Kategori: Tankar

40-årskrisen slår till – jag vill bli arkitekt

Det känns som att jag har drabbats av en liten fyrtioårskris, sent omsider. Vad är meningen med livet, gör jag verkligen saker som är viktiga för mig, finns det saker jag borde göra innan jag dör? Och så vidare. Sedan borde jag kolla prostatan förstås, det tjatar gamla morsan om hela tiden. Kanske dags att gå till farbror doktorn och låta honom titta lite där bak.

Seinfeld fick mig att tänka till

Skämt åsido, det var faktiskt ett gammalt Seinfeld-avsnitt (ja, vi 70-talister kan inte sluta tjata om den serien, jag vet) häromkvällen som fick igång dessa tankar, Ungarna var ute och spelade fotboll och frugan ute med kompisarna så jag fick en stund för mig själv och några glas hyfsat rött.
Det var avsnittet där George Costanza (roligast, Kramer är överskattad) drömde om att bli arkitekt och nästan lurade sig in på ett arkitektkontor. Det fick mig att börja tänka på när jag var liten. Bortsett från superhjälte, veterinär och fotbollsproffs så var faktiskt arkitekt ett drömyrke för mig. Jag var faktiskt ganska duktig på att rita hus också, även om det inte var på någon arkitektnivå precis.

En riktig dröm

”I’m an architect”, säger George och jag sade det samma därhemma i soffan. Tänk att få vara med och skapa något som står kvar i hundratals år och där människor lever sina liv! Inte som ett kontorsarbete där man gör saker som man egentligen knappt vet meningen med. Visserligen är det skillnad på en arkitekt och en byggjobbare. I dag är arkitektjobbet mycket datoriserat det med och det innefattar mycket kontorssittande och mycket politik, men ändå! Tänk att få presentera sina ritningar för en stenrik byggherre som vill ha ett nytt skrytbygge nånstans i Stockholm! Sedan får man se det växa upp steg för steg. Och man får säkert åka ut på bygget och ta på sig en sån där hjälm som Byggare Bob har. Och åka utomhushiss upp i en byggnadsställning!

Inte fel att drömma ibland

Nu drömmer jag iväg mig helt, märker, Min gamle gymnasiekompis Kalle Haugen jobbar faktiskt som arkitekt och han berättar en hel del skräckhistorier om branschen, om den stenhårda konkurrensen och all politik som omger offentliga upphandlingar och så. Men han pratar fortfarande om känslan när hans arkitektfirma i Stockholm vann en tävling och fick rita det nya Sjöfartsmuseet i Bergen, eller var det nu var. Alla hans kollegor drack champagne i flera dagar i rad.
Jaja, jag kanske kan plugga upp mina betyg på Komvux och komma in på Arkitekthögskolan? Bättre sent än aldrig och det är aldrig fel att ha drömmar.
Nej, nu ska jag gå ut och laga staketet i trädgården. Det får räcka så långe.

Har börjat bli skallig

God kväll gubbar och kärringar. Ja ni får ursäkta den lite burdusa tonen, men idag blir det ett ämne som nog har givit fler än mig sömnlösa nätter. Det är bara att jag erkänner direkt: jag har börjat bli skallig.

Det började nån gång förra året. Hårborsten började bli full av hårstrån efter varje borstning. Sakta men säkert började hårbotten skymta igenom uppe på huvudet… Först tänkte jag att det nog bara var tillfälligt på grund av stress på jobbet eller kanske den något enahanda kosten av burgare varje dag till lunch under några månader, men icke. Det här var ett problem som kommit för att stanna.

Nu har det till slut blivit en rejäl kal fläck uppe på skallen och inte ens den mest avancerade överkamning lyckas dölja problemet. För det mesta bär jag keps numera. Förvisso är det praktiskt då jag inte behöver tänka på att fixa håret på morgonen, men så här under sommaren är det minst sagt svettigt. Och det vore ju trevligt att kunna se hyfsad ut även utan huvudbonad.

Hur mycket jag än skäms så kan jag dessutom erkänna att jag nog har provat på allt i produktväg redan. Från sprayer som ska aktivera hårtillväxten till piller, krämer, kosttillskott – jag vill inte ens tänka på mängderna pengar som jag har slängt ut på skit. Jag borde ha lagt summorna på målarfärg istället så hade hela övervåningen varit färdigmålad vid det här laget. Men nej, här fick mitt känsliga ego ta upp plats och kosta pengar istället. Surt nog utan framgång.

Frugan säger att hon fortfarande tycker jag ser snygg ut, men hon tycker nog att det är tråkigt med den törn som mitt självförtroende har fått av det här så hon hjälpte till att göra lite efterforskningar kring om det inte finns någon lösning som faktiskt fungerar.

Tacka gud för det! Hon hittade en toppenklinik där man kan transplantera hår från andra delar av kroppen eller huvudet (där det fortfarande växer yppigt) så att man får hårväxten tillbaka uppe på huvudet.

Jag har redan varit där på konsultation förra veckan och de sa att jag har väldigt goda förutsättningar för att få håret tillbaka tack vare att jag har gott om aktiva hårsäckar längre bak i nacken. För det mesta brukar jag raka bort håret nere i kanten ändå, så att transplantera hårsäckar därifrån kommer att lösa två flugor i en smäll.

Första behandlingen sätter igång nästa vecka, perfekt inför semestern. Då kan jag ligga i hängmattan och oja mig över hur ont det gör när det nya håret växer på plats i bästa “man cold”-anda. Skämt åsido, behandlingen görs under lokalbedövning och ska inte göra ont alls. Men en ursäkt för att få barnen att komma med isté och klappa om pappa är ju alltid ett bra knep.

Tillbaka till gymmet!

gymbild

Ni kommer kanske ihåg att jag drabbades av tennisarmbåge nyligen? Jag hade flera olika teorier om orsaken till smärtan. Mest trodde jag det berodde på allt renoverande och monotona rörelser, och det visade sig stämma ganska bra när jag efter ett tips från min gamle hockeypolare David gick till naprapaten. Doktor Knak (eller Sofia som hon egentligen heter) behövde bara titta på mig en liten stund för att kunna konstatera vad som behövdes: lite behandling – och mycket vila.

Han böjde och bände lite på mig och körde på med någon sorts märkliga elstötar och efter några behandlingar kändes det betydligt bättre. Visst ilar det till lite grann i armen ibland, men det är så otroligt mycket bättre än bara för några veckor sedan. Tack Sofia för det.

Men ett problem kommer sällan ensamt, som det brukar heta. Doktor Knak beordrade mig att vila, och även om jag ser mig själv som en ganska aktiv person så är jag inte den som skulle ifrågasätta en sådan auktoritet som Sofia. Med andra ord har det blivit en hel del glass, chips och tittande på gamla Seinfeld-avsnitt och nya Netflix-dokumentärer. Jag fick exempelvis till sist tid att se den omtalade Making a Murderer. Jag tror att Steven Avery är skyldigt, det verkar vara för bra för att vara sant att han inte skulle ha utfört mordet. Därmed är det ju uppenbart att kusinen Brendan är oskyldig, sorgligt att se hur poliser och åklagare mer eller mindre tvingade ett erkännande ur den stackars killen!

Ja, ni märker att jag engagerade mig i den här historien, jag såg alla avsnitten på några dagar, barnen kom knappt nära tv:n i flera dagar. De sitter ju förresten mest vid sina Ipads ändå, undrar om de ens vet vad en tv är?
Skämt åsido, allt detta stirrande på streamad tv kombinerat med en del ”nyttigheter” har gjort att jag har gått upp i vikt. Ingen total katastrof, men några pannor extra handlar det om. Sluta äta gott tänker jag inte göra, det är otänkbart, men det är nog dags för ett besök på gymmet igen. Tror inte tennisarmbågen tillåter någon innebandy ännu, hur som helst tror jag inte att jag skulle kunna titta doktor

Knak i ögonen om jag kom tillbaka med en ny tennisarmbåge. Löpband, crosstrainern och lite ben och rygg lär det bli, ialla fall till en början.

Gymmet alltså. Känns kul, det fanns en tid då träningen var det viktigaste i livet, men på senare året har gymkortet mest legat oanvänt i plånboken. Men nu är det dags, jag vill ju inte komma upp i 0,1 ton på vågen, som min polare Jocke så träffande brukar säga.
Ska man orka träna på gym så måste man äta ordentligt.

Här är  Hasses legendariska fläskkotletter med gräddsås.
Så här gör du:
• Skala potatisen och koka den i saltat vatten. Pressad potatis är ett bra tips till den här kotletten!
• Salladen består av lite tunt skivade tomater med sockerärtor över. Piffa med olja, vinäger, salt och peppar.
• Skär fläskkotletten i skivor. Gnid in kotletterna med lite hackad vitlök. Krydda på båda sidorna med salt och peppar. Hetta upp olja eller smör i pannan och stek kotletterna lagom på båda sidor. Slå på köttfond och grädde och koka ihop allt i några minuter.
• Servera med potatis och sallad: Mums!

Mitt narkotikabrott gav oss ett bättre liv

Det finns alltid saker som man kan se tillbaka på, beslut som man tagit och som man är mindre stolt över. Det jag tänkte göra är att visa upp mitt värsta misstag och genom att blotta mig kanske kan hjälpa någon annan att undvika att hamna i samma situation. Det är nämligen det som det hela handlar om; man begår ett misstag, man står rakryggat genom processen och man tar sitt straff och tar lärdom. Det tycker jag är viktigt, och det är något som jag försöker lära både Hanna och Lukas. Speciellt viktigt tycker jag att det är nu och detta av anledningen att det finns större frestelser och – framförallt – större tillgång i dagsläget.

Jag pratar om droger och jag pratar om mina egna erfarenheter. För några år sedan så var jag inne i en sämre period. Inte sämre som i att jag var deprimerad eller så – det var mer att jag var rastlös. Vi hade gått in i en slags slentrian, jag och Maria, ingenting hände. Vi levde på och livet liksom tuffade på i normal takt – en jämn linje – inga höga berg och inga djupa dalar. Tristess. Jag hade precis börjar på ett nytt jobb inne i centrala Stockholm; ett företag med en låg snittålder – coola killar som festade dygnet runt. Omedvetet drogs jag till dem; jag ville visa att jag inte var någon trist hemmafarsa som bangade lite fest och jag började haka på då de gick till de heta krogarna kring Stureplan. Maria tyckte att det var roligt; hon förstod att jag ville komma in i gänget och hon tog hand om barnen de kvällar jag var ute (så ofta var det inte; kanske en – max två – kvällar i veckan). Fallet blev därför väldigt hårt; ett slags dubbelsvek som jag än idag måste leva med.

En kväll så föll jag för frestelsen och tog kokain. Jag begick ett narkotikabrott! Dumt, otroligt dumt. Jag hade dittills nöjt mig med några öl och jag visste naturligtvis vad som skedde på toaletterna – något som inte intresserade mig överhuvudtaget. Mina dåvarande kollegor fick hålla på bäst de ville. Jag är liberal så till vida att jag anser att alla gör sina egna val och jag såg således mellan fingrarna; jag såg inget, jag hörde inget – jag brydde mig inte. Varför jag själv hakade på bakom ett toalettbås, hukade mig och drog en lina kan jag därför inte förklara. Tristess? Grupptryck? Fylla? Jag vet inte.

Men jag åkte fast. Så var det med det. Jag fick sparken från jobbet och det enda som räddande mig var dels en extremt skicklig advokat (jag fick dagsböter) och dels stödet från Maria. På något sätt så kunde hon förlåta mig, hon kunde se bortom sveket och hon visste att min ånger var äkta. Jag skulle aldrig ha gjort det och jag kommer aldrig att göra om det. Maria vet det och för det så är jag henne evigt tacksam. Jag vet inte om jag varit lika stor om det motsatta skett.

På det stora hela så har hela den här historien hjälpt oss. Vi är måna om varandra, vi tar inte vår kärlek för given och jag själv känner mig tryggare i mig själv. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill och jag vågar berätta om sidor – misstag – som jag inte är så stolt över. Detta narkotikabrott blev en klar vändpunkt och jag kan säga att jag – trots alla tårar och all ånger – att jag inte skulle vilja vara utan den här erfarenheten. Tack vare den så kan jag hjälpa andra att undvika samma fallgrop.

Det roliga i kråksången är att jag fortfarande har kontakt med min advokat och jag är honom evigt tacksam för att allt stöd. Han fick mig att känna mig mänsklig och han kunde se bortom brottet – på samma sätt som Maria kunde. Vi har ett starkt band, han och jag.

Vi hoppar över dagens recept; istället så ger jag svar på en av livets stora gåtor i köket. Hur kokar man ett perfekt ägg? Så här:

Häll vatten i en kastrull och låt det koka upp; lägg i äggen – sänk värmen så att det bara bubblar lite. Koka i exakt åtta minuter. Skölj i kallt vatten och skala. Lägg på en macka med lite kaviar. Njut!

På återhörande!