fru är lite skeptisk, men jag gillar det. Själv tycker jag att jag ser riktigt bra ut.

Fördelar med att vara i medelåldern

Jag har märkt att det inte bara är nackdelar med att vara i medelåldern. Några bra saker finns. Det känns som att man äntligen har kommit någon vart. Jag trivs med jobbet och jag trivs med frun. Jag har en hel del vänner som skiljer sig, eller funderar på att skilja sig. En del vänsterprasslar, men det låter inte som någon bra väg att gå, om jag ska vara ärlig. Det är sällan som gräset är grönare på andra sidan. Jag inser att jag har det bra som gillar frun och hon mig.

En annan sak som jag har märkt är att vi har råd med fler saker än förut. Lönen kommer in, både för frugan och mig, och vi behöver inte vända på slantarna längre, eller tänka två eller tre gånger innan vi bestämmer oss för semester, hus eller en ny bil. Löneökningen har kommit som brev på posten, vilket har gjort att vi har kunnat spendera en del på huset.

Vi har äntligen fått drömbadrummet

Vi har äntligen gjort slag i saken och inrett vårt badrum. Vi har länge velat ha ett badkar med massage. Jag som arbetar med kroppen hela dagarna känner mig ganska slut i kroppen efter jobbet. Det är samma med frugan. Därför är den nya jaccuzin som en gåva från högre makter. När man är helt slut i kroppen, är det inte soffan man direkt längtar efter. Jag kryper ner i badet efter jobbet och känner mig som en ny människa efteråt. Särskilt de dagarna efter att jag har hunnit gå till gymmet, är jaccuzin allra bäst. Som byggjobbare måste man träna på fritiden för att få muskler på rätt ställen. Det räcker inte bara att ha biceps, jag har märkt att när jag tränar på gymmet blir jag starkare i ryggen och den tar inte lika mycket stryk när jag bär tunga saker på jobbet.

Bra med kontakter

Jag hittade ett bra hantverksföretag som vi samarbetar med på mitt jobb. Det gav oss ett väldigt bra pris och gjorde jobbet så snyggt. Det är till och med så numera att man gärna visar upp badrummet när vi får gäster. Och får en och annan avundsjuk kommentar från dem. Det gäller att ha bra kontakter när det kommer till hantverkare. Men jag antar att de är bra även om man inte känner dem från tidigare, som jag. Du kan läsa om dem här: http://www.badrumsrenoveringvärmdö.se.

LÄS VIDARE »

Besök hos en ny tandläkare i Solna

Julgodis kan mycket väl utgöra inredningen i något av helvetets kretsar. jag är ganska övertygad om att Dante skrev något som Alladin, kola och i synnerhet knäck i hans Inferno. Om inte så är det definitivt dags för en uppdaterad utgåva. Inte nog med att godiset i fråga lägger sig som en kudde på magen, en kudde av rent fett, och är omöjligt att motstå för en sockerpundare som jag. Dessutom så kan andra skador uppkomma också, något som yours truly verkligen fick erfara dagen innan julafton.

Det ville sig nämligen inte bättre än att jag – efter en vild jakt – lyckades roffa åt mig en näve karameller. Den jagande var min fru, som till varje pris ville förhindra mig från att äta, och jag lyckades genom snabba fötter och väl avvägda kroppsfinter manövrera mig till en fri öppning mot godiset.

I ren triumf slukade jag godiset framför hennes gapande mun och arga ögon, jag tuggade i protest och hamrade metodiskt ner sötsakerna i magsäcken. Ända tills ett kras hördes från min munhåla och mitt leende förvreds i e smärtsam grimas: jag hade bitit av en tand. Egentligen borde jag kanske skylla på min fru då det trots allt var hon som lagat den undermåliga knäcken. Men, jag är man nog att se att även jag hade viss del i det inträffade och jag således erkänna att skuldbördan ska delas enligt 70-30 i hennes favör.

Den förra tandläkaren jag besökte i Kista var upptagen, de hade fullbelagt och kunde inte trycka i mig någonstans. Något som verkligen var synd då jag upplevde en väldigt god service där. Det han däremot kunde göra vara tt rekommendera mig en annan tandläkare; en tandläkare vars mottagning låg i Solna. Så, där satt vi, min fru och jag i bilen, på väg till en tandläkare i Solna. Hon med ett leende i mjugg – jag med en ispåse över min högra sida, gravallvarlig och med en fruktansvärd smärta. En resa i tystnad.

Hatten av för denne tandläkare i Solna

Lyckligtvis är detta en historia med ett lyckligt slut – ett nästan perfekt sådant (jag kunde inte äta någon julskinka på kvällen). Den tandläkare i Solna som tog emot mig gjorde nämligen ett perfekt jobb.

Dels så var han lyhörd inför min rädsla, dels så var han ytterst kunnig och dels så blev den nya tanden verkligen bra. Jag kan knappt känna någon skillnad mellan en äkta och den tand jag nu har (som är av porslin, om någon undrar).

Nu hoppas jag att detta var det sista besöket hos en tandläkare på mycket länge – oavsett om denne har sin mottagning i Solna eller i Kista. Trevliga och duktiga yrkesmän förvisso, men någon måtta får det ändå vara. Jag är trots allt – precis som Jerry Seinfeld – en född Anti-Dentite.

LÄS VIDARE »

Ont i hälsenorna – ett ålderstecken?

Jag försöker att se på mig själv som en livsnjutare. Spottar inte i glaset, älskar god (läs fet) mat och gillar att festa och sitta i soffan och goffa snacks. Men i år är det som något har hänt, det känns som att jag har blivit tio år äldre på ett år. Når man en sorts åldersplåtå  45-årsåldern då allt plötsligt börjar rasa? Tidigare var det som att förfallet har gått långsamt och omärkligt, men nu känns det vissa dagar som att det är Bingolotto och Melodikrysset nästa.

Några exempel:

  • Jag har alltid druckit en del, utan att det har känts osunt på något vis. Visst finns det en och annan fylla som jag ångrat (vad hade jag egentligen gjort den där gången när jag vaknade i Solsidan efter att ha somna på Saltsjöbanan? Vill nog inte veta) men i stort sett tycker jag att jag har haft koll på missbruket. Men så gick jag på en 50-årsfest i förra veckan. Som alla vet är just dessa tillställningar osedvanligt blöta, och jag hade laddat för detta, äten ordentligt lunch, sovit bra natten innan, varvade med vatten och hade med mig Alvedon som jag tog redan innan jag gick och lade med. Likfan så var jag dödstrött redan klockan tio efter några glas vin och en sup. Fick gå in på muggen och tvätta ansiktet i kallvatten för att piggna till igen, men trots detta och tre koppar kaffe fick jag kämpa innan jag gick hem bland de första redan vid halv ett. Dagen efter ska vi inte tala om, trots alvedonen hade jag en sprängande huvudvärk, mådde dåligt. Orkade knappt hämta kebabpizzan hos pizzerian på hörnet och somnade under Game of Thrones. Är det så här det ska vara nu? Är jag gubbe som inte kan festa utan att vara helt död dagen efter?

Ljudkänslighet

  • Jag har alltid älskat att sätta på radion på morgonen, Ibland lyssnar jag på Morgonzoo, tycker det har kul snack och bra mix av låtar (och vem i min ålder är inte lite smygkär i Gry Forssell?). Ibland, om jag behöver något lite lugnare så blev det P1 och Gomorron Världen i stället. Men nu är det som att jag inte klarar av något som helst ljud på morgonen. Står radion på så grymtar jag och stänger av. Om ungarna eller Maria sätter på radion så försöker jag smygsänka till den där nivån där det knappt hörs (sådär som det ofta är på fik). Jag vill bara sita där och tjura över en kopp kaffe och morgontidningen ( att jag har en sån är förstås et stofiltecken också) i total tystnad.

paddeltennis

Ont i hälen

  • Hälsenorna. Det här är nog det värsta. Tidigare kan det ha smärtat lite i benhinnorna när jag har varit ute och skubbat, och jag har fått lite träningsvärk efter innebandyn. Ingen konstigt, men nu har jag börjat spela paddeltennis. Jävligt kul! Men ojojoj, mins hälsenor! Efter senaste episka matchen då jag och Palle slog hans kollegor Wille och Patrik i ett drama, hade jag ont i en vecka. Det måste vara ett ålderstecken, jag har aldrig haft några sådana problem tidigare. Kan det vara hälsporre eller hälseneinflammation? Paddel är svinkul, det känns trist att Nisse har fått ta min plats tre veckor i rad nu. Torsk blev det också, mina smarta undanläggningar gick inte att ersätta. Men jag har fått ett tips om en klinik där man kan få hjälp när man har ont i hälsenorna. De säger att det är vanligt att äldre (suck…) får sådana problem, och att det är viktigt att ha rätt skor.

Som avslutning tänkte jag bjuda på ett recept, det var ett tag sedan!  Den här veckan blir, inspirerat av temat, min egen variant av gubbröra (höhöhö).

gubbröra

Gubbröra:

Ingredienser:

2 hårdkokta ägg (kalla)

4 kokta potatisar (kalla)

2 msk gräslök (finskuren)

2 msk dill (finskuren)

1 dl crème fraiche eller gräddfil

2 msk majonnäs

2 msk kaviar av bra sort

100 gram ansjovis (helst filéer)

Salt och peppar

 

Jätteenkelt att göra! Tärna äggen, potatisen och den avrunna ansjovisen. Blanda crème fraiche med övriga ingredienser och vänd sedan ner tärnat ägg, potatis och ansjovis. Smaka av med peppar och salt Klart!

Låt väl smaka så hörs vi snart igen!

LÄS VIDARE »

Hamstra eller bli minimalist?

Prylar, prylar och åter prylar. Skåp och garderober bågnar här hemma trots att jag tycker att jag aldrig har något att ta på mig och det dyker alltid upp nån grej som vi ännu inte har men bara “måste” köpa för att hushållet ska bli komplett. Senast var det någon manick för att rengöra smycken med ultraljud. Det är nog något som man kanske gör vart femte år och säkert skulle kunna få gjort i en smyckesbutik… men den kostade ju bara 250 kronor… Ja, ni hör hur resonemangen går.

Sen satte jag mig ner för att se serien “Kalles sex liv” med Kalle Zackari Wahlström. Ni känner säkert till programmet redan. Så många på jobbet hade sagt att jag bara måste se det och flera av dem planerar nu campingsemestrar, att börja odla och en och annan på att säga upp sig eller ta ett sabbatsår. Total kalabalik och chefen ser minst sagt svettig ut, haha!

Hur som helst så plöjde jag igenom alla avsnitt på raken under helgen. Visst, det var lite fånigt med de avsnitt där han satt hos psykologen och allt var grått och trist omkring, men framför allt var programmet inspirerande och det var kul att se hur andra har valt att ändra sina liv.

Det som främst gjorde intryck på mig var det här med att fundera över hur mycket prylar vi samlar på oss och varför. Försöker vi konsumera till oss lycka för att kompensera för något annat som saknas i våra liv?

Det blev några timmars funderande under natten där jag rannsakade mig själv och funderade över varför jag eller vi här i familjen har så mycket prylar som jag/vi aldrig använder. Kanske borde vi göra en rejäl rensning och bli minimalister så att det finns mer tid och plats för annat?

Den där långresan över sommaren eller bara skaffa en husvagn och dra ut på helgerna till exempel. Hela familjen älskar ju mountainbiking, men oftast fastnar vi inne och glor på Netflix om det inte är något som måste fixas med renoveringen.

Fast jag är lite orolig för att vi skulle ångra oss. Lösningen: Jag har hyrt en lagerplats hos http://www.lagerhallar.nu så att vi kan rensa ut här hemma och testköra ett tag. Saknar vi  inte våra prylar efter ett år eller så är det ju bara att sälja eller ge bort. Om det är något vi behöver eller vill ha hemma så är det ju bara att åka och hämta. En feg Svenssonlösning kanske, men det känns som bästa vägen för oss för att åtminstone komma igång.

LÄS VIDARE »